Det här är återanvändning av ett inlägg från 2008 - ämnet är evigt aktuellt..

Varför blir det så få västgötaspetsar? Eller rättare; varför händer det så ofta att en tilltänkt union inte resulterar? Av rapporter från omgivningen att döma är det osedvanligt många som misslyckas med parningen. Detta kan ju oftast skyllas på den mänskliga faktorn - talar om hundar i allmänhet - det kan vara fel dag, fel omgivning, tikägaren, hanhundsägaren, eller båda i förening, beter sig klantigt. Detta är inget ovanligt Sen har vi en del del knepigheter med just västgötaspetsen.

Mycket ligger väl i att västgöten är en "naturras" - den står i många avseenden de vilda hundarna närmare. Det kan vara Alfa-tikar som inte tillåter någon annan tik i familjen att få valpar. Många vgs-tikar har betydligt längre mellan löpperioderna än mer domesticerade raser. Färre chanser att försöka... Dessutom finns det gott om västgötaspetsar som är som svanpar, de gillar bara varandra...

Ett annat problem är att vissa hanar visar ett måttligt intresse för uppgiften. Och så alla som inte får "häng" hur de än anstränger sig. Det blir bara ut-och-in. Utan naturlig hängning måste man hjälpa till - det förutsätter självklart att det är en tik som är villig. Hanen ejakulerar i tre faser, under den första kommer inga spermier. Trillar han då ut så blir det inga valpar... Alltså får man då vara påpasslig och stötta tiken så hon inte sätter sig, samt milt putta på hanen baktill, så att det som ska hamna på rätt ställe också gör det.

 Och så detta med storleken... som visst har betydelse... Någon uppfödare som skulle beskriva sina hundars övningar, sa att "den" var ju inte mer än en blyertspenna, så det var inte konstigt att det inte blev någon hängning. Tycker mig märka att de mer välutrustade herrarna har lättare att få häng.

Mången tikägare odlar en romatisk idé om att allt ska ske så "naturligt" som möjligt. Vad är naturligt? Släppa hunarna i en skogsbacke och gå in och sätta på kaffet? Det är inte så bra... Tiken kan försöka slita sig och hanen kan bli skadad. Säkert kan flertalet hundar förr eller senare klara av ett genomföra en parning, men ofta får hunden göra hundratals försök innan han lyckas. Ibland har man inte tid/möjlighet att vänta i flera dagar och hanen riskerar att bli utmattad. Den som påstår något annat vet helt enkelt inte vad man pratar om.

Det är ingen tillfällighet att det är de mest erfarna uppfödarna som oftast lyckas bra med att para. Alltså de som vet "hur man gör"...

 Det är heller ingen tillfällighet att det förr i tiden fanns professionella hundparare. Den mest kände höll till på Hundstallet i Stockholm - har för ögonblicket glömt hans namn - men dit kom tik- respektive hanhundsägare med sina hundar och lämnade in paret på det att parning bleve ordentligt gjort. Vi talar om waaay back i tiden - kanske 50- 60-tal. Det var alltså inte bara för att de fina damerna på Östermalm skulle slippa befatta sig med slikt. Vitsen var ju att hundpararen skulle se till att unionen kom tillstånd vilken förhoppningsvis skulle resultera i valpar. Och det var ju det som var meningen med alltihop.

Efter helgens SBK-Kongress fanns det åtskilligt att fundera på:  Ja, alltså inte sååå mycket vad gäller självaste Kongressen - det var då så stillsamt och vänligt och av så gott som ingen ifrågasatt, så att tillträdande och med acklamation nyvalde ordförande Rolf Weiffert oroligt undrade; Var är debatten..?? Ofrånkomligt börjar tankarna vandra... Alltså; vad håller vi på med? Eller rätteligen: vad håller DOM på med? Utställningsarrangörerna alltså. Ursäkta lappkastet... men... Är dom resebyråer eller vad? Varför ska alla okända storheter med namn som bara består av konsonanter, döma just min /mina raser? Och dyrt är det! Pengar kastade i sjön? Har inte ställt ut på flera år och har ingen lust heller.

  Utställningsarrangörer I Sverige inviterar med det enda kravet att vederbörande ska vara akutoriserad på rasen i sitt hemland. Detta behöver inte nödvändigtvis innebära att domare dömt, eller överhuvudtagt sett ett enda exemplar av rasen. Sverige är det enda hundland i världen den inbjudan av utländska domare inte passerar landets huvudorganisation. (Detta skedde tidigare). Om detta kunde man läsa åtskilligt i Göran Bodegårds artikel i Hundsport. Men det var 2007. Det borde vara dags igen.

Men det vore bra att frågan åter kommer upp på bordet. Tänk så trött jag är på att t.ex västgötaspets ska dömas av alla möjliga, utom just de som har mest erfarenhet av vgs, svenska (nordiska) domare eller möjligtvis domare från Storbritannien. Är detta att döma vgs i rasens hemland en fjäder i hatten för utlänningarna? Så klart det är! För inte kan det väl vara så att arrangörsklubben tycker det är spännande att se vad Mr Tjong från Malaysia tycker om våra svenska västgötaspetsar? Eller en öststatdomare som dömmer tibetansk spaniel kanske placerade sina hundar på ett hyfsat sätt. Men det står ingenting i hundarnas kritiker som ger en fingervisning om att domaren kan rasens finare poänger; inga hartassar, noskuddar, plymer, schal, rastypiska proportioner, etc.

 Den svenska domarutbildningen är omfattande och gedigen och tar sin rundliga tid. Bjuder utställningsarrangörer in de mer snabbutbildade från "små" hundländer just för att de är mer "användbara" = dömer fler raser än motsvarande svenska domare?

Jag är inte ensam om mina funderingar. En vän som är exteriördomare (ej på mina raser) suckade och sa: Det är en märklig upplevelse att stå framför en 28-årig allrounder från Serbien-Montenegro. Man kan undra hur den här auktorisationen går till? I en del "små" hundländer finns det c:a 80 raser och landets allrounders är auktoriserade på dessa. Men i Sverige har vi c:a 240 raser som ställs ut...

Gömt i en kommentar till inlägget för några dagar sedan "Född i rätt klass?" finns förfärliga sanningar ang karriärmöjligheter inom hundsporten... Ursprungligt inlägg ulvusbloggen 2008-03-06

Idag fyller vårt äldsta barnbarn 16 år! Finaste Felix - här med sin egen katt Lillen.

En underbar födelsedag önskar  mormor och morfar.

  Nuförtiden i Sverige låtsas man som om klassamhället inte finns. Som om alla hade samma förutsättningar bara man anstränger sig lite. Om detta skrev Lena Andersson en signerad ledare i DN för några år sedan. Yours Truly har bevarat den, ety det skrivna är så sant: "Sverige är ett samhället där klassresor nedåt knappast sker. De som föds in i en klass med avancerade yrken och åtråvärda löner når med helt ordinär ansträngning liknande yrken och löner som föräldrarna. Ett barn till en läkare och en jurist funderar väldigt sällan på att bli asfaltläggare eller snabbköpskassörska. Då blir man heller inte det."..." De flesta barn till asfaltläggare och snabbköpskassörskor funderar inte på att bli läkare eller jurist. Då blir man inte det"..." För de högre socialgrupperna kan de lägres tillvaro vid en ytlig blick te sig ansträngningslös och mer inriktad på enfaldiga njutningar. Så har den också beskrivits genom historien. Men ingen med 40.000 i månaden skulle byta ens för en dag med den som på grund av socialt arv lever i intellektuell torftighet, med låg lön, dålig arbetsmiljö, ofria arbetsförhållanden, hemska arbetstider, värk i kroppen, sämre mat och avsaknad av inflytande. En dag av mental monotoni, penningbrist och kroppsarbete skulle ge den välavlönade avgrundsångest."

Är det inte lysande? Precis så är det i levandes livet, vilken propaganda om motsatsen som än hamras in.

Samma sak som den prägling på ankungar som etologen Konrad Lorenz påvisade. Det spelar ingen roll hur många kurser som gås, hur mycket utbildning som dekorerar cv:et. Är vederbörande inte född på rätt ställe och med rätt familjebakgrund så kommer avslöjandet omededelbart när man öppnar mun. Samhällets olycksbarn har nämligen aldrig lärt sig tala rent. Den som har taskigt ordförråd, noll läsförståelse, slirar på konsonanterna och städse tryfferar talet med "hörru", "asso", "vahettere" samt avslutar vart försök till mening med "va" är en loser och kan på sin höjd betros lokala uppgifter. Tro nu inget annat. Så då får man utveckla andra talanger istället.

Fast det finns undantag förstås. Ska se till att återkomma till dem.

Såg att dyraste konstverket "Skriet"    av Edward Munch nu sålts på Southeby´s I New York for rekordsumman $107 miljoner (med provisioner etc. c:a 800 miljoner). Begrundade detta några ögonblick...

Yours Truly har naturligvis en "egen Munch" som sålunda inspirerad visualiserar människans ångest och fasa.   Contemporary Art; ett verk av en av de främsta expressionisterna, Patrick Graham.  The Approach (for Father Munch) - 1983 olja 94 1/2 x 94 cm The Octagon Gallery, Belfast  Nu i privat ägo. (L. Högman). Tog mig före att studera vad Graham´s verk betingar på dagens konstmarknad... Kanske kan jag kränga min fina tavla och på så vis lösa alla mina problem..? (Den eviga optimisten). Studerade priser medan det susade för öronen. Fick faktiskt gå och lägga mig en stund..    

Så här skrivs det bl.a. på nätet om konstnären:    Patrick Graham's unprecedented impact in Ireland has frequently been noted. More remarkable however, is the fact that in an unparalleled period of art world celebrity promotion from the art centers of Germany, Italy and of course New York, Patrick Graham, a somewhat reclusive artist working in Dublin, has progressively made a dramatic impact outside of Ireland. To further confound this scenario, Graham's reputation has progressively spread in America prior to his works being exhibited in the "obligatory" New York arena. Even so, he has attracted the attention of some of the leading art critics and historians, colleges and museums.