Jaha, så är man då 61! Rara barn har ringt och mailat och gratulerat. Tackar!
Försöker känna efter hur åldersdiger man är, men i stort sett är jag likadan som de tidigare sex decennierna. Springa fort kan jag forfarande. Har det visat sig...

Igår hade jag det första tillbudet på hästsidan. Dolly och Voice var i stallet, jag skulle natta dem och ge kvällshö och fylla på vatten. Öppnar stalldörren, höbal i famnen, vattenhink i ena handen och ficklampa i den andra. På stalldörrens insida sitter förvisso en hake, men de kräver båda händernas hjälp för att kunna stängas. Alltså ställer jag ifrån mig de grejor jag bär på och går in i den innersta boxen. I ögonvrån ser jag en rundnätt shetlandsponny som puttar upp dörren och glider ut i mörkret. Oj då, det var inte så bra... Voice är jag inte så bekant med och hon hittar inte här. Kollar vart hon tog vägen. Voice irrar omkring utanför. Samtidigt försöker Dolly tränga sig ut! Då kommer jag på att grinden till den livligt trafikerade vägen av en händelse står öppen! Försöker baxa tillbaka Dolly, vilket lyckas, och ger mig av att leta efter Voice. Ser precis en hästrumpa försvinna ut genom grinden! Panik!!! Det är inte tid att ta fram grimma och annat. Här gäller det att pejla in vart hästen tagit vägen! Novembernatten är svart som en kolsäck, jag hör hovar som klapprar norrut. Startar ett sprinterlopp, ficklampa i ena handen och, av någon anledning, Dollys mathink i den andra. Hästen, som är lite uppskärrad av att vara ute på vift, hör något odjur som kommer flåsande i mörkret, hon börjar trava och snart galoppera. Är det någon som försökt hålla jämna steg med en skenande häst? Man hinner tänka en del under resans lopp...

Men, när jag nästan givit upp hoppet att få se Voice (i livet?!) igen, då kommer till all lycka en bil, hästen blir bländad och viker av in på en villatomt. Där stannar hon och jag är så nära att jag kan prata med henne, lyser med ficklampan på mathinken och - o under! - hästen står kvar! Med mjölksyra upp till öronen och på skakiga knän kan jag så slutligen ta ett stadigt tag i pannluggen och Voice låter sig snällt ledas hem. Hjärtat slog frivolter i bröstet, jag lovar!

Och det var då, kära barnbarn, som mormor klippte Bannisters mile!*

*Roger Bannister, a 25-year-old British medical student, becomes the first man to run a mile in less than four minutes.

--
På kvällen födde västgötaspetstiken Ulvus Minna fyra valpar, tre stubbpojkar & en långsvansad flicka. Pappa är Westorps Jack Mc Call. Alla mår bra.27.11 Just nu upplever jag den mest oförfalskade lyckokänsla:

* Alla manus är skrivna, redigerade, kontrollerade, duttade med samt ivägskickade. Hoppas skriva fakturor snart. Mera klöver behövs!

* Pållarna är här! Dolly och Voice är installerade i sitt nya stall. Först rejsade de runt i hagen, gjorde bocksprång och sparkade bakut. Dolly visar på alla sätt att hon har första tjing på allt, inklusive sin matte, men f ö är de sams. Det är svårt att se sig mätt på dessa fina små hästar. Precis DÅ ringde Ingrid. Hon sa: Mor, släpp hästen och gå och jobba! Så då gjorde jag det.

* Alla djur mår bra, Minnas mage växer. Matte satt böjd över datorn hela helgen, så Husse förbarmade sig över Jack och tog med honom på långpromenad. Tack så mycket!

* Har fått amerikanske fotografens Chanans bilder på perserkatten Ormeryds Emma. Vilka kort! Emma är så snygg så man kan svimma! Hoppas lägga upp dem på hemsidan snart.

* Även Astrid med familj har jordgubbsland som behöver "förbättringsmedel". Detta är nu levererat. Det är inte klokt vilken nytta man har av kusarna!

* En lång härlig vecka framöver är Yours Truly "ledig" och ska bara ägna mig åt djurvård och houseimprovements.

* En annan som också växer är shetlandshingsten Algot. Ska åka och tömköra idag, så han inte glömmer bort vad han lärt sig! Han ser otroligt maffig ut nu när vinterpälsen börjat sätta sig.

* Ingrid var på jobbinterju i fredags och ska börja introjobba denna vecka. Grattis! Snabba ryck!

---
* Just hemkommen från grönsakshandel och Algotkörning. Det gick så bra, tom körexperten Carola var nöjd. Algot tuffade på med pigga små öron rakt fram, han gick till höger och till vänster och börjar fatta vad tömmarna ska vara till. Tills slut klev han in mellan skaklarna och hade för första gången en liten vagn bakom sig. Fina vackra Algot såg ut som han gjort detta varenda dag. Vilken pärla! När pållen väl var avselad och vederbörligen berömd, då tog Carola fram mätstickan, så nu är han mätt. Vid 19 månaders ålder är A prick en meter, så det är mycket häst för pengarna! Jag ger fanken i om han blir överstor, i mina ögon är han underskön; harmonisk, med fyra rättställda ben, lång hals och fin bredd mellan ögon.
----
Die Högman, Morgentaugetaucht, hat entlich einen Pferd gekauft!

Hej hopp! Gårdagens försmädligheter är ett minne blott. Jag har ett jämt och bra humör så det gör inte så stor skillnad. Jag är arg nästan jämt ha ha.F ö är jag i toppform, i a fall jämförelsevis; känner mig som Fantomen och susar runt som Fred Astaire. För att stärka benet har jag stora tunga stövlar så ofta jag kan. Det funkar tror jag.Husfadern försvann i mörkert och satte fast den grindstolpe där jag gick bet. Dessutom reste han upp staketet till grannen, så att hundarna inte kan smita ut. Bravo!Nu ska jag bege mig till Granngårdens underbara värld och införskaffa krubb till pållarna; luzernpellets, havrekross, mineralfoder. Tokosel, finns det på apoteket? Var det något mer? Det visar sig.Vår underbara webbmästare Michelle hörde av sig och står till förfogande för uppsnofsande av hemsidan så fort utställningen är över. Lycka till ni som ska till Örebro!Lille Borstal Boy växer och frodas. Han ser väldigt fin ut, enda barnet som han är får han obegräsat med mat och omvårdnad. Det är så gulligt att höra hans späda vi-vi-vi bland de andras onkanden.Ingrid har lovat komma hem och bistå med djurvården! Hurra! Den sortens jobb är alltid roligare när man är två.----Träffade Fia på Granngården. Vad roligt! Hon var min favvo-instruktör på brukshundklubben den tiden när jag gick kurs med Ada med flera. Det känns gott att Fia nu är tillbaka till Roslagen!Köpte all hästmat på listan plus ett svartrött grimskaft till lilla Voice, passar bra ihop med den fina svarta lädergrimman.

Vilken dag!!! Det började så bra... Här skulle göras saker i prioriteringsordning! Det sk-t sig med en gång. Bredbandet sa upp sig, DSL/PPP-ögat blinkad hotfullt. Gick ej att koppla upp sig, så ingen räkning blev betald, inget manus skrivet. Men det går ju att använda datorn ändå? Men då känner dere icke Högman. Man ska vara kommen långt inne i en text för att vetskapen om att den inte går att skicka ska kunna bortses ifrån. Irritationen skaver som ett gruskorn i skon. Var det bättre förr? Förr i tiden - kära unga generation - då hamrade man ner sina manus på en gammal Halda och åkte en och en halv mil till staden för at posta genialiteterna. Sen blev det elskrivmasking, lite bättre, den kunde tom sudda! Verkliga framsteget skedde med faxen, nu kunde man slå ett nummer och trycka på en knapp, vips hade redaktionen vad den skulle ha. Därefter kom dator och disketter som aldrig fungerade. Och småningom internet - hurra! Men då måste man ha modem eller bredband och dessa ska funka. Tillvaron ser inte ut så i obygden där väder och vind huserar. Detta låtsas samhällsförbättrarna inte om. Lantisarna får hanka sig fram bäste de kan. Det var kanske inte bättre förr men till varon var PÅLITLIGARE!Vad gör man då när man inte är uppkopplad? Jo, man kan åka och köpa grönsaker och sen städa i stallet. Sagt och gjort. I måndags bankade jag ner en massa stolpar i lilla hage, sträckte trådar och var mycket nöjd med mig själv. Dagen därpå blåste småspik och det var omysigt att ta itu med resten. Dessutom hade jag träningsvärk i tummarna av allt spettande. Så det var alltså det som skulle fullbordas... Skottade ut förrummet, kärrade bort skräp, sopade tak och väggar. Så fint! Alla hundar fick vara med så jag kunde hålla ett öga på dem. Upplivad av framgången fyllde jag en sopsäck med jordförbättringsmedel som pållarna producerat. Marina behövde detta till sina hallon nu när jordgubbslandet fått sitt. Så långt allt väl. Men... när jag skulle fixa stora hagen som grävgubbarna sabbat, så gick det inte att hitta hålet för ena grindstolpen! Letade och mätte, men tji hål. Försökte spetta nytt hål, men sten, sten, sten överallt. Undertiden hade Pandora och pappa Pigge hittat alldeles egna hål till grannes tomt! Är det någon som försökt fånga ett par tibbar på rymmen? Pandora är med råge den "värsta" hund vi haft (och den sötaste)! Med en frejdighet och ett humör som glittrar hittar hon på nya bus, det gäller att vara steget före hela tiden. Och det är man ju inte...Då gick grannen förbi med sin schäfer. Sex hundar blev galna av förtrytelse! Minna lyckades slita ner hela den nyuppsatta tråden i sin iver att komma åt inkräktaren. Två timmars svettigt skitjobb till ingen nytta! Då gav jag upp!Men bredbandet fungerar nu. Alltid något!

Imorse hade Xalapa åkt till marsvinshimlen. Det var alldeles tyst i hennes bur och brevid satt dottern och såg bekymrad ut. Så försvinner en epok. Malaxis Xalapa var mitt första alpacamarsvin och det första långhår som vann cert. Hon hemfördes i triumf från en utställning i Mora. Jag kan ännu minnas hur hjärtat slog dubbelslag när jag fick se henne första gången. Hon serverades bokstavligt talat på fat, iordninggjord till perfektion i sitt oemotståndliga 3-månadersfluff av mäster själv, uppfödaren.Xalapa var så vacker och så fin, hon hölls i päls och visades till cert och flera CK. Men jag framhärdade inte med att försöka få henne till champion. Det var Xalapa själv som sa ifrån och då fick hon slippa papiljotterna och klipptes ner. Därefter gjordes några halvhjärtade försök med avel. Xalapa var en god och ansvarsfull mor, men kommen så långt hade jag förstått att långhårsutställande inte direkt var min grej, hur fina djuren än är att titta på. Det tar emot att skilja små 4-veckors ungar från deras mor och sätta dem själva, bara för att spara pälsen. Jag kommer nog alltid att vilja ha några alpacor (eller peruan) som är den rakhåriga varianten, för de är väldigt trevliga marsvin, värdiga och sköna på sitt säregna och ibland lite ampra vis. Utställande och avel överlåtes till andra.Befriad från rullar och moderskapets plikter levde Xalapa pensionärslivets glada dagar och hoppade runt som en jättepälsmössa. Sov gott lilla gumman, du var en riktigt fin och trevlig gris.

Beslutsamhetens friska glöd, etc... Lördagen blev inte alls som tänkt i min rosenkindade optimism. Jack väckte mig megatidigt och ville gå ut. Öppnade dörrarna och släppte ut hela gänget. Husfadern uppsteg och tog över rulljansen, så jag drog mig tillbaks till paulunen igen. Varför ska jag vara uppe och vara ivägen innan det ens är ledljus ute?Efter en stund kom far och meddelade att Ada var försvunnen! Fanns ingenstans på gården! Letades högt och lågt, ingen rundnätt västgötetik i sikte. Katten Klara still AWOL! Hängde dessa förhållanden möjligtvis ihop? O For The Joy of Animals!Efter ytterligare en halvtimme meddelades att Ada var hittad! Hon låg i soffan bland alla kuddar, bara öronen stack upp. Ada hade inte ens gått ut på morgonen!Maken försvann till sitt domaruppdrag, jag öppnade fönstret i sovrummet och låg och filosoferade som en Karlsson i Hemsöborna: Först ska jag göra det och så ska jag göra detta, och sen.... Knopp! Zzzz...Vaknade timmar senare, spisen hade brunnit ut, arga djur undrade var frukosten tagit vägen. Fick sätta en fruktansvärd fart. Det är hemskt att försova sig, men utvilad var man ju. Susade in till sopstationen med 8 säckar skräp. Nu är alla samlade igen, far från sitt domeri, katten Klara kom springade med svansen rakt upp. Kan bara gissa var hon varit.

Nu är det höst så in i märgen, rått och blött. Det är rattmuff på och vinterhjul. De senare befanns vara hyland runt om, alltså tji mönster och nästan inga dubb. Wobblade in till Stockholm för att göra reportage med Chefen. Det var ansträngande, dvs att hålla forden på vägen. Så fort en stor långtradare körde om, så svajade ekipaget och gick på tvär´n. Huu & hu & iiiih...Men jobbet gick bra, jag fick en liten miniDisc spelare av Chefen, den är mindre än min handflata och full av finesser. 1,5 timmes intervju är inspelad på den. Så bra!Problemet är att lista ut hur den fungerar???!!! Funderar på att fråga Felix 10 år (äldsta barnbarnet) - han vet nog.Gjorde en avstickare på hemvägen och köpte avmaskningsmedel till pållarna.Har ett annat jobb på G, det kan bli verkligt stort. Och detta för en publikation som jag aldrig jobbat för tidigare. Kul! Måste kolla alla led så att storyn håller hela vägen. Tålamod, tålamod...Återstår en massa väntan innan det hela kan sys ihop; på telefonsamtal, människor ska letas upp, folk ska svara på mail, protokoll ska granskas, allt det vanliga. Det är riktigt upplivande.Husfadern har generöst donerat medel till fyra sprillans nya dubbdäck, man kör som på räls. Så nu är det klös i verksamheten på flera sätt! På tal om klös; katten Klara smet ut, det är inte alls bra. Återstår att se när hon dykedr upp.Imorgon ska jag vara flitig. Käre maken är på bruksprov och dömer, så jag har huset för mig själv.Med dessa goda föresatser kryper jag mellan lakan och drar täcket upp till hakan.Zzzzz

Jag begick ett terrible Faux Pas häromdagen. Min familj är mycket musikintresserad, helt OK. I respektive familjer är väggarna från golv till tak täckta av musikvideos, kasetter, CD, rubbet. Jag har noll koll, numera, i alla fall jämförelsevis. Far och Ingrid diskuterade olika musikstilar och problemen med att katalogisera och härbärgera dem alla. Jag öppnar munnen och lyckas kläcka ur mig följande: Men måste ni ha så många...? En chockerad tystnad inträdde. Om jag tillkännagivit att jag tatuerat SKÖKA tvärs över nyckelbenen hade effekten inte blivit större. Att jag aldrig kan hålla min stora trut!Kan inte bärga mig tills jag kommer till stallet där saker som musikvideos inte spelar någon roll. Där spelar en liten radio glada låtar för stora hingsten Chansen så att han har något att lyssna på. Hur svårt kan det vara?

Det här är mitt liv:Namn: Lisbeth Christina HögmanFödd: 1945 Hagalundlängd: 178 cmStjärnbild: Skytten (sikta på toppen så träffar man stammen)Ögon: ärliga blåHår: mycket & röttVikt: Hemlig, okej då 86 kg, målet är 80 kg, för då sitter kläderna snyggare. Är lite kluven; min facedoktor Toregaard säger att kvinnor över 50 inte ska banta, för då blir de rynkiga. Av samma skäl ska de inte sola, då ser man ut som en gammal böckling.Var var jag? Jo, läroanstalter: Hagalunds Folkskola, Solna Högre Allmänna Läroverk; Livets Hårda SkolaYrke: apotekstekniker 1961-1963 (Kvarnen, Solna), lab-tekniker galenisk farmaci 1963-1966 (WHO:s Center for Authenical Chemical Substances), journalist 1977- Bull´s Press sedan 1978, övrigt frilansFörfattare/översättare: 8 böcker sedan 1983, mest om hundar & andra husdjurFamilj: gift sedan 1966, 3 barn 3 barnbarnBor: sedan 1967 i fastigheten Vårdal, Övernäs, Roslagsbro i Norrtälje kommunHus: 110 kvm byggnadsår 1909, tomt 2.500 kvm garage, ladugårdGrannar: söderbloms t.v., familjen Mys t.h., farbror E tvärs över vägenVänner till familjen: Chefen i Farsta, Chefen i Riala, Bengt (hö & havre) Lars (hö) Anjous (grönsaker), Nisse (ved & honung), Stickan (lantbrevbärare), Peter (på bilverkstan), Janne (iMac-doktor), Jens L (marsvinsguru), Michelle (webmaster), Carl Petter (veterinär)Bilar: 3 Ford Escort; blå 95, vit 97, röd 99Husdjur: 6 hundar, 5 katter, 70-talet marsvin, 3 ponnyhästarTycker om: vår familj, mina djurTycker illa om: förtryckare, lögnerÄr rädd för: höjder, dumma människorFavoritmat: paltbröd med fläsk, pepparotsköttFavorit på bolaget: Gula Änkan för att celebrera BIS-vinst eller annan begivenhetBästa bok: UlyssesBästa författare: James Joyce, George OrwellLäser just nu: Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson, så otroligt bra, man sitter andlös. Tragiskt att en så skicklig författare inte finns längreBästa låtskrivare: C M Bellman, Shane MacGowanBästa fotograf: Tony O´Shea, Anders PetersenFavoritstad: Dublin, London, BudapestFavoritfilm: 7 vågade livet, FlawlessFavoritsajt: www.google.se http://hem.bredband.net/granje/index.htm www.minishetland.com www.shetlandsponny.se/stambokBästisar: Kerstin & Carola i stallet, Dr G, madame R, fru Reis, Jens M (hundkompisar), Saknar:Lenis, marsvinskompis i ÖstergötlandWas that all?