... för framtids segrar...











Top winning Sheltie in UK 2005 & Irl 2006











 INTUCH FINUCH, EECH, LTCH, SUCH, GBCH, IRLCH











Lundecock's Xit From Hell uppf Jonny Andersson, Västergötland, Sverige











Så här i Wasaloppstider med vidhängande nationell uppfyllelse, kan man med nöje fördjupa sig i hur rasen shetland sheepdog förvaltats i Sverige. Bra, uppenbart! Svenska och svenskuppfödda hundar stod för topp-placeringarna på såväl Sheltie World Show som World Dog Show i somras. Svenska sheltie är goda nog att segra över världseliten, dessutom att exporteras till hemlandet, som ovan Lundecock's Xit From Hell, och bli årsbästa i sin ras!











Detta är egentligen ganska enastående, om man betänker de svårigheter sheltieuppfödarna hade från början. För ett halvt sekel sedan skrev Olaf Roig:... det har fordrats tid och tålamod för att konsolidera typen hos en ras som är uppbyggd på en blandad grundval." Sigyn Littorin, samma tid: "Storleken inom rasen är variabel och avelsarbetet måste bedrivas med största noggrannhet och förutseende för att den eftersträvade typen av collie i miniatyr skall kunna bibehållas."











Och det lyckades sheltieuppfödarna med, inte minst de i Sverige. Vad beror det på?











Givetvis är det så att shetland sheepdog har varit lyckligt lottad och hamnat i skickliga och kärleksfulla händer. Hänger förhållandet på något vis samman med något annat än rasfolket? Jo sedan mer än ett kvarts sekel har de varit betrodda att verka inom en specialklubb med eget avelsansvar!











Specialklubbsstatus behöver inte per automatik innebära en lyckosam framtid, men just i det här fallet verkar det så.











Sheltiefolket kunde i lugn och ro fortsätta rasbevarandet i enlighet med hemlandets traditioner.











Uppfödarna fick helt enkelt vara ifred...











Detta till skillnad mot collie, som har en liknande ursprungsbakgrund. Efter 1900-talet första hälft skulle en brittisk fårvallare - den skotska collien - inlemmas i en specialklubb vilken rasmässigt helt dominerades av tyska skydds- och vakthundar. Det germanska synsättet på exteriörbedömning och avel är helt väsenskilt från motsvarande i den engelskspråkiga världen. Alltså mer tandräkning och mätning och kryss i protokoll samt s.k avelsvakter, vilka bestämmer hur du ska bedriva din avel och vilka valpar som ska få leva... Ursäkta, men är det någon mer som tänker på Dr. Mengele? Förlåt, jag är en gräslig människa...










Grovt förenklat uttryckt: enligt brittisk tradition är det fint "to be a stock-man", man ser på helheten, den enskilde har stor frihet och som uppfödare lika stort ansvar .











I Sverige, där vi i själ och hjärta egentligen är ett slags nordtyskar, har vi alltid vacklat mellan det "germanska" och det "brittiska". När det kommer till kritan sitter vi ängsligt och sätter kryss i rutor och känner oss ansvarsfulla...











Är det kanske därför som collien haft svårt att riktigt bli hemmastadd i Brukshundklubben?









Om nu sheltie "hängde lite i luften" - som ovan beskrevs så väl av lärda kynologerna Roig och Littorin, och collien vid samma tid gjorde samma sak (se tidigare inlägg å blogg). Vad var det då som gjorde den stora skillnaden för respektive ras? Den stavas SBK.









Men låt oss notera, för ordningens skull, att colliens första decennier inom SBK blev något av en framgångssaga. Det är kanske därför som turerna om hur collien stoppades in i nuvarande specialklubb kom att glömmas så energiskt. Nåväl, collien fick sin första Rikssegrare (dårvarande SM) och dessutom med den första kvinnliga föraren på pallen. Uppståndelsen blev stor och positiv! Sedan blev massor med collies bruksprovschampions, medaljörer på SM, tjänstehundar, m.m Den som tycker att jag skönmålar må begrunda vilka spasmer som collie framkallar inom SBK.











Detta måste jag hävda för att i fortsättningen kunna tala fritt.











Collien är numera är ordentligt på dekis, såväl i fråga om kraftigt sjunkande numerär, som bruksmässigt och exteriört. Detta bemöter man välmenande med "hårdare tag" gällande tvingande regler för MH, valphänvisning, avelsspärr, m.m











Svenska Brukshundklubben är inte bara specialklubb för 20 brukshundraser, man har flera andra åtaganden; hundägarutbildning, bruksprov, frivilligförsvaret. Avelsansvaret för brukshundraserna har blivit till något som kallas "rasutveckling". Utveckling av vadå? Det verkar snarare vara fråga om avveckling... I praktiken är avelsansvaret ingen prioriterad fråga; rasutvecklingen reduceras till två områden - mentalitet och hälsa. Det kan man mena är lite tunt... Jämför med sheltieklubben!











På WDS kunde svenskfödda brukshundraser inte alls hävda sig i internationell konkurrens. Detta var SBK-ledningen ovanligt lite generad över. (Se Brukshunden 7/08)










Då blev det ju också som det blev.




PS Och kom nu inte och säga att jag "rackar ner" eller något sådant. Det är bara att slita av de rosafärgade brillorna och läsa innantill av tillgänglig statistik vad gäller resultat på bruksprov, utställningar och andra instrument som vi har för att värdesätta våra rashundar. Och kanske även titta på hundarna, för omväxlings skull. Sedan kan man ju fundera på om det är klokt att till varje pris genomdriva en utopisk vision: att göra om en hel ras till något som den inte är för att passa 2000-talets tävlingsregler.

... med tidigare historik om collie kommer här den utlovade texten om shetland sheepdog. Även shetland sheepdog var ursprungligen en utpräglad brukshund och en produkt av alldeles speciella livsbetingelser på några karga öar i Nordsjön. Shetlandsöarna är namnet på ett hundratal vindpinade öar norr om Skottland och Orkneyöarna. Bara 24 av öarna är bebodda av de cirka 15 000 invånarna. Historiskt har öarna haft stor betydelse för fisket i Nordsjön. Även den bofasta befolkningen har försörjt sig på fiske, jämsides med jordbruk och fårskötsel. För fårskötseln behövdes vallhundar och sådana fanns också på Shetlandsöarna.

Naturen är karg och klimatet hårt och det präglar inte bara växtligheten utan även faunan. Djuren på öarna är ovanligt småväxta. Det gäller shetlandsponnyn, fåren och också vallhundarna. Förfäderna till Shetland Sheepdog var små och livliga och kallades allmänt för toonie-dog. En toon var namnet på de små gårdar som fanns på öarna, och hundarnas uppgift var inte minst att hålla fåren borta från de sparsamma grödorna. Hunden var en integrerad del av livet på Shetlandsöarna och hade en hög status bland invånarna.

Den populära sheltien är en ung ras. Dess historia är oklar och det rörde sig från början om en mycket oenhetlig typ. Shetland sheepdog är visserligen en vallhund, men den är också sammansatt av flera raselement, av vilka fårhundarna utgör endast ett.

Shetlandsöarna – Hjaltland – koloniserades av norrmän och var en del av Norge från 800-talets mitt. Kolonisatörernas hundar var desamma som de hade i hemlandet – buhundens förfäder. Det norska språket höll sig kvar ända fram till 1700-talet, trots att Shetlandsöarna kom att tillhöra Skottland år 1469, men det var slut med tillförseln av spetshundsblod från Skandinavien. Så småningom började det komma skotska hundar till öarna. Dessa hundar var ursprunget till våra dagars collie. Skotska hundar blandades med de lokala spetshundarna, liksom de hundar som medfördes av isländska fiskare. De isländska hundarna var troligtvis förfäder till isländsk fårhund. Blandningen av skotska fårhundar och skandinaviska spetshundar blev med tiden Shetlandsöarnas egen vallhund – shetland sheepdog. Av praktiska skäl lade hundägarna an på urval av särskilt små individet. Besökare på Shetlandsöarna lade märke till de små fårhundarna och började mot slutet av 1800-talet ta med några till England, där de användes och såldes vidare som sällskapshundar. För att ta vara på det nyvaknade intresset för bildades 1908 en shetländsk klubb - Shetland Collie Club - i Lerwick. Men det var när en skotsk sheltieklubb bildades året därpå som arbetet med att etablera rasen började på allvar. Detta skulle ske inte utan motstånd. När den egentliga aveln tog sin början vid sekelskiftet var uppfödarna oense om det mesta - om namn, storlek och utseende. Alla var eniga om att rasen borde vara ett slags miniatyrcollie, men det var också det enda man var enig om.

Den engelska kennelklubben godkände till en början vare sig klubbarna eller rasen. Främst var det de brittiska collieuppfödarna som stod för motståndet och de betecknade sheltien som en blandras. Det dröjde till 1914 innan rasen godkändes - och då under namnet Shetland Sheepdog.

Starten var trög, första världskriget rasade och hindrade allt avelsarbete. De få entusiasterna fick arbeta med ett mycket begränsat avelsmaterial.

Vid mitten av 20-talet fanns det fortfarande stora meningsmotsättningar om hur rasen skulle se ut. Valet stod mellan en collieliknande typ och eller en dvärghundstyp som mer hade det utseende som förespråkarna tyckt sig kunnat iaktta på öarna. En kompromiss nåddes under slutet av 1920-talet.

Under senare delen av 1930-talet skedde genombrottet för sheltieaveln. När det andra världskriget bröt ut stod rasen stark och något avbrott i aveln som under det förra kriget blev det aldrig.

Shetland sheepdog kom till Sverige 1930. Redan 1932 ställdes nio shelties ut - det tog alltså inte särskilt lång tid att etablera rasen. Det fanns ett stort intresse bland colliekennlar att också ta sig an shetland sheepdog. Rasen kom snabbt att få en position som en av de mest populära av de mindre sällskapshundraserna. 1967 registrerades 707 hundar och samma år bildades Svenska Sheltieringen, en inofficiell rasklubb som sorterade under Specialklubben för Sällskaps- och Dvärghundar. 1981 blev klubben specialklubb med eget avelsansvar för rasen och namnet ändras till Svenska Shetland Sheepdog Klubben.

När klubben fyllde 30 år var medlemsantalet 1 433.

Orsaken till rasens ständigt stigande popularitet måtte ligga i sheltiens egen karaktär. Det här är en bestickande och livlig hund som för sig med stil och elegans. Shetland Sheepdog är en liten, långhårig, mycket vacker hund av vallhundstyp, med harmonisk och proportionerlig kroppsbyggnad. Den får aldrig vara klumpig eller grov. Karaktäristiskt för sheltie är den rikliga pälsen, som bildar man och krås, det välformade huvudet och det söta uttrycket.

Sheltien ska vara sund och aktiv, alert, vaken, vänlig och intelligent. Den är tillgiven och uppmärksam mot sin ägare, reserverad gentemot främlingar, men ska aldrig verka nervös.

En shetland sheepdog är älsklig och intelligent.

Den som gillar att träna och tävla med sin hund får ut mycket av den lilla sheltien. Sedan många år ligger rasen i framkant vad det gäller lydnad och agility. År 1972 blev S LCh Björkgläntans Luvsen rasens första lydnadschampion och sedan gick utvecklingen med stormsteg. 1978 blev sheltietiken Wait’n See, Årets Lydnadshund i Sverige. Året därpå tog SLCh Metras Ulla-Bella SM i lydnad. I början på 80-talet fick rasen sin första dubbelchampion, S LCh & S Ch Sagolidens Flamming Jenny.

Nu började sheltien att visa framtassarna även i agility. 1987 blev Maribell’s Forever Young, årets mini-agilityhund alla raser. Samma år hade rasen ännu en SM-deltagare i lydnad, S LCh Shelgate Idle Ida, numera etablerad SM-legend.

1988 blev ännu en sheltie årets mini-agilityhund, LP Smedjenäs Douglas, förare Bo Larsson. Samma förare tog fram rasens första tjänstehund 1995, LP Smedjenäs Dickson. År 1995 var tre sheltie i topp bland årets mini-agilityhundar med Ag Ch Starbelle Satin Slippers, som etta. 1996 blev samma hund SM-vinnare i agility. Sedan dess har sheltie dominerat miniklassen på SM i Agility. I slutet av 90-talet var det sheltiehundar som tre år i rad erövrade Årets Agilityhund.

År 2001 registrerades 899 shetland sheepdog. Rasen låg därmed på 12:e plats i SKK:s 20-i-topp. Nu har sheltien över 1000 registreringar och ökar jämfört med tidigare år.

Man kan fundera på varför utvecklingen för sheltie blivit så lyckosam, medan tillståndet för den rasmässigt och och historiskt sett närstående collien påminner om rena domedagen?

Vi ska återkomma om detta... Den fina rasrepresentanten är BIS-vinnaren på World Sheltie Show NordJV-07 NordV-07 SV-08 Lundecock's Hoity-Toity