Varså god! Här är utdrag ur ett kapitel ur den bok om västgötspets, som Yours Truly filar på sådär lite emellanåt... Publiceras bloggläsarna till nöje, så kommer den till någon nytta:
Pionjären - Karl Gustav Zetterstén
Västgötaspetsen verkliga pionjär var rektor Karl Gustav Zetterstén. Envis som en terrier (väletablerad uppfödare av skottar!) cyklade rektor Zetterstén runt i Västergötland och letade efter de stubbsvansade vallhundar, som skulle bilda stommen till den stam av västgötaspets vi nu har. 1966 tilldelads Zetterstén SKK:s stora silverpokal för sitt arbete med västgötaspetsen.
Här är utdrag ur K. G. Zettersténs egen berättelse om hur han och greve Björn von Rosen ”byggde” upp rasen. Texten vibrerar än idag av den upptäckarglädje som rasens pionjärer måste ha känt! Artikeln i sin helhet var publicerad i SKK:s tidning Hundsport1967.

Mitten av 1920-talet
Ur Hundsport 1967: ”När jag i mitten av 1920-talet kom till Vara som lärare vid folkhögskolan stod uppfödningen av ardennern i sitt flor, och det medförde att månadsmarknaderna var mycket omfattande. Eftersom jag alltid har varit ”hästbiten” gick jag ofta till stora torget, som då var marknadsplats, för att titta på de vackra djuren. Ibland såg jag en liten, ofta stubbsvansad hund, som genom sitt vakna utseende tilltalade mig i hög grad. Senare fick jag också se exempel på dessa hundars utomordentliga förmåga att valla kreatur. Så småningom började jag fundera om det inte vore något för Kennelklubben att intressera sig för, och 1939 hade jag faktiskt bestämt mig för att visa några exemplar. Så kom kriget, och jag fick annat att tänka på, så planen förföll.
1942, alltså för 25 år sedan, fick jag i Skaraborgs läns tidning se en annons, där greve Björn von Rosen önskade komma i förbindelse med ägare till vad han kallade stubbsvansad västgötaspets. Jag hade redan tidigare träffat greve Rosen (som ju då var en av de flitigast anlitade terrierdomarna) och jag berättade nu att jag visserligen inte ägde någon sådan hund men att jag gärna skulle hjälpa till att hitta några exemplar. Man måste ha tur, om man ska lyckas och det hade jag.
J. U. F.-avdelningens flickor hade fått löfte om en vävkurs på skolan under sommaren, och jag frågade om de visste om någon sådan hund.”

Detektivarbetet tar sin början
”Det visade sig vara ett lyckokast, ty jag fick genast veta att ett par flickor hade en hemma. Jag tog genast min kamera och gav mig åstad. På det första stället fanns en tik, men hon var i mitt tycke för hög och tunn och hade dessutom halvlång svans, så något praktexemplar var hon inte. Nästa tik var inte alls typisk.
Jag fortsatte till en gård i utkanten av vara socken, och när jag stod uppe på backen där, fick jag en riktig chock, ty nedanför stod ägaren A. J. Andersson i Nils-Ersgården med en hund, som var just den typ jag sökte. Det var Topsy, som sedan skulle bli urtypen för rasen. Hon var visserligen 12 år men fortfarande vital och i allt förstklassig. Efter en stunds resonemang föreslog fru Andersson, att jag skulle cykla till fru Jonsson i Karstorp i grannsocknen Naum, som antagligen hade en acceptabel tik. Hos henne fanns Tessan, som förekommer i de flesta av rasens stamtavlor och blev en av hörnstenarna när det gällde att ”bygga upp” rasen. Tessan var naturligtvis inte lika bra som Topsy, men denna var ju för gammal för avel. Nu råkade en släkting till fru Jonsson också ha en tik, så jag fortsatte dit. Även den tiken var bra men inte så förstklassig som de båda andra. Nu hade jag alltså tre tikar men ingen hanhund.
När vi resonerade kom frun i huset på en hund i en tredje socken, som liksom tikarna ägdes av en förutvarande elev. Nu var jag dock så trött, att jag måste cykla hem – jag hade ju under dagen varit i tre socknar, och även om västgötasocknarna är små, var det bäst att vänta till nästa dag, som var en söndag. Vid hemkomsten ringde jag till hanhundsägaren, och vi kom överens om att träffas nästa dag hos ägarna till ”den tredje” tiken.
Mopsen, så hette hunden, visade sig vara mycket större än tikarna och med för kraftig päls, men eftersom jag inte hittat någon annan hane, måste han godkännas och finns därför snart sagt i alla stamtavlor för västgötaspetsar.
Greve Rosen, som fått foton på såväl typiska som otypiska hundar, hade samma åsikter om västgötaspetsen som jag och längre fram på sommaren träffades vi för att inspektera våra fynd. Han hade utom mitt svar fått två andra, båda om tikar. Den ena visade sig vara en samojed, som råkat få stubbsvans. Den andra var en mycket intressant typ, nämligen rent röd med kort, typisk päls. I detta sammanhang måste jag påpeka, att västgötaspetsens päls enligt standarden skall vara halvkort, alltså inte halvlång, och att en lång päls är ett mycket stort ärftligt fel, som absolut inte bör premieras.
Som väntat blev greve Rosen enormt förtjust i gamla Topsy, som kom att stå modell, när han fick i uppdrag att utforma standarden. Även Tessan vann hans ynnest och dessa bådas fotografier illustrerade hans artikel om västgötaspetsen i Svenska Dagbladet. Liksom jag godkände han Mopsen, dock utan entusiasm. Tyvärr kom ingen av oss att tänka på att han möjligen kunde vara kryptorchid, vilket han tyvärr var. Jag måste dock påpeka, att detta på den tiden ej v ar diskvalificerande, om hunden visat sig vara avelsduglig.”***Bilden föreställer Zetterstén med två av sina avelshundar.

Sista ordet om colle... eller kanske snarare collieklubben... med åtföljande förvecklingar? Ja, kanske... Ämnet är numera helt självskötande... En förenings makt bestäms av hur många och hur inflytelserika bundsförvantar den har. Systemet bygger på vår förmåga att hålla god min...











Bloggen är all-time-high - ligger på 20:e plats bland de 100 populäraste bloggarna (av 33.000) - även de mest kommenterade - engagerade läsare saknas inte... Är det inte märkligt att INGEN i de 60-talet kommentarer och mail som inkommit har några invändningar, utan tvärtom är tacksamma "att sanningen kommer fram"... NÅGON borde väl ha en annan åsikt/uppfattning/verklighetsbeskrivning...? Eller är det så att man inte nedlåter sig till att läsa en privat blogg? Eller i vart fall inte vill medge det? Så come on nu och var inte blyga! Jag lovar att släppa till åsiktsutrymme för avvikande kommentarer... Om inte annat så vore det intressant hur den/de resonerar när man med berått mod destruerar en hel ras...










Dagens illustration är en ny bild på WW08 CH Steadwyn Fashion N' Passions. Kan kanske tyckas mycket med två bilder på samma hund... Men hunden är utmärkt och karatäristisk och fotot rätt utsökt med perfekt fångat klassiskt collieuttryck.























***









Det är frestande att vid skildringen av människor i storslagen verksamhet hitta någon bestämd vändpunkt i deras levnadsförlopp. Fram till den har allt lyckats för dem. Mygel och tur i förening har välsignat alla deras handlingar. Men vid denna vändpunkt ändras allt. "Katten kommer ur påsen". Inget lyckas för dem längre. Denna vändpunkt når de fram till just då triumfen tycks säkrad och alldeles inom räckhåll.









För de för dagen tongivande i collieklubbens ledning syntes vändpunkten vara det nyligen timade årsmötet - för att ytterligare bekräfta denna föreställning om att lyckan slår om just i triumfens ögonblick, som en passande varning mot mänskligt övermod...









Alla kennelpolitiskt insatta vet att det finns vissa oskrivna regler som måste iakttas för ett lyckosamt långsiktigt vårdande av hjärtefrågor. I föreningen för collierasen tycks man inte ha förstått detta, eller i vart fall inte brytt sig om att leva upp till denna grad av anständighet. På ett par punkter har iögonfallande misstag begåtts:









* Inför mötet hade man helt enkelt gjort lite för mycket... Det hör till pre-årsmöte (med intrikata frågor på dagordningen) att det dras i lite tåtar, rings samtal hit och dit, styrkorna formeras... Men det här gick utanför totalisatorn... Busslastmöte, massor av nyvärvade medlemmar - uppenbarligen okunniga om rasen och obevandrade i procedurfrågor...









* Man har inte försökt dölja sitt hat eller i vart fall förakt för motståndarsidan. Alla som deltog på årsmötet, och som inte tillhör aktivistfalangen, har vittnat om att stämningen var "hatisk". Det hör till god ton att använda beslutande möten åt att väcka förslag, debattera, hävda sin ståndpunkt, lyssna på andras argument och till slut, sent om sider, fatta ett gemensamt beslut. Detta som är demokrati.









Man borde visligen avstått - pro forma - från alla härskartekniker; att förringa, osynliggöra, nedvärdera...









* man har inte brytt sig om att pedagogiskt förklara och förankra styrelsens förslag - istället drämmer man till med det kraftigaste tvingade kravet; avelsspärr och pekar myndigt på ramlagar angående djurskydd och avel, förlitande på att mötesmajoriteten kör över resten.









* Det fjärde misstaget - om det nu ska kallas misstag eller en djupt liggande brist i collieledningens personliga utrustning - är att i detta känsliga ögonblick, när allt står och väger, ett ödesval för collie - då får andra ta hand om genomförandet! Mer än halva styrelsen måste nyväljas, inklusive nyckelposter som ordförande, vice ordförande, kassör, en ledamot och en suppleant. En till stora delar ny styrelse är extra sårbar... Den sitter nu med soppan i knät och ska baxa ett kontroversiellt årsmötesbeslut genom hela maktapparaten. Förutsättningarna kunde vara bättre...









* Det sista misstaget - och allvarligaste - är att man inte såg till att vårda sig om någon after-sales-service när väl segern var vunnen. Större delen av såväl avgående som nyvald styrelse - med släp - avvek raskt från skådeplatsen. Man bemödade sig inte ens att för formens skull och av ren artighet, stanna för att höra den inbjudna världsaktoritetens föredrag om collie. Årsmötets finaste gäst fick se sitt auditorium decimeras med 3/4-delar, efter att först fått utstå de föga upplyftande förhandlingarna... Det är ej att förvåna att vederbörande var chockerad: "skræmmende og frygteligt deprimerende" och att det bästa med svenska collieklubbens årsmöte var flyget hem till Kastrup...




Man förstår att de som älskar collie och som lojalt i alla år har värnat om den snart 40-årsjubilerande rasklubben känner uppgivenhet... och skam.








Bildning och kultur, verkligt rara djur...