Alla inlägg den 6 mars 2009

Av Lisbeth - 6 mars 2009 12:59

... från den ordblinda psykopat som tagit sig före att klaga till min uppdragsgivare - men inte direkt till mig! - samt ifrågasätta sanningshalten i bloggens historiebeskrivning av collie och airedaleterrier. Alla dokument och allt källmaterial är hämtade från SBK:s arkiv, kopior finns i mitt arbetsrum.

Om historiken inte passar vederbörandes världsbild är det faktiskt inte så mycket jag kan göra åt saken.

Av Lisbeth - 6 mars 2009 08:02

Västgötaspetsen var en utställningssensation!
”Greve Rosen uppvaktade Kennelklubben, vars dåvarande sekreterare baron Leuhusen, visade sig mycket intresserad och lovade, att de ”godkända” exemplaren skulle få visas på utställningen i Göteborg på hösten.
Efter en tid fick jag höra, att en f.d elev, som bodde några mil från Vara hade en västgötaspetstik. Denna tik var visserligen väl liten men för övrigt fullt typisk, så nu hade vi fem tikar och en hund att visa upp. Det var med spänning några ungdomar och jag reste till utställningen med hundarna. Västgötaspetsarna eller svenska vallhundarna, som de en tid framåt kallades, var den stora sensationen. Det var en ständig kö framför deras boxar, och alla var minst sagt förvånande, att de var så homogena.
Efter detta var det ingen svårighet att få rasen godkänd, och grev Rosen fick i uppdrag att utarbeta standarden.
Jag hade ingen tanke på att själv börja med uppfödning av västgötaspetsar, jag hade redan förstklassiga skottar. Men när någon frågade efter valpar efter västgötaspets, hänvisade alltid Kennelklubben till mig, och därför ansåg jag mig tvungen att ta hand om rasen. Något som jag aldrig ångrat, även om det ibland varit besvärligt eftersom jag varit oerhört sträng och hållit på vad jag ansåg vara den rätta typen.
En annan sak, som krånglade till det hela, var att ”hundskojarna” i Västergötland nu såg en chans att tjäna pengar. En av dem kallade alla spetsar som föddes i trakten, för västgötaspetsar! Någon lär ha sagt: ”Z. Arbetar, och vi tjänar.”
Lyckligtvis insåg snart de flesta av dem, att förtjänsten inte blev så svindlande. Det dröjde heller inte länge, förrän fler ansvarsmedvetna uppfödare började syssla med rasen och hjälpa fram den. Vi fick snart ett par bra avelshundar. Den första var Jerry 2650 TT efter Mopsen. Han var visserligen inte grå utan rödbrun med mörk rygg men i övrigt bra och kom att spela stor roll för aveln, då jag lyckades förvärva utställnings- och avelsrätten till honom.”

En tursam cykeltur
”Jag fortsatte emellertid mina forskningar efter nya avelsdjur, och turen följde med fortfarande. Under en av mina cykelturer på småvägar fick jag höra talas om en tik en mil från Vara. Det var Tyra 2652 TT, som liksom Tessan väl finns i alla stamtavlor. Tyra parades med Pelle 5249 UU och fick i sin första kull tre rent grå, vackra hanar. Jag hade alltid mina valpkullar på sommaren, när jag bodde på mitt rymliga lantställe vid Borgilafjorden på Orust (därav kennelnamnet Borghälla), där de kunde tumla om i frihet, bara de inte sprang ner till badstranden. Av de tre valparna fäste jag mig särskilt vid en rackarunge, som jag kallade Ajo. Denna blev den verkliga stöttepelaren för rasen. Han hade visserligen väl ljusa ögon och ”köttiga” kinder men hade i gengäld den där korta grå pälsen som är så önskvärd, och framför allt absolut raka framben, ty dittills hade frambenen på mina västgötaspetsar blivit väl krokiga. Vi kan nog tacka Ch B. Ajo, att nutidens västgötaspetsar i regel har bra framben. Jag minns när jag på ”premieringen” (alltså inga certifikat den gången) utanför Vårgårda (!) visade honom för baron Leuhusen. Baronen visade en förtjust min när han fick se Ajo – än idag talar Leuhusen och andra av Ajos beundrare med förtjusning om honom. Ja, Ajo hjälpte verkligen till att förbättra rasen trots att han förärvde de väl ljusa ögonen, men den detaljen gäller det att avhjälpa, vilket man tydligen lyckats med, men det gäller för domarna att hålla hårt på verkligt mörka ögon.”

Standarden ändras
”Som jag redan nämnt, var den för rasen så värdefulla Jerry 2650 TT inte grå utan gråbrun med mörk sadel. Detta gjorde att jag hos Kennelklubben anhöll, att vissa detaljer i standarden skulle ändras, bl.a skulle visserligen den rent grå färgen fortfarande vara den mest önskvärda, men den brungrå skulle godkännas. En annan viktig detalj var storleken. När greve Rosen gjorde standarden, måste han helt naturligt taga hänsyn till Mopsens mått. Det visade sig dock, att exemplar på 38-40 cm i regel var alltför spinkiga, och en västgötaspets bör ju vara robust, så jag föreslog, att höjden borde vara 32-34 cm. Båda dessa förslag godkändes.”
***
Man kan le åt bilden av den den gamla tiken som med beskäftig min visar upp sig på för de cyklande kynologerna, herrar rektor Zetterstén och greve von Rosen. Tiken, det var Topsy, som stod som modell för den första standarden, står och håller koll på sin gård och ägaren, lantbrukare Andersson, tittar förnöjt på. En precis likadan tik, och med samma uppsyn, tittar just nu ut över "sin" gård här hemma hos mig, utanför mitt fönster. Det är vår stamtik Ch Fennican Glada Gladiolus. Är det inte fantastiskt hur typen och hela raskaraktären kunnat bevaras under 70 år?

Presentation


SC Ormeryds Clint Eastwood DSM
& Yours Truly

Fråga mig

17 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11
12
13
14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31
<<< Mars 2009 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Ulvus - gäst hos verkligheten

senaste kommentarerna


Skapa flashcards