Enligt min älskade förebild, författaren och kynologen Björn von Rosen, finns det två sorters hundfolk: " De som bara ser hunden som individ, och de som ser honom dels som individ, dels som länk i en kedja."







"Vad gör en människa till uppfödare, mer än själva djurintresset? Kontinuitetskänslan. I naturen finns det, sade man förr, en horror vacui, en avsky för tomrummet. Hos vissa människor finns en därmed besläktad känsla av motvilja mot det avklippta och fragmentariska."







Här är Yours Truly med direkt!







Vidare BvR (Mitt hundliv 1959): "Folk som är funtade på detta sättet ser ofrånkomligt på hingsten och stoet med större intresse än på vallacken. Ju högre de värdesätter ett djur, desto viktigare är det - känner de dunkelt - att det sätter avkomma till världen.







Om djuret är deras eget, blir önskningen naturligtvis klarare, mera medveten. Folk av den förstnämnda sorten, de som ser hunden bara som individ, säger inte sällan: jag är så förtjust i min hund att jag aldrig skulle kunna tänka mig att ha en annan efter honom. Den andra sorten säger: jag är så förtjust i min hund att jag aldrig skulle kunna tänka mig att inte försöka få en avkomma efter honom.







Hör du till den sista sorten, är du uppfödare. Eller kan bli."







Precis så är det!







Uppfödning är det är det roligaste som finns! Eller roligt och roligt... Ett oändligt harvande med hårt jobb, vaknätter, långa resor, förväntan, misslyckanden, ekonomiska bakslag, oro, ångest....







Och ändå håller man på! Det finns nästan inget viktigare, eller kanske snarare mer intressant... Enligt BvR är hunduppfödning något av både konst och spel. "Den sanne uppfödaren har fått en släng av spelarens optimism - helt bränd bli han aldrig av sina misslyckanden."







För uppfödning är ju Livet! Så fungerade det förr, men kanske inte nu?







Otänkbart att streta vidare utan att tänka ut nya kombinationer, sitta där med de förhoppningsfulla små, se den växa och frodas, hitta på passande namn, fylla hemmet med prisrosetter, avgnagda stolsben och charkuteriräkningar.







Då, men först då, har en länk i kedjan blivit smidd. Du har skapat...







Jag tror någonstans där finns fröet till motviljan mot det tyska systemet med centralstyrd avel, avelsvakter som bestämmer vilken hane du ska använda och vilka valpar som ska få leva. Vi är inte där än, men på väg i den riktningen... Outhärdligt!




Jag har några enkla tumregler som stått mig bi i 40 år och hittills resulterat i mestadels friska och trevliga hundar, däribland 80-talet champions - om nu framgång kan mätas i dessa termer? - varav drygt 60 egenuppfödda:




* lär rasen genom att satsa på en utmärkt hane; utbudet på försklassiga hanvalpar är alltid större än motsvarande tikar.




* investera i en tik från stam med prima moderegenskaper. Att börja med en tikvalp som är resultat från mammans enda löpning, kanske inseminerad? - förlöst med kejsarsnitt och handuppfödd, det är att göra det hela onödigt bekymmersamt.




* para det bästa med det bästa och hoppas på det bästa...




* satsa på frisk luft, fri rörlighet och (lagom) motion, sällskap och umgänge med hundarna, samt näringsriktig mat, varav hälften hemlagat.




* undvik problempersoner - det må vara valpköpare eller kollegor.




* skaffa en bra veterinär värd förtroende och ha också förtroende! Målet är att ni aldrig ska behöva ses, utom i samband med vaccinationer...* föd bara upp hundar som du själv skulle vilja ha.


* använd eget omdöme och din egen kunskap om hundarna - oavsett meriter i den provarsenal som finnes och andra trubbiga avelsinstrument.




Reducera för all del inte uppfödaren till en försörjningsinstitution för klinikchefer, konsulter och professionella föredragshållare.







>