Såg på TV när nye ÖB Sverker Göransson emottog befälsstaven från avgående Håkan Styrén.



- Jag tar befälet! sa Göransson, kort och militäriskt. Det lät ju onekligen betryggande. Lycka till! Han får ett hopplöst jobb...



Jag observerade dock att nye ÖB ser trevlig ut och har glada ögon.



- Jag kanske får intervjua honom, tänkte jag och förlorade mig i minnen av generaler och likställda man mött...Må bekänna en viss svaghet för uniformerade personer, om inte annat för att det brukar vara en viss ordning i leden. Jag är en stillsam, introvert och (hoppas jag) fredligt sinnad person. Min värld finns inom mig. Men männen i uniform påminner om den svunna tid när Sverige fortfarande fungerade...



Under en tjusigare period av mitt liv hade jag i jobbet att göra med åtskilliga militärer, mest befälspersoner. Det var säreget och på många sätt fascinerande - så väsenskilt från min vanliga tillvaro. För det mesta gick det riktigt bra. Militärer vet inte riktigt hur de ska hantera fruntimmer, alltså fick jag rätt lösa tyglar och kunde styra upp det hela efter eget behag. Ack vad allt har man inte varit med om!



Jag har träffat många högre befäl och de är vanligtvis väldigt duktiga på sina jobb. Bäst - ur min synvinkel - var förre ÖB Bengt Gustavsson. Jag blev framknuffad till ÖB och frågade hur lång intervjuntid som kunde avsättas. "Får jag en kvart?"



- Du får så lång tid som det tar att röka en Gul Blend, sa Gustavsson, tände njutningsfullt sin cigg och smattrade som en kulspruta fram svensk försvarsstrategi, neutralitet och alliansfrihet, värnplikt, m.m



En man med ordning i skallen!



Jag har varit på ÖB/SÄK vid Lidingövägen i Stockholm och träffat en säkerhetsofficer som var så hemlig att han inte fanns namngiven inom byggnaden. Ämnet gällde samhällets sårbarhet. "Har du beredskap att överleva i ett samhälle där all el är utslagen?" frågade han strängt.



- Ja, sa jag sanningsenligt, ty jag är från Hagalund.



Han gav mig ett par små souvernier som minne, en penna och en anteckningsblock märkt "En svensk tiger".



Jag minns att ljuset på Lidingövägen gjorde ett märkligt intryck när jag steg ut från Högkvarteret...



Apropos överleva var jag på motsvarande försvarsanläggning på neutrala Irland. Min irländske fotograf blev till sin oerhörda förtrytelse infångad och förhörd, medan jag - "a foreign woman" - kunde röra mig fritt. Detta såg han som höjden av orättfärdighet.



- They put me under the light and grilled me, klagade han.



Jag har dansat med en Rikshemvärnschef.


Jag har t o m gråtit mot en generalsuniform, minns att epåletterna var vassa... Så här var det:



Hundens Dag på Gärdet i Stockholm. Hundar skulle hoppa fallskärm i närvaro av Flygvapenchefen med hustru. Det kom på min lott att ta hand om besökarna. Generalen hade en sammansatt namn av den sort som jag har svårt att komma ihåg. Därför hade jag namnet uppskrivet med kulspetspenna i handflatan. I kombination av handsvett och nervositet försvann texten tämligen omgående, men det hela gick bra ändå. Ända tills den stora paraden kom med polishästar i täten och så alla fina och duktiga hundar... Då brast det för Yours Truly! Sedan barnsben är jag utrustad med en gråtgen; jag gråter ofelbart vid högtidliga sammanhang, inte bara på begravningar utan rätt omgående i samband med parader och då speciellt sådana särskilt hjärtenupande med hästar och hundar. Det är något med dessa kloka och duktiga djur i människans tjänst, när de kommer troskyldigt skrittande i snörräta led: U-hu-ääh... Trolleriet fungerade och stora tårar rullade...



Flygvapenchefen tog känsloutbrottet med militär fattning:



- Jag förstår verkligen vad era hundar betyder för er!



Detta om generaler.