... av västgötaspetsen Märta som ville se färska bilder på sina småsyskon. Var så god!
"vi är så små så vi får inte vara uppe så här sent på kvällen o förresten så är vi jättetrötta för idag har vi skällt, viftat på svansen och ätit köttfärs."
Valparna är tre veckor och allt är bra, Gerda är en helt suverän mamma och sköter sina småttingar perfekt!
Nu är nästan alla bilderna slut... Kanske lilla I kan hjälpa mor?

Go´natt! Zzzzz....

Vi fortsätter oförtrutet den lilla miniserien (ur Brukshunden 1995) med skickliga uppfödare av brukshundar. Idag presenteras intervjun med Anita Wahlström, Silverpilens schäfer."Anita Wahlström är den första att beklaga polariseringen inom dagens schäferavel.— Det är tråkigt att det tyvärr ser att bli två grenar schäfer, dels utställningsgrenen och sen dom gamla brukslinjerna. Utställningschäfern fungerar inte på bruks, konstaterar hon. Är det mentaliteten eller exteriören som inte håller måttet?— Hur en schäfer från rena utställningslinjer är att jobba med vet jag inte, för jag har aldrig haft en sådan hund. Däremot kan jag se att det är ryggarna och de abnorma vinklarna som inte håller, säger hon.— Det måste var något fel när de stora uppfödarna med 5-6 kullar per år inte får fram några SM-hundar. Kanske är det bruksegenskaperna som saknas. Viljan att arbeta, att göra sin förare till lags, följsamheten, är ärftlig. Men dom ska inte ha den väldigt karpiga ryggen, framhåller Anita och avslöjar att hon inte heller gillar dagens huvudideal.— Hundarna ser ut som strykjärn i ansiktet, tycker hon, men understryker samtidigt att exteriören alltid kommer i sista hand. Det viktigaste är att hundarna är friska. Till raden av hänsyn i avelsarbetet lägger hon också dåliga magar, hudproblem, etc.— Jag är mycket noga med att kontrollera "i familjen" om det finns klådor; eksem, stafylokocker, svamp mellan tårna, öronproblem.Stor vikt lägger Anita vid att en schäfer har "motor", den där lilla extra viljan att komma fram, att inte ge upp när det tar emot eller ta illa vid sig av trassliga spårlinor eller andra motigheter. Avelsdjuren väljs med yttersta omsorg.— Hundarna ska vara samarbetsvilliga och tycka om att göra sin förare tills lags, för det är ärftligt! säger Anita med stort eftertryck. — Sen ska dom ha stor kamplust. Hundarna måste först och främst vara friska. Inga dåliga ryggar och sjuka leder. Det här måste man se kritiskt på, annars kommer man ingenstans. — Det ska vara snälla hundar, godmodiga och pålitliga, inte stirriga. En hund måste kunna koppla av. Jag vill heller inte ha för mycket skärpa, det finns en del uppfödare som annonserar om det. En schäfer ska man kunna ha tillsammans med familjen, anser Anita. Den måste fungera i dagens samhälle.Det är ofrånkomligt att paralleller dras mellan Silverpilen och Anita Wahlströms uppfödning av schäfer och kennel Fandangos rottweiler och Gunvor af Klinteberg-Järverud, som porträtterades i Brukshunden nr 5 i år. Båda har erfarenhet av 30 års avelsarbete inom respektive ras. Båda har ett mål, en vision av friska bruksdugliga hundar. Båda har fått ge avkall på exteriören enligt den aktuella tolkningen av standarden, för att uppnå målet. De båda brukskennlarnas uppfödning har varit regelbunden, men begränsad. Stor omtanke och mycket tid ägnas först åt valparnas utveckling och socialisering, sedan åt uppföljning och kontakt med valpköpare. Mycken omsorg läggs på kosthållet, endast prima råvaror; kött, ris och mackaroner kokas, tillväxtbefrämjande valpfoder ses med misstro, ingenting lämnas åt slumpen. Trots uppenbara svårigheter har det aldrig tummats varken på krav eller ursprungsvisioner. Avelshundarna ska vara testade och ha fullgod hälsostatus. Även föräldrar och syskon synas noga i sömmarna. Silverpilen har, i likhet med Fandango, uppnått resultat som inom rasen lämnat allt annat jämförbart långt bakom sig. Lättast är naturligtvis att titta på sådant som man kan räkna och mäta sig till - antalet brukschampionat, brukscertifikat, tjänstehundar och procent individer som är fria från ledfel."Såväl Anita Wahlström som Gunvor af Klinteberg-Järverud var målinriktade, egensinniga och gick sin egen väg. Man var lika lojal mot rasen som mot kollegor och höll sig under hela den aktiva tiden som toppuppfödare för god för skamgrepp och andra trakasserier. Det var storartat och borde tjäna till efterföljd.