I DN kultur ställs frågan: När gick det svenska folkhemmet under? Var det under budgetsaneringen på 90-talet. Eller på Sveavägen den 28 februari 1986? Eller rent av i december 1969, då gruvarbetarna i Kiruna gick ut i vild strej?












"Själva frågan förutsätter naturligtvis att man tror att folkhemmet verkligen har existerat, att det inte bara är ett begrepp för att beskriva ett idealiserat förflutet."












Samma fråga kan ställas om den svenska modellen inom kennelorganisationen...












Under tiden för "folkhemmet" var Sverige ett land som ansågs som det mest utvecklade i världen, som hade den högsta levnadsstandarden, en gyllene ekonomi, social trygghet och en arbetsmarknad som präglades av sällsynt fredliga förhållanden. Sen gick det som bekant utför...












Samma utveckling har kunnat ses inom hundsporten...












Under motsvarande tid hade Sveriges hunduppfödare sin glansålder, vårt smittskydd var på topp, djurskyddslagen sågs som den mest framsynta i världen, tävlingssidan frambringade kvalitetshundar och svenska uppfödning exporterades och beundrades internationellt. Om dessa hundars framgångar kunde man varje månad läsa i kennelklubbens tidskrift Hundsport. De är som skimrande laguner i minnets ocean (inte illa!).












Nu är det inte längre riktigt på samma vis...












Man kan fundera över när vändpunkten skedde; vad var det som hände? Vilken avgörande punkt i SKK-historien ledde till en erodering av den svenska modellen? Var det övergången från SKK-association till Riksorganisation på 70-talet? Var det tidigt 80-tal vid Bertil Lagerblads bortgång - av HS-skribenten Black Jack beskriven som "Den bäste ordföranden"? Eller "ordförandegrälet" på 90-talet mellan respektive SKK- och SBK-ledarna om hundägareutbildningen? Eller kanske rent av "öppna gränser" i mitten av 90-talet?












Alla de här sakerna hänger naturligtvis ihop, men jag röstar nog på intåget av The Awkward People. Det var då som svensk hundsport förändrades och det till det sämre. Men det hade naturligtvis ingen kunnat räkna ut...












De marknadsliberala krafterna gjorde sig gällande, hundklubbarna skulle skötas som företag, gränserna öppnades, allt var möjligt i den nya sköna världen. Tråkiga saker som förordningar och stadgar kunde man ta lätt på! Den exekutiva makten, som tidigare förutsatte kunskap och erfarenhet, kunde lätt ersättas med social kompetens och framåtanda. En ann är så god som en ann... Anything goes!












I den ena klubben efter den andra befolkas styrelserna människor som har "fyra år i rasen" och som svängde sig med ord som implimentera och kvalitetssäkring utan att nödvändigtvis ha något begrepp om innebörden. Och de sitter kvar än! Men det gör ingenting - huvudsaken är ju att man vill, inte att man kan... Hos The Awkward People är makten huvudsaken, inte motsvarande förmåga (skickligt!).










***










Hur gick det då?










Till att börja med var det inte så tokigt - de lössläppta marknadskrafter och öppna gränser, vilka SKK bejakade, gav nya vyer. SKK centralt släppte greppet; länsklubbarna blev resebyråer med tjänster och gentjänser som specialitet, ras- och specialklubbarna betroddes autonomt hantera sina egna anglägenheter. Trots att tidsandan drev på, så hade SKK ändå behov av att kontrollera vad som fortfarande gick att kontrollera dvs med den nya datatekniken - alltså uppfödarna. Inget var för litet eller för småttigt för att inte hållas koll på, helt enkelt för att det gick att göra. Intet ont anande uppfödare med välrennomerade kennelnamn kunde plötsligt få ett ampert brev om att intervallen mellan kullar understeg den anbefallda tiden med två dagar... eller något annat som i praktiken saknar betydelse för valpars och avelstikars välbefinnande. Uppfödarna omyndigförklarades.










Hur kunde detta ske?








***








Vad kännetecknar då The Awkward People? Förutom "fyra år i rasen", total avsaknad av självkritik, samt obegränsade maktanspråk utan motsvarande förmåga; jo det brukar inte vara så väl beställt med Kunskapen...







En normal-awkwardian kan i bästa fall - men inte alltid - vara duktig med sin hund, kanske till och med "provat-på" som uppfödare/funktionär, etc. Men det räcker inte...







Man måste ha hela paletten för att göra nytta på den här nivån. Man måste kunna sin egen ras naturligtvis, inte minst bakåt, hela kennelorganisationen, helst också internationellt. Man måste förstå de olika orsakssammanhangen, procedurfrågorna, ärendehanteringen, stadgan... Det går inte an att inte veta eller bry sig i skillnaden på ras- och specialklubb, att blanda ihop EU med europarådet, eller att i offentliga sammanhang ge ifrån sig uttryck som "Uddmansson, eller vad han heter". Alla dessa villiga, som inte kan, finns på alla områden och nivåer inom SKK-apparaten, men mest av allt får de sin näring i rasklubbar. Det ligger i sakens natur att despotism och sekterism frodas ihop med falsk värdegemenskap (lysande!).






En awkwardian ser sig gärna som språkligt bevandrad, vilket man inte är - avslöjas ofelbart i internationellt sammanhang, sändebudets missiv vantolkas och stor oreda uppstår.







Detta bara som exempel.





***





Oj så många kommentar på min blogg! konstaterar Mor dvs Yours Truly belåtet.





- Vad är det för människor som kommenterar? sporde yngsta dottern.





Jag: Vet ej... i stort sett... sa jag, stackars världsliga kräk, lite svävande. Men det är trevligt att bli efterfrågad!





Ingrid: Konstigt, det låter som de tycker väldigt mycket om dig...





Jag: Ja-a, kan du tänka dig, så roligt!





Ingrid: Det beror på att de inte känner Mor!





Hm... med sådana familjemedlemmar behöver man inga ovänner...