Men det är man väl lite ensammen om... SemesterSverige har slagit till för full kraft! Det är folket väl unt nu när det är så somrigt och skönt så hälften vore nog. Husse är på ny sjöresa, denna gång med Ingrid och Ola plus hundar. Senaste rapporten var att det badades i havet!

Yours Truly är "hemma med barnen" och stökar, mest inne faktiskt, här är det svalt och skönt...

Kastar prövande blickar på Ingrids förra rum, som borde stå "på tur" för uppsnofsning. Detta är alltså husets sötaste rum med öppen spis och snedtak - borde gå att göra hur gulligt som helst!

Men hur GÖR man med förra innehavarens miljoner pryttlar? Alltså lämningar från tonårs- & Sturm & Restaurang-period i yngre dar... här finns allt...

Hur förfar den ömma modern med ett st discokula i taket, ett antal fjäderboor, en uppsättning anslående kreationer, samt flera hundra böcker, posters, skivor, DVD:ar, & C, & C?
Här står vetenskapen frågande.

En bild av frid och förtrolighet - våra kattbröder Viktor och Hasse i en mysstund tillsammans. Det ska mycket till för katter ska känna en sådan trygghet med varandra att de ligger med huvudena ihop.




Så är ju idealtillvaron även bland människor. För att våga ha tillit måste man känna sig accepterad, kanske till och med uppskattad för just den man är. All mänsklig samvaro kräver ett visst mått av anpassning från ömse håll för att fungera. Som till exempel i överfulla lunchrum, tunnelbanestationer, hotellvestibuler; alla sådana miljöer och platser där det är lätt att kollidera, där nervositet och ilska lätt kan urladdas. Engelsmän är bra på det här; dessa gängse, aldrig övergivna populära föreställningar om vilka som är gentlemen (gentlewomen ) - dessa vänliga konventioner som är Englands frihet och styrka. Det är de som gör allt umgänge i alla situationer mellan alla sorters människor lätt och enkelt. Det var innerst inne de som gjorde det möjligt för Londons miljoner att klara bombterrorn under andra världskriget. Konventionerna går alltid ut på vänlighet - friendliness, kindness, grace. De tycks förvärvas helt oberoende av samhällsställning, de präglar också människor som fått den uslast tänkbara skolutbildning.



Var var jag? Jo, jag har svårt att förstå människor som stannar kvar i ett förhållande präglat av misstro och terror. Kvinnor (för det är oftast kvinnor det är frågan om) som framhärdar i sitt lilla helvete och biter ihop "för husfridens skull".



Om man kommer till vägs ände, när alla andra möjligheter är uttömda - ja, då finns det, som jag ser det, ingen annan lösning än att gå. Eller i förekommande fall; fly skrikande utför trappan!



Övrigt i samhället har man ju folk på lite större avstånd, men i princip gäller samma förhållningssätt. I hundvärlden är det mycket kuckelimuck - ofta helt i onödan! Hundfolk är minsann inte Guds bästa barn mot varandra...



Man behöver ju inte sitta i knät på alla människor, men hur skulle det vara med lite respekt? Den franske upplysningsfilosofen Voltaire skulle ha sagt "Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem."



Precis så är det.
Föreningslivet mår alltid bäst av ett brett spectra av av åsikter; att till varje pris framtvinga total enighet i förekommande hjärtefrågor "för husfridens skull" göder bara misstro och konspirationstankar.


Låt människor ha den uppfattning de vill - man kan väl vara som folk mot varandra för det?


Så här sa den kände handlern och domaren Gerard O´Shea (se tidigare inlägg):


- Det är väldigt lätt att bli negativ mot de människor som vi har mest att göra med; dina utställningskollegor. Alla hoppas vi på bästa möjliga resultat, att ”den här domare kommer att gilla just min hund”. Så, om han nu inte gör det, varför bli arg på människorna som äger de hundar som vann över din hund? Vi är alla där för att göra exakt samma sak. Om du inte är nöjd med bedömningen så är det en sak mellan dig och domaren. Låt inte ditt dåliga humör gå ut över andra utställare. Vi är alla beroende av varandra. Utan konkurrenter står du där ensam. Hur kul vore det?Amen.