Från skottebloggens trogna läsare Helen kommer detta gamla tidningsomslag, "Country Gentleman" 1936. Det förbaskade smällandet är ständigt aktuellt! Och gäller alla hundar! Bilden heter "Dog & Firecrackers" och en skotte får illustrera detta återkommande otyg.

Här har vi vidtagit mått och steg för nyårsaftonens öfverlefvande; stallfenstern är förspikade med mattor, hundarna kommer att få en stor kasse oxben som avledare, champagne ligger på is...

Kan bara gratulera Stockholms Kennelklubb (och SKK) till Smällarupproret som fått så stor uppmärksamhet, inte minst i media. Vem kunde väl tänka sig denna utveckling i tidigt 90-tal när Yours Truly tillsammans med STOKK:s Marina Reuterswärd plitade ihop den första motionen ang förbud mot smällare? Gunnar Löfberg (dessutom ägare av västgötaspetsar!) hade ung samtidigt startat Smällarprojektet (som hade lite annan inriktning). Tämligen omgående slog STOKK (Stockholms Kennelklubb) och Löfberg sina påsar ihop och SKK drev Smällarprojektet med stor energi, uppvaktade ministrar och myndigheter, men talade dessvärre ofta för döva öron. 1993 kom vår motion upp på Kennelfullmäktige, behandlades välvilligt men inte mer. Men nya tider stundande allt eftersom terrorn urartade. Antismällarkampanjen blev en av SKK:s stora profilfrågor. Så kom då äntligt förbudet mot smällare, men pytt... Produktutvecklingen ledde till raketer med knalleffekt istället, de är mycket värre...

Frågan är väl om inte fyrverkeripapporna håller på att smälla ihjäl sig, bokstavligt talat. Det som tidigare ej var förhandlingsbart (svenska folkets urtima rätt att celebrera nyår och andra begivenheter med skott, fyrverkeripjäser, etc) har nu blivit vapen hos förortskids och halvkriminella. Vad som varit förknippat med festlighet, välbärgat folks livstil, stå på balkongen med champagneglas i händerna och titta på vackra stjärnfall, det har nu blivit synonymt med skräck, terror, tjutande missiler i köpcentra, bränder, skadegörelse, allmänfarlig verksamhet, dödsfall... Och vem vill bli sedd i sådant sällskap? Från festlighetsmarkör till Dritte Klasse - så har det gått med fyrverkeripjäsen. Rätt åt dem som sysslar med slikt!

Tänk att man ska gå och behöva ha ågren månader i förväg för nyåret! Nu gäller det att överleva natten... Gott slut!

 Foto: Gunnar Lindgren, Stockholms Hundar

Grand Hôtels Vinterträdgård, Påskafton 2010 

Carl-Johan Adlercreutz  vid honnörsbordet tillsammans med värdinnan Marina Reuterswärd. Till höger kvällens konferencier Dan Ericsson i samspråk med engelska domaren Meriel Hathaway.

En av svensk hundsports allra största profiler har lämnat oss. Greve Carl-Johan Adlercreutz avled den 11 december. Carl-Johan med hustru Birgitta födde i många år med framgång upp dalmatiner under kennelnamnet Indians. Med tiden kom Carl-Johan att börja sin mycket aktiva gärning inom SKK-organisationen. Han var under 70-talet Generalsekreterare för Svenska Kennelklubben, nu motsvarande SKK/VD. Carl-Johan var under lång följd av år ordförande i Östra Kennelklubben, sedermera Stockholms Kennelklubb, och bidrog med stort engagemang till avknoppningen av ett flertal nya länsklubbar inom Östras tidigare verksamhetsområde. Tillsammans med STOKK:s skattmästare Marina Reuterswärd utgjorde de ett formidabelt team som för lång tid kom att sätta sin prägel på hela kennelorganisationen. Carl-Johan delade med sig av sina omfattande kynologiska kunskaper, dels som kursledare för nya utställningsdomare och som författare av ett flertal uppskattade böcker, ofta illustrerade med foton av sonen Johan Adlerceutz. Sista uppdraget: Carl-Johan Adlercreutz på Grands scen tillsammans med meddomarna Kari Järvinen och Dr. Göran Bodegård.

Sitt domarvärv inledde Carl-Johan i mitten av 70-talet och blev med tiden en internationellt mycket respekterad all-rounddomare. Carl-Johan var en visionär med många talanger; kreativitet, bildning, humor, charm och ett stor social begåvning. Genom sitt stora kontaktnät och vänskap med ledande kennelpersonligheter i Australien som Harold Spira och Bob Curtis, banade han väg för många skandinaviska och särskild då svenska domare, vilka fortlöpande kom att inbjudas att döma "down under".

Det allra sista  uppdraget för Carl-Johan var att döma på årets upplaga av STOKK:s Hundskyddsfondens traditionella gala Champion of Champions i Vinterträdgården, Grand Hôtel, Stockholm.

Våra tankar går till hustru Birgitta med familj.

Frid över Carl-Johans minne.

  Lilla Mandy fick idag följa med hem till Marina för sitt nyårsbad och puts och ans. Han var jätteduktig - har bara badat en gång tidigare - och fann sig i såväl schamponering (urk!) som fön (helt OK). Eftersom kattungar har guldfiskminne så tog det inte längre tid än 30 sekunder innan Mandy var glad och lekte med roliga leksaker. Hela proceduren var hårdmarkerad av stora farbror Clint, som var mycket fundersam över att hans matte pysslar med en annan katt! Efter ett tag bestämde sig Clint för att den lilla taggiga blekfisen nog gick att umgås med...

Småning blev det vild jakt runt i lägenhet - julgranen! - med mera rundades. Obetalbara syner när Mandy försvann under bokhyllan och Clint fastnade med "axlarna".

Tack Marina - grooming-master - för expertvården! Visst blev han fin vår lille prins?

På julafton kom det här kortet...      ... från en i alla avseenden god vän... Det var nog med råge det finaste "julkortet" även om det inte sades ett knäpp om julen. Men desto mer om att Lifvet måtte väl vara mer än frusna rör, igloos på gården (översnöade bilar), mörker och kyla. Visst blir man glad, speciellt efter läsning av hälsningen som bilades den vackra bilden:

Kära vän,

Nu när midvintern är som mörkast och kallast och snödrivorna som djupast, kan jag inte låta bli att länga intensivt efter spirande, skir växtlighet och ljumma vindar – det rentav värker i kroppen av längtan efter känslan av nytt liv, frodighet och annalkande fägring. Inget illustrerar denna känsla bättre än drömmen om en uråldrig, kärleksfullt skött prunkande engelsk cottage garden!

Håll ut trots vinter och polaris – vi är snart där igen!

Tack käre vän för påminnelsen! Nu vänder det... som vi säger i kalla, mörka och höga Norden. Kände för att dela med mig av detta till alla läsare. Håll uuut!

 Yffranes New Moon Rising 

e Ch Ormeryds Austin u. Ch Ormeryds Lunar Cheesecake 

Idag är vår lilla kattunge Mandy 3 månader. Vår förstfödde är exotic (korthårig perser) och färgen kallas creme tabby. Han är uppfödd av Marina & Lisbeth och bor här hos oss i Övernäs = Yffranes på medeltidssvenska. 

... och så den söta baksidan...

   Mandy: You got mail...

  Eng Ch Raglan Rose Maiden at Brio bred by Dan Ericsson owner Miss Miller

Den svenskfödda skottetiken står för svensk hundsports största framgång genom tiderna - BIS:2 på Cruft´s 2002 - världens främsta utställning! Det är ingen tillfällighet...

Pat Craig-Trotter från USA (känd för sina Vin-Melca gråhundar) sade vid sitt föredrag i Stockholm på fredagskvällen (före Stockholms hundmässa) att ”The absence of faults does in no way indicate the presence of virtues”. Fint sagt, men enligt uppgift lär det faktiskt ha varit Raymond Oppenheimer (legendarisk bullterriermann från England) som först myntade det hela. Klokt och värt att fundera på!

Det måste komma förr eller senare. Jag har haft mina rötter i gamla Hagalund där -  bland soptunnor, gistna hus och dragiga utedass - har jag tagit skönheten som en vacker present, som jag fick därför att jag alltid, alltid - så länge jag minns - har längtat efter den. Jag har trått efter skönheten som efter en dröm och har fått den i form av vänner, djur, former och linjer, längtan efter att vara god och att vilja göra bra saker.

Att sträva efter skönhet och att uppskatta den, när det förunnas en människa att se den, är ett egenvärde i sig. Ett behov Yours Truly delar med andra likasinnande. Kan det vara så svårt att förstå?

OBS Har inget att göra med världsliga - höll på att skriva ovärdiga! uttryck för mänsklig bakslughet som fjäsk och egennyttiga syften. 

Jag frågade en av de mer bemärkta svenska domarna varför han "höll på" med domeriet - egentligen? Måste vara jobbigt med alla dessa resor, döma hundratals hundar flera dagar i sträck, alltid vara på topp...

Efter en del hummanden om "göra ett bra jobb", "intresse", etc. kröp det fram; längtan efter det fulländade, sökandet efter den perfekta hunden, efter skönhet om man så vill. En del människor har den här förmågan, andra har den definitivt inte. Det är en speciell talangen att se rastyp, ha sinne för proportioner och parallellitet, "hundöga" är ett annat ord.

Ronnie Irvings ord (ordförande The Kennel Club) vid SKK:s generella domarkonferens:

- Breeding dogs, like judging, is an art.

Det handlar om konsten att kunna SE.

En del kan tränas upp genom idogt standardpluggande och nötande, men helst bör förmågan finns där från början. Annars blir man helt enkelt inte mer än en hygglig domare. Eller uppfödare. Och är man bara halvdan så kan man lika gärna låta bli.

Idag är jag pigg! Det verkar som miraklet med värmemadrassen fortsätter! Eja, Gud i det! Sträckte försiktigt ut en tå i morse, prövade att resa mig.. Ingen smärta! Bara ett litet pirr i det onda benet, ingen smärta i fortsättningen av benet upp mot höften. Håller det här i sig så är det ett smärre under!   

Vi gingo en rask Morgen Spatziergang med hundarna i det vackra vinterlandskapet. Flingor föllo och dalade fridfullt mot det meterdjupa snötäcket. K. far hade gått i förväg med de stora pojkarna Jack och Gunvald, lilla Rasmus och Yours Truly kom efter och mötte sällskapet halvvägs. Det blev iaf en halvtimmes promenad. Härligt!

Detta med den minskade (obefintliga!) rörligheten som drabbade mig för 6 1/2 år sedan (ischias) har varit Tärande på Själen. Dels smärtsamt naturligtvis, men framför allt har det stört min självbild. Jag är (nästan) aldrig sjuk... Det kanske låter utmanande och förmätet med ett sådant påstående, men det är faktiskt sant! Äter aldrig medicin... När andra drabbas av Montezumas hämnd, brakförkylningar och andra opassligheter så sitter en annan oberörd i orkanens öga. Har i mitt stilla sinne tänkt att järnfysiken hänger ihop med bra gener först och främst, men också den allmänna livsföringen. Vi bor i ett gammalt dragigt hus tillsammans med djur. Mycket för immunförsvaret att jobba med! Vi har minimalt med moderna material i inredningen... Vi äter bara hemlagat, inga tillsatser, aldrig industrimat...

Har lagt märke till att nyare tiders bönder aldrig lagar bondköksmat (enligt gamla tider; kalops, dillkött, rotmos, risgrynspudding, typ) - de ser ut att leva på hämtpizza, tacos, burgers, chips. läsk och andra läskigheter - och har förmodligen ett så pressat arbetsprogram att man inte har tid att laga riktig mat. Istället ser de osunda ut på något vis - hemskt sagt! - och är tråkigt nog ofta sjuka...

Jag har också funderat på varför folks hundar nuförtiden så ofta är sjuka... Många, även förhållandevis unga hundar behöver opereras eller stå under konstant medicinering. Mina hundar är (så gott som) aldrig sjuka! Utom om de ätit något opassligt - utomhus - vilket västgötaspetsar gör ibland... Återigen ett förmätet och utmanande påstående - förlåt om någon tar illa vid sig! Även hundarna hos oss äter hemlagat... Nu har dessutom forskare visat att tikar som äter hemkokt får valpar som i mycket mindre utsträckning drabbas av autoimmuna sjukdomar som t.ex eksem, vilket Yours Truly vetat "hela tiden", ha ha... dvs i 40 år... Jag har sex västgötaspetsar och en tibbe - den senaste gången som någon behövde veterinärvård (ej vaccineringar, friskintyg) var det för ett par år sedan då Ada bröt en kloled. (Utom förstås när samma tik smittades av herpes). Det här får jag förmodligen äta upp om något grufligt inträffar, men kan bara konstatera faktum. Ska återkomma till detta senare.

Med förhoppningen att alla får vara friska och krya - God Fortsättning!

Vi tänker inte åka någonstans under överskådlig framtid, helt enkelt för att det är så kallt och mycket snö så man kommer inte ut. Istället träffar Yours Truly min käraste vän och bästa kompis, nämligen den elektriska madrassen Masse. 

Och dess lillebror, den sköna el-filten Fille.   

Och gissa vad som har hänt? Jo, den nerv som varit i kläm sedan SBK-kongressen 2004 - på grund av sittande i drag och gående i två dagar på hotel Ariadnes marmorgolv i Värtahamnen - (därvid orsakad svårartade ischias, vilket inga doktorer, mediciner, sjukgymnaster eller Hin Håle i vattenglaset kunnat bota eller ens lindra, utan tvärtom framkallat svår misstro mot all sjukvård) verkar nu ha helats genom det löjligt enkla receptet Värme o Vila - eller rättare Vila PÅ Värme. Tänk om det är så enkelt? Va! Här har man levt i (snart) sju svåra år med domnat ben; enda rörelser som inte orsakat svår smärta är mycket försiktig andhämtning. Visserligen har hoppet spirat mellan varven då det varit lite bättre, men strax är man tillbaka till det trista haltandet.

Trolleriet de senaste dagarna fungerar dock fortfarande, kan inte tro att det är sant!

På 6 1/2  år har ingen promenad kunnat göras, Yours Truly har inte förmått att stå still "rätt-upp-och-ner" längre stund än 7 minuter. Man kan bli ursinnig för mindre... Sen måste jag sätta mig - på golvet i förekommande fall...  (Senast nu på Mässan) - folk tror inte jag är riktigt klok.

Och nu idag - pånyttfödd. Kan gå med hund precis som under den lyckliga tiden med Bero, min älskade första västgötaspets. Tog Rasmus med ut och testade, gick flera kilometer i det vackra snölandskapet, denna nyvunna frihet är härlig! Rasmus är en behaglig hund att gå med, ej skällig eller stretande, inget irrande och ryck, han knallar på. Vi njöto promenaden var och en efter sin fason; Rasmus: sniff, sniff...  Jag: (klapp, klapp) duktig kille... /tänk att kunna böja sig över en liten hund utan att det ilar som tandvärk...