KLÄTTERGRODA (Nils Ferlin ur Från Mitt Ekorrhjul (1957))

- Ack, klättergroda lilla

Ihärdigt under årens lopp

från gren till gren du kravlat opp.

Nu står du högt i buskens topp

men luktar lika illa.

Nils Ferlin visste en hel del om människor och klättergrodor. Många sådana finns i den så kallade hundvärlden... Man kan undra varifrån de kommer och vad som är syftet med de ihärdiga maktanspråken. Det sägs att människor som upplever sig som misslyckade i sitt privata liv, i sin civila karriär - brukar återfinnas i hundklubbars ledning...

Man kan utsträcka jämförelserna ytterliga till den s.k stinkpaddan, även det frekvent förekommande i sammanhanget..

Ens sinne för humor berördes av xxorganisationens tomhet, dess alltigenom charlatanmässiga karaktär: som någon slags ytlig psudoreligion iakttog man en mängd riter och yttre former, tillerkände varandra utomordentliga hederstitlar och kraschaner, inbillade sig göra någon slags andlig insats, maskerade det helas dåraktighet genom vissa former av filantropi och gottade sig i den chans till festligheter, braskande hyllningstal, självuppförstoring, superi och verklighetsflykt som sammanträdena erbjöd..

Dr. Göran Bodegård  - FCI allround-domare & SKK/CS ledamot - skrev något ytterst tänkvärt I DOg World i anslutning till detta, under rubriken

Why do we show dogs?

"Dogs shows have changed radically. The original purpose was to get the result of your breeeding efforts assessed by an expert with the intention of securing the heritage of the breed och supporting its improvement."

"We do our best when we show our dogs - and it is only when the competition itself and the manner of presentation become ends in themselves and lose the connection with the importance of the breed, that there is any risk involved in the sport of competing with show dogs."

"The balance is lost when judges appointed not on their knowledge and merits but because of their economic usefulness regarding the number of breeds they can judge and the size of entries they draw."

"When the economic influence overrides the quality aspect, the show societies do harm to the breeds. When winning at any cost has become much more important than the interests of the breed, the sport has fostered a 'dog addiction' that is harmful to the exhibitor´s mental well-being. "

"It is easy to understand why the competitive sport has become an obsession and compulsion and becomes a threat to the social and economic life of the exhibitor."

 "Dog shows should not be blamed for personal distortions of this sort but undoubtebly the publicity, glamour and fame nowadays connected to these competitions can be rather seductive, even for the most serious breeder if they aim to be a contender for a dog of the year award.""The risk to the breeds are obvious when people start to select their stock on what happens in the show ring rather than through their knowledge and care for the breed."

Det är alltså själva kringgrejen som Yours Truly är kritisk till- och dess profitörer...

OK - var och en blir väl salig på sin fason, eller..? Om man lägger ihop sagda klättergrodor och andra uppblåsta individer går det lätt att få fram en grundfigur - ungefär som man filéar en spätta. Och när denna självutnämnda stilpolis först ingriper varligt i andras finanser d.v.s ser till att människor förmenas möjligheten att publicera sig - och sedan har mage att kritisera den som använder sig av sina sista till buds stående uttrycksmedel... Nuförtiden finns ju alldeles gratis s.k social media - bloggar, Facebook, m. fl. Ja, vad säger man..?

Vem har tvingat Dig att läsa..?

  Mandys co-owner (a.k. Demon Driver) har köpt högoktanig (& svindyr!) specialmat för Stjärnor...  De goda råden och förmaningarna haglade:

- Se nu till att Stjärnan får i sig det här... Emma och Lillen behöver inte roffa åt sig allt..!

Jaha. För precis så är det... Mandy är, som alla vet, en sagolikt vacker och och dessutom mycket snäll hankatt, 18  månader gammal. Och det gäller att hålla match-vikten, nu när han ska bli Grand Champion och allt... Något hekto åt fanders kan ge förödande konsekvenser, speciallt för en Exotic Shorthair som ju är Den Nakna Sanningen i jämförelse med syskonrasen perser. Trots att Mandy är i särklass störst här, så är han också yngst - vilket hans självmedvetna sambor aldrig försummar att påpeka... Perser/exot-trion kommer bra överens, men det räcker med en blick from Emma eller Lillen så intar dessa sin plats i gräddfilen och Mandy får ställa sig sist i kön...

Men nu fick han äta i fred under övervakning - och detta på skrivbordet, se ovan bildbevis..!

Svenska Brukkshundklubbens Hedersordförande Folke Hildebrand har gått ur tiden 81 år gammal. För många vara han den i alla avseende störste inom brukshundrörelsen. Folke hade allt; han ledde den största specialklubben under dess gyllene år 1981-91, han var kommunalråd i Kungsbacka, han hade sparrat mot tungviktsvärldsmästare Ingemar "Ingo" Johansson, han tog strid för viktiga principer. Folke är värd så oändligt mycket mer än några rader. Se nedan min sista intervju med Folke Hildebrand, Brukshunden 2006.

foto: Gunnar Lindgren

Folke Hildebrand är en av de verkliga SBK-profilerna. Och precis som för så många av hundsportens storheter, började alltsammans med en kurs i brukshundklubben. Den första egna hunden, en pudel, köptes 1953. Folke gick en dressyrkurs i SBK och på den vägen är det.

Folke Hildebrand, född i Göteborg, var golvläggare och blev facklig ombudsman inom Byggnads. Efter en lång rad förtroendeuppdrag inom det politiska och fackliga området blev Folke kommunalråd i Kungsbacka kommun. Folke var även idrottsintresserad och blev med tiden en skicklig boxare. När det begav sig sparrade han mot tungviktsvärldsmästaren Ingemar Johansson.

I den hildebrandska familjen fanns ett stort djurintresse, man höll flera hästar och födde upp pudel med stor framgång. Folke blev ordförande i Pudelklubben och dömde pudlar på utställning, men det var i Brukshundklubben som han fann sin livsgärning.

Den hund- och sportintresserade unge Hildebrand kände sig hemmastadd i SBK. Här fanns allt på en gång. Med sitt varma engagemang för hunden och med sina politiska färdigheter i bagaget var Folke som klippt och skuren för allt större uppdrag. Det var givet att organisationen snart skulle ta hans tjänster i anspråk. Folke visade sig vara en lysande förhandlare och något så ovanligt som en naturlig folktalare. Allt detta var SBK till stort gagn, inte minst i den kennelpolitiska världen.

Folke Hildebrand blev ledamot av SBK:s Centralstyrelse (nuvarande FS) redan vid mitten av 60-talet, vice ordförande från 1979 och förbundsordförande de gyllene åren 1981-1991. Dessutom var Folke ledamot av Svenska Kennelklubbens centralstyrelse 1975-1991.

Folke Hildebrand följer uppmärksamt Brukshundklubbens utveckling. SBK:s hedersordförande missar aldrig en kongress och deltar även i debatten. Några väl valda inlägg från maestro själv har ofta styrt upp det hela, har det visat sig.

I samband med kongressen 2006 fick Brukshunden en pratstund med Folke Hildebrand. Vi hade med några gamla tidningar för att friska upp minnet.

Bl.a bild på Folke som ordförande på riksstämman 1969.

 Folke: Det där är inte jag! Jag var inte så smal!

Brukshunden: Jo, det är du som sitter bredvid GS Tage Pehrsson. Du var väl i form då, så mycket som du tränande boxning.

  Folke (med sin sedvanliga blygsamhet): Det hade jag slutat med då. Jag sparrade mot Ingo före olympiaden i Helsingfors. Då var han fruktansvärt bra, så jag förstod att jag aldrig skulle bli världsmästare. Det var bara att lägga av.

 Fotarbetet är kanske inte lika smidigt som på Ingo-tiden, men i allt annat är Folke Hildebrand sig lik. De som minns sin förbundsordförande från tiden när han höll SBK:s fana högst i SKK:s centralstyrelse kan känna sig lugna. Folke är på hugget och allt som sägs på välmodulerad göteborgska låter naturligtvis extra klokt.

 En tidning från jubileumsåret 1993 för in samtalet på Brukshundklubben. Rubriken, från en intervju med Folke, lyder ”En knagglig väg mot rätt håll”.

Är det så du uppfattar dagens SBK?

- Ja, det ligger fortfarande stora stenar i vägen. Men nu är det mest ekonomiska stötestenar. Det är bättre nu, men det var kanske roligare förr… Man måste göra något åt hur vi ska få instruktörerna att ställa upp. Först och främst: hur ska vi få folk att bli instruktörer på en väg där man inte har några inkomster utan bara utgifter? Det är mycket slit och släp som tär på kropp och ekonomi. När inom andra verksamheter man får ersättning för sina insatser. Här betalar vi inom brukshundklubben väldigt lite pengar. Det är naturligtvis rätt på många vis, det är ju ideellt det här. Men någonstans går gränsen. Människor får lägga ner så mycket tid på att jobba för andra! Det är en av svårigheterna, säger Folke och menar att SBK nog borde öppna sig för någon form av arvodering.

- Ett annat stort bekymmer är att medlemmarna inte får vara med och tävla. Då faller ju människor bort. Jag har talat med folk som blivit utlottade 5-6 tävlingar i sträck. Kanske kunde man införa ett system där dessa kunde ha förtur. Nu i datans tidevarv borde det inte vara svårt att lösa det.

 Folke menar att dagens ordning leder till många tappade sugar.

– Nu faller folk bort. Får man inte vara med och tävla, så är det lite meningslöst. Hunden blir äldre och tiden går. Detta, förutom det här med instruktörerna, är frågor som måste lösas. Sedan måste vi få fram människor som kan göra tävlingar också. Det är inte bara att gå ut och lägga spår. Vi måste få fram folk som kan. Nu blir det ofta oerfaret folk och det är inte tillfredställande. Och de som kan är ju ofta de som blir bortlottade. Varför ska man gå ut och lägga spår för andra! Varför ska man lägga ner tid och möda på något när man inte själv får vara med, undrar Folke retoriskt.

 Varför har det blivit så här? Är det för få som ska göra för mycket?

– En sak är att jägarna lägger hinder i vägen. De släpper inte in oss på markerna. Därför kan klubbarna inte ta in så många tävlanden som man vill. En annan sak kan ha med bekvämlighet att göra. Det är obekvämt och slitsamt att lägga många spår. Svårigheterna är väl också en viss form av trängsel i våra marker, i varje fall i jämförelse med förr. Det byggs småhus överallt, fler vill vara ute i markerna.

 I en tidigare intervju frågade Brukshunden om det bästa du har varit med om i SBK. Du svarade då ”Armenien” (SBK:s räddningshundar insats vid jordbävningen). Håller du fortfarande med om att det var Brukshundklubbens stoltaste stund?

– Ja, det gör jag! Det tråkiga är ju att det inte har blivit någon fortsättning på det, egentligen. Alla de duktiga människor som skulle kunna göra insatser får inte göra det. Och nu ändrar man det hela, nu ska man inte använda svenska hundar över huvud taget. Nu ska man använda utländska hundar i all räddningshundsverksamhet. Jag förstår inte varför. Och varför fanns ingen representant från Försvarsmakten på vår kongress? Förr var det en hel rad med uniformer på första plats. Då hade vi ÖB, Flygvapenchefen, Rikshemvärnschefen som gav försvarsinformation. Visserligen är jag inte så insatt i detta nuförtiden, säger Folke, men låter förstå att det hela är svårbegripligt.

 Men det finns väl mycket annat som du haft att glädjas åt?

– I det stora hela är det den sociala verksamheten. Människorna! Det finns folk som jag har känt i femtio år. Och vi är fortfarande vänner! Vi har aldrig sagt ett ont ord till varandra. Vad det handlar om i den här stora verksamheten i brukshundklubben är kamratskap, vänlighet. Vi har så många människor som är med hos oss och hjälper till och bara är där. Vi kan hålla på med det här och forsätta att vara goda vänner. Det är stort! Vi har så mycket minnen. Det är otroligt!

 Men så har det väl också utväxlats ett och annat hårt ord mellan varven?

- Nej, det minns jag inte, säger Folke med ett skratt, men blir straxt allvarlig. Orättvisor! Det tycker jag man måste ta itu med. När folk bär sig illa åt så ska man säga ifrån. När andra organisationer gör angrepp på Brukshundklubben, som nu Kennelklubben gjort, säger Folke och syftar till en (då) aktuell artikel i Hundsport. Då gör det ont! Varför gör man sådana här angrepp på andra verksamheter, där folk har hjärta. Som vi ändå har! Tänk på alla dessa människor som jobbar inom brukshundklubben. Det är ett påhopp på dem. Det är dåligt!

– Kennelklubben borde göra något åt alla blandraser som produceras istället för att angripa oss! Nu köper folk en blandras för 5.000 kronor och har inte en aning om vad de får! Det är oroväckande, menar Folke indignerat, och rundar av med konstaterandet att har människor i oförstånd skaffat en blandras, så är man ändå välkommen till Brukshundklubben…

 Folke har stått rak i blåsvädret förr. Det var på den tiden när man var noga med titlar och ombudsmannen Folke stack ut bland direktörer och friherrar i SKK:s centralstyrelse. Än värre blev det när SBK, som första av medlemsorganisation, pläderade för svanskuperingsförbudet, tvärs emot SKK-ledningens inriktning. Folke var SBK:s talesperson.

– Jo, det minns jag. De var helt galna på Kennelklubben när vi tog upp det här. Det tyckte man inte om alls. Då var vi inte bra!

 Men det blev ju det första steget mot den djurskyddsprofil som SKK har skaffat sig.

- Ja, Ulf Uddman tog ju upp det här idag. Det var ju bra. Sen blev det anti-eldressyr och dressyrpolicy. Det gick framåt!

 Sen blev Folke rikbuse i ”det stora ordförandebråket” (debatten med SKK:s dåvarande ordförande K-G Fredricson om hundägarutbildning och lokala kennelklubbar).

 Folke tog strid. Igen.

- Ja, ha ha, det hade vi ett långtgående krig om, medger Folke och ser upplivad ut. Det har jag inte haft något emot.

 Berätta!

Folke drabbas av akut minnesförlust.

– Nej det kommer jag inte ihåg något om…

 Med facit i hand; ångrar du denna uppslitande bråk?

– Nej, jag har aldrig gjort fel! Inte i dom frågorna i alla fall… Det var värt att ta strid för en viktig princip. Det är klart att SKK inte tyckte om mig. Man var impopulär i högsta grad. Vi upplevde då att SKK behandlade Brukshundklubben på ett styvmoderligt sätt. Det var fruktansvärt. De var helt enkelt emot oss. Kanske kände man sig hotad av Brukshundklubben som var på väg uppåt. SBK var den stora folkliga organisationen för den vanliga människan. Kanske var det ett hot.

 Folke var inte riktigt tillfreds med situation.

- Nej, man tog inte de mänskliga hänsyn som jag vill ha i en sådan här föreningsverksamhet. Det handlade om andra saker, som att synas personligen.

 Folke saknar idédebatten, ”det finns ingen ideologi”. Han tog strid för att det var rätt. Inte för att köra över meningsmotståndare.

- I varje sådan här rörelse måste det finnas en idé. Den försvinner alldeles för mycket i de flesta sammanhang. Det blir personliga saker som det handlar om. Det är en fara. I Brukshundklubben finns ideologin kvar. Det är det som är skönheten i verksamheten.

I walked Ingrid to the Bus - she´s going to ,Spain... First to see Sevilla - then by train to Valencia. Our youngest is certainly stretching her wings of lately..

Den här tavlan med namn Önskehuset broderade Yours Truly for c:a 50 år sedan.. Den är fortfarande min idé om Det Verkliga Stället - Önskehuset med andra ord. It does not cost to Dream - it makes life so much better..

I haven´t got any pains no more I´m in better Shape than years bygone

But the Price was unbelievable high my Friend - I have no place here where I Belong

So Sad so Lonely so Broken so Beat - Today I´m alone in the Wood...

But once I stood in the final line-up - with my Dog as I know I could...

Så vad har man gått miste om..Och var det kul..??

Javisst, tillfällen som den här i Högbo Bruk för xx antal år sedan, när Jack nio månader gammal, så småningom Ch Westorps Jack Mc Call, vann sitt första cert, BIR och annat lullull. Det var otroligt kul! To proud owner´s obviuos joy...

Men hur roligt eller ens meningsfullt är hundutställandet i gemen idag?

Jacks uppfödare Annika slog huvudet på den så kallade spiken i följande på sin hemsida:

"...tyvärr kan ju inte alla vinna och vi alla har ju olika "mål" med varför vi ställer ut. Någon är överlycklig bara för att delta och hunden sköter sig och någon anser att en bästa tik el. hanplacering inte är något värt om man inte får certet eller står som BIR och BIM. Inget fel i detta, man får lov att vara besviken eller missnöjd eller naturligvis SKIT nöjd. Vi har alla olika mål med varför vi äger en hund."

Precis så är det. Många åker på utställning för att det är en umgängesform eller någon slags livsstil Och sedan - om man har tur - kan ju hunden gå sta och få någon fin placering eller rent av vinna! Och tänk DENNA gång var resultatet ett HELT annat än på förra stället! För det är inte det som är grejen utan det mer spel- eller lotteribetonade. Ibland är det Bingo! och ibland får man lomma ut ur ringen med ett blått band eller värre, beskedlig min och själen i uppror. Jaha... Det är den här typen av utställare som ivrigt studerar domarkritiken, för att ur dess dunkla formuleringar kondensera fram några mindre dunkla omdömen om utställningsobjektet.

Man ser inte skogen för alla trä´n....

Yours Truly, hemska människa, åker inte på utställning för att umgås. Är alldeles för inriktad på vad som ska försigå i ringens mitt för att lägga märke till folk i omgivningen. Inte heller kastas mer än en förströdd blick på den mer eller mindre djupsinniga kritiken. Ställer ej ut för att "få en bedömning" som så mången aningslöst får till det. Jag, mitt världsliga kräk, vågar påstå att jag vet precis vad som finns i andra ändan på kopplet och lika bra som någon domare - nej bättre - känner såväl förtjänster som fel och brister på mina hundar. Det var väl att sticka ut hakan rejält? Ska svära i kyrkan en gång till och medge att tävlandet går ut på att vinna, inte att kämpa väl. Allt utom cert, CACIB, BIR eller BIM (eller motsvarande) är ett misslyckande som i förekommande fall kan ursäktas med att det faktiskt var någon bättre hund på plats.

Nuförtiden är man inte speciellt engagerad i av vad som "ovan är" - dvs finaltävlingar. Ja, man är inte ens engagerad alls... Och det är man förvisso inte ensam om... utställningsintresset är konstant på retur.. Vad det beror på och orsakssammanhangen kan spreta i olika riktningar. Dels har domarna blivit oskickligare på att "kunna hund" - det hela blir mer en bedömning av konsten att visa hund. För det andra har utställningsarrangörernas resebyråverksamhet och besottenhet i okända storheter, gjort det hela märkligt ointressant. Hur kan det komma att det kynologiska kunskapsträdets frukter nu plötsligt måste hämtas från forna öststater?

Vid närmare eftertanke ställer man inte ut överhuvudtaget... And we do miss it madly...!

A gentle word like a spark of light,
Illuminates my soul
And as each sound goes deeper,
It's YOU that makes me whole

There is no corner, no dark place,
YOUR LOVE cannot fill
And if the world starts causing waves,
It's your devotion that makes them still

And yes you always speak to me,
In sweet honesty and truth
Your caring heart keeps out the rain,
YOUR LOVE, the ultimate roof

So thank you my Love for being there,
For supporting me, my life
I'll do the same for you, you know,
My Beautiful, Darling 

Kennelpolitiska styrdokument (verksamhetsplaner) är numera fulla av formuleringar om allt som ska "främjas" och "stärkas". Det låter ansvarsfullt och bra men är väldigt luddigt.   Saknas gör information om vem/vilka som ska göra vad och hur det tänkta ska gå till. SKKs mångmiljonsatsning på mentalitet och exteriör i kombination med intresset från media och politiker för arga hundar, har fått dess företrädare att fullständigt flippa ut. Förvånade slentrianmedlemmar sondmatas numera med mentalitetsåtgärder. Det går inte att läsa om ett hundproblem eller en ledartext utan att det hela utmynnar i att frågan ska landa hos mentalkommitten och alla förhoppningar som finns på den nya mentalbeskrivningen. Hur den ska användas är oklart. Morot - intressant och lärorikt för den enskilde hundägare? Piska - för uppfödare - genomförd beskrivning som krav för registrering/valphänvisning eller vad? Är det någon som kan bringa ljus i detta mottages tacksamt information då även jag är såväl hundägare som uppfödare.  Alltså mindre tro och önsketänk och mer konkret. Ett problem med att "nå ut" med information är när man glömmer bort att det hela måste ske genom någon form av dialog. Ett solonummer av den här ordningen kommer annars att sakna förankring och därmed legitimitet samt ofrånkomligt generera motstånd - medvetet eller omedvetet. Den dialogen saknas än så länge, liksom andra förklaringsmodeller. Vem har beställt detta? Och var finns behovet? Innan detta är klargjort får man faktiskt finna sig i att den stora och centralt orkestrerade mentalsatsningen mest kommer att uppfattas som ett tillfredsställt behov av att bestämma över andra. Verschiedung nach unten - enligt Freud.