
Pernillas blogg tar upp frågor om avel med västgötaspets och hänvisar till länkar som innehåller tankar om bl.a lethala anlag. Min personliga uppfattning är att (många) fall av valpdödlighet inom rasen har mer att göra med virus och bakterier än med anlag för missbildningar. I (min) jämförelse med andra raser som jag ägnat (uppfödar)verksamhet åt är västgötaspetsen alldeles förfärligt frisk och sund...
Däremot kan jag hålla med om behovet av offentliga diskussioner, vilka lyst med sin frånvaro! Dit räknar jag inte de mer rätthaveristiska utfallen på nätet... Det är mer utslag av vad som kallas projektiv identifikation, och leder ingenstans...
Den här bristen, tror jag, hänger rimligtvis samman med i vilka händer rasen är och har varit. Pernilla undrar varför vgs-folk inte diskuterar. Är det för att man inte "vågar"? Jag tror inte det har med våga att göra utan mer förmåga... Björn von Rosen, en intellektuell gigant och det skrivna ordets man, återupptäckte rasen och skrev dess första standard. Utmärkt! Men sedan har det praktiska arbetet (av naturliga orsaker) legat på folk med en mer jordnära syn.
De bärande apostlarna för rasens om händertagande och avelsinrikting, har - i vart fall under min tid i SKV - legat på (iofs förträffliga) personer men med ringa eller ingen egen erfarenhet av avel med rasen. De som haft något att komma med - även dessa utomordentligt dugande människor! - har helt enkelt inte haft vare sig intresse, ledaregenskaper eller talets och skrivandets gåvor. Det kan inte finnas någon annan förklaring till varför situationen ständigt blivit så att folk pratar förbi varandra och allt går i stå. Det har aldrig funnits något behov av att esteticera över vinklar och steglängd och skallform eller helt enkelt vad man ska ha hundarna till.
Däremot, har någon föreställning eller ett förhållningssätt väl slagit rot, så hänger man sig kvar vid detta med energin som en knarkare... Det kan gälla vikten av HD-status eller stubbsvansens bevarande. Det här är inget nytt, samma drag kan spåras inom raser med liknande (sub)kulturer... Som t.ex Älghundklubben, där drivande krafter vill avråda från avel på hundar med B-höftleder, samt införa kort med tandstatus i hundarnas registreringsbevis. Inför sådana propåer rycker det till i ett friskt öra; det här har vi hört förr... Kan vara skäl att undra; vad är det som händer därute?--PS Dokument utifrån! Skotte-bloggen uppdaterad bl.a Skotte-Nytts julnummer med massor av läsning och annonser, vi har också annons! För omständligt att förklara varför, så kika gärna...
Nilla
16 december 2008 10:39
Du är så träffsäker i dina ord!! TÄNK om jag haft din skrivarförmåga!!
Vad enklare allt blivit då *Ler*
Lisbeth
16 december 2008 12:39
Nej bort det!
LH:s uttryckssätt + PW:s approach = Hu så hemskt!
Hihi...
Solan
16 december 2008 15:05
Problemet med att man inte diskuterar ev. problem med hundarna finns inom alla raser. Ibland tror jag det är ett sätt att inte tala om ev. skavanker på det egna materialet. Skall man ha nån nytta av diskusionen måste den föras av duktiga erfarna uppfödare som är ärliga med sina erfarenheter och delar med sig av det man lärt. Då får det inte handla om nån huggsexa där man snackar skit!
Lisbeth
16 december 2008 18:14
Då gäller att definiera vad som är "problem" - vilket är väldigt olika beroende på vem man talar med.
Det är lätt att rikta in sig på saker som kan mätas och räknas - HD-grad, tänder, mankhöjd...
Därutöver finns det mängder subjektiva synpunkter... Vad som hos en person uppfattas som olidlig hispighet hos hundarna, kan av en annan vara helt OK.
Varför talar så få om den faktiskt ganska besvärande ljudkänsligheten hos vgs? Den är ju faktiskt ett svårt lidande, för hunden inte minst, men också för omgivningen.
Dessutom har jag aldrig märkt att uppfödare snackar skit, men det kanske är så att de som snackar skit inte snackar med mig, ivf så att jag lägger märke till det.
Solan
16 december 2008 20:07
Helt rätt!
Med skit menar jag nedsättande kommentarer i största allmänhet. Som förekommer!
Vi har ju olika syn på vad som är vackert eller inte t.ex Det kan man ju ha. Men jag vet raser med olika defekter som gör hunden förtidigt ofärdig vid högre ålder. Men det talas inte om det inom den rasen. Alltså vet t.ex en tikägare inte om det vid en ev. parning om det inte syns just då. Vad gäller ljudkänsligheten är det väl samma med collin, eller hur? Finns det något att göra?
Vgs är ju en frisk ras i jämförelse, men då är det ju viktigt att försöka behålla den så också. Då kanske man måste använda de möjligheter som finns att inte para två individer med samma defekt.Om det är HD eller ögon. Mig veterligt finns det inte så många sjukdomar, utan det handlar mycket om färg,hårlag och utseende.

Lisbeth
16 december 2008 21:44
Ang skitprat; verkar mest vara dåligt ordförråd, "dåligt på fötter", allmänt torftigt språk samt gissningar & rop...
De hälsoinstrument som står till buds är dessvärre väldigt trubbiga. Olika undersökningar av samma hund har visat sig ge olika resultat. En hund som röntgas C eller tom D, röntgas om och får resultatet B. Ska den hunden räknas som defekt?
Och hur stor är sannolikheten att två individer med samma eventuella defekt paras och får valpar? Den eventuella ökningen i procent på eventuella dysplaster i den kullen? Är den mätbar? Har det någon betydelse?
Orsaksfaktorer till HD (prof Gröndalen, SBK:s avelskonferens)
Polygenetiskt 10-50 %
Kön, anatomi, muskelvolym, hormoner, växt, beteende, sjukdomar med mera är möjliga disponerade faktorer som är genetiskt betingade.
Miljöfaktorer är 50-90 %, såsom skador, sjukdomar, aktivitet, beteende, utfodring, vikt, växttakt
Enligt min uppfattning har västgötaspetsuppfödare börjat i galen ände och allt för mycket bundit upp sig på fel saker.
Solan
16 december 2008 23:21
Så, Vad göra? Vad är rätt saker?
Lisbeth
17 december 2008 07:20
Ja, jag kan inte svara på vad andra ska/bör göra - helt självklart. Det är den enskilde uppfödaren som, förhoppningsvis(?!), bäst känner sina hundar och de egna linjerna, fördelar lika väl som svagheter.
Förhoppningsvis har uppfödaren också en klar idé om det sitt rasideal och vad man vill med sin avel.
Målet måtte väl vara att varje kombination görs med tanke på att den ska vara så intressant för uppfödaren att denne skulle - om det är praktiskt möjligt - vilja behålla en valp för fortsatt avel.
Av samma skäl har jag inte mycket till övers för dem vars bevekelsegrund för uppfödning är enbart valpar till salu...
För egen del vill jag gärna tänka på sedvanligt sätt:
"Para det bästa med det bästa och hoppas på det bästa"!
Lisbeth
17 december 2008 07:51
Jo, en sak till... medan ändå ångan är uppe:
Jag har heller inte mycket till övers för alla de som är snara att utdela förkastelsedomar över andra (avels)planer och mödor!
Det här är en speciell vgs-sjuka - kan ha att göra med någon dunkel känsla av rasens utrotningshot samt därmed hängande kollektivt ansvarstagande.
Det är väl iofs förståligt att människor bekymrar sig om rasens fortlevnad, men formerna det tar sig trotsar all beskrivning!
Under mina 50 år i hundsporten, varav 40 år som aktiv uppfödare, har jag aldrig varit med om att människor "lägger sig i" andras göranden så till den grad som inom västgötaspets!
Ingenting "blir bättre" av detta oskick, det kan jag försäkra...
Lisbeth
17 december 2008 07:55
Det ska så klart heta "andras (avels)planer..." i första stycket, men det begriper den intelligente läsaren vips!
Uttrycket "andras" återkommer ju i ett stycke längre ner...
Solan
17 december 2008 17:21
För egen del vill jag gärna tänka på sedvanligt sätt:
"Para det bästa med det bästa och hoppas på det bästa"!Citerat dig.
Det köper jag till 100%
Nilla
17 december 2008 18:47
Men då är den stora frågan VAD är det bästa??
Det är väl där meningarna går isär!!
Mvh Nilla