Trots att den gloriösa påsken nu är ett angenämt minne blott, får Yours Truly fortsätta att återanvända gamla bilder. Som nu denna med våra befjädrade vänner... På grund av diverse svepskäl kan jag inte lägga upp några gulliga valpbilder, som tänkt var. De tilldelade bilderna är nämligen slut, i min ofullkomlighet kan jag inte fixa nya...






Men hönsbilderna duger gott att skriva dagens betraktelse inunder. Då kommer jag osökt att tänka på en mycket rolig bok av den geniale Mark Levengood, nämligen "Gamla tanter lägger inte ägg" Och nu börjar skribenten så att säga närma sig ämnet...






När vi hade höns dök det ofta upp en ovälkommen företeelse i flocken, nämligen skråckhönan. Det är s k "ruvningslystnad" vilket tar sig uttryck i att den anfäktade hönan snor alla ägg och parkerar sig själv ovanpå. Där ligger hon, burrar upp sig och skråckar - därav namnet - samt är allmänt besvärlig. Skråckhönan lägger inga egna ägg. Framför allt stör hon de andra och nyttiga hönsen.






Jag tänker ibland på de besvärliga och tjafsiga skråckorna, när man konfronteras med motsvarande företeelse i hundvärlden...






Dessa äro välutbildade och välartikulerade damer på livets middagshöjd - typ 55+ - som inför denna livsfas bestämmer sig för att skaffa en hobby, nämligen hund. Hundskråckan ger sig in i sitt nya projekt med stor beslutsamhet. Allt i ämnet studeras, det gås kurser och man informerar sig. Så långt är allt väl.




Ibland kan Skråckan, som oftast har ett auktoritetsyrke i botten - typ socialsekreterare, polis, lärare, läkare eller motsvarande - även göra karriär i hundklubb. Det går mestadels alldeles utmärkt, enär Skråckan som sagt är välorienterad och nitisk. Så länge Skråckan håller sig till uppgifter som kassör eller sekreterare flyter det på rätt bra. Hundskråckorna fyller här samma funktion som de kulturbärande damerna inom teater och litteratur. Dock - ingen av kulturdamerna skulle väl komma sig före att lägga sig i regissörers eller författares arbete?






Men det är just det som inträffar när Hundskråckan börjar intressera sig för Avel...






Skråckan har nämligen behov av "att amma ett foster" - en ganska elak anmärkning från en kynologiskt insatt person, men det får vara med här på grund av träffsäkerheten... Hundavel är en ruggig uppgift som fyller Skråckan med bävan och skräck - överlämnas bäst till auktoriteter! - veterinärer och likställda...






En liten sidoanmärkning: hunduppfödning är en konst och ett hantverk som - i likhet med många andra färdigheter - bäst inläres i tämligen unga år... Det handlar inte bara om avelsprogram, inavelskoefficienter, foderstater m.m som man kan räkna, mäta och föra protokoll över. Utan fast mer förmåga att se sina hundar och begripa en massa naturliga processer. En känsla för vad som är kärnan i just denna ras, en förståelse av tikens och valparnas fundamentala behov. Detta är något som man tillägnar sig under många års träning och dessa saknar Skråckan i beklaglig utsträckning...






Alltså skiter det sig rätt omgående!






Skråckans valpar föds aldrig hemma, de dimper ner i baksätet på bilar eller på veterinärkliniker. Vänner och bekanta inbjuds att närvara! De kan ju göra nytta som sällskap till uppfödaren och om man skulle behöva uppsöka veterinär. Detta behov infinner sig i obevekligen! Skråckan har nämligen klippkort hos veterinären - mer därom senare...






Skulle valparna överleva förlossningsdramatiken, så tas de tämligen omgående av daga genom s.k stödmatning. Skråckan och hennes medsystrar litar inte på att valpmamman har mat till sina små... Skulle till äventyrs någon eller några valpar klara sig från lunginflammation av tillägg, förgiftningschock av alltför nitisk avmaskning eller shamponering med 3:e klassens ohyremedel - ja då är det till uppfödarens stora lättnad äntligen dags för leverans... Allt enligt regelboken naturligtvis, även kennelnamn är inregistrerat! Tyvärr har uppfödaren svårt att släppa taget och lever fortsättninsvis ofta i fejd med valpköparna.





Befriad från uppfödandets plikter kan Skråckan ägna sig med hull och hår åt vad som återstår... De egna hundarna karläggs i detalj, det röntgas och lyses - oavsett om det finns kliniska symptom eller annat som påkallar veterinära undersökningar. Skråckan och hennes gelikar är dock ingen affär för försäkringsbolaget... Hundarna står under ständig medicinering! Alla organ som inte är direkt livsuppehållande avlägsnas kirurgiskt; analsäckar, tonsiller, livmoder, testiklar...





Sen kan man ägna sig åt vad som ger livet innehåll - Tävling! Själva meriterande av djuren går dock inte såå bra - man tränar och tränar men det blir liksom inget av det hela...





Återstår ett nytt livsprojekt - Rasen! Här kan vår kära höna utvecklas till en verklig Tyrannusarus Skråck... Det finns alltid något dunkelt som "utrotningshot" eller ursprungsfunktion eller bekämpning att slå vakt om! Hamnar Skråckan på en nyckelpost i rasföreningen; ordförande, avelsråd, avelskommitté, etc. kan betydande oreda uppstå. Skråckan hatar och misstror de andra hönsen, förlåt uppfödarna och avundas dem deras ägg dvs framgångsrika avelsresultat. Hon är besjälad av att hålla dessa i schack. Det finns alltid någon fix idé att odla! Alltmer monoman och förfördelad lierar hon sig med likatänkande. Skulle inte detta vara tillfylles kan man söka stöd hos Auktoriteter; inte minst agronomer och beteendevetare, oavsett om dessa saknar kunskap om hundar eller avel. Skråckorna har absolut blind aukroritetstro och det är här som chronschoughianismen kommer in.





För de som inte är bekanta med begreppet krävs en förklaring:





Skollärare John Chronschoughs memoarer är en mycket rolig roman av August Bondeson som utspelar sig under andra halvan av 1800-talet då folkbildningen i Sverige ännu var i sin linda.





Bokens huvudperson är ende sonen till ett småbrukarpar där fadern dött tidigt. Chronschough är en av de första statligt utbildade småskollärarna och överfylld av en okritisk vördnad och beundran för alla former av auktoriteter. Mot dem som Chronschough upplever som okunniga eller "olärda", är han en besserwisser och översittare.





Namnet är en indikation på vem Chronschough vill vara: hans ursprungliga namn är Johannes Persson, men för att skilja sig från mängden ändrar han under seminarietiden till Kronskog, skrivet Chronschough för att se finare ut. "Chronschough" har blivit ett uttryck för halvbildad besserwisser.





När Skråckan blir en Chronschoug med maktposition i eller utanför rasföreningar, ja då är det verkligt dystert för den ädla hundaveln.





I alla problemklubbar finns ett gäng skråckor som styr och ställer. SKK är oförmöget att hantera dessa fruntimmer. De är scharlataner och dilettanter och andra tanter. Det här är en könsegen kategori, män konkurerar aldrig inom området.





Det sker ganska sällan att Skråckan kommer till Insikt - dvs att man själv är en Chronschoug.





Tänk om alla hundvärldens chronschoughar plötsligt upptäckte att de är det!





En sådan plötsligt vunnen insikt skulle göra alla hundklubbskrig onödiga, ja omöjliga.