Senaste CS-protokollet innehåller mycket intressant läsning, som kommer att beröra alla raser i framtiden.CS har beviljat 250.000 till forskare för att utveckla MH för alla raser.



Noterbart är att protokollet innehåller en reservation:



Reservation mot AK:s beslut rörande SKK:s Forsknings och utvecklingsfond (SKK AK den 17/3-09)















Jag reserverar mig mot att ansökan om 250 000 kr, Blix, Temrin, Arvelius och T-N, beviljas.







Detta då det måste anses mycket angeläget att forskning kring MH i nuläget är väl underbyggd då framtida MH resultat kommer i hög grad påverka bl a avelsbredden  för samtliga involverade raser.. – Den aktuella ansökan pekar på behovet att rasanpassa MH -  en utmärkt ansats –  Man finner dock i  ansökan ingen beskrivning eller referens till den basala forskningen och tidigare resultat (ref saknas)  



framförallt saknas beskrivning av  det material ( inkl vilka raser man avser undersöka) och  det finns ingen beskrivning av hur undersökningen konkret skall gå till.















Det är oklart om det hela rör sig om en utveckling av befintligt forskningsmaterial eller en evaluering av materialets duglighet mot intentionen att erhålla ett generellt – för alla raser dugligt – MH.















Ansökan har mera karaktären av privat information mellan parter som är väl förtrogna  med varandras arbeten och intentioner, än en adekvat vetenskaplig ansökan om  ekonomiska medel. – Ansökan måste vara avfattad så den kan granskas av  fondförvaltarens revision.











Göran Bodegård

Någon har jämnställt "så kallade journalister" med asdjur - och drar också in krokodilen i sammanhanget. Vad har den gjort för ont? Krokodilen är ett asdjur, den gör nytta... Den vaksamma korpen likaså. Vadå "så kallade"? Jag har 32 yrkesverksamma år i sagda kår, ska man vara medlem i journalisförbundet finns ganska tuffa krav.Begriper inte folk det? Fast det gäller kanske inte andra jobb?
Vi har en fri press i vårt land, det ska vi vara glada för.

Så här skrev Ferlin:

LIVET OCH SKRIFTERNA

En helig man han läste om korparna som så:

väl så eller skörda de intet

- Vår herre han föder dem ändå!

En helig man han gick sig i ödemarken ut

att rätta sig helt efter detta.

Och sagan den förtäljer - när fjorton dar var slut,

att korparna åto sig mätta.

När jag var liten bodde jag i kåkstaden Gamla Hagalund, vilket jag väl berättat om många gånger. Det var fattigt och eländigt på många vis, men vi visste ingeting annat så ingen klagade. Husen såg ut hur som helst, men där fanns små trädgårdar med äppel- och körsbärsträd och vänlighet och hjälpsamhet mellan människor. Naturligtvis blir allt så mycket bättre ju längre bort i tid som minnena kommer... Vårt dåvarande hus dömdes den vanliga grävskopedöden och vi flyttade till nybyggt tvärs över gatan. En dag när jag kom hem från semester på apoteksjobbet var hela Hagalund jämnat med marken. Det var då jag bestämde mig för att flytta...


Träffade en trevlig man, gifte mig och med tiden blev vi husägare i Roslagen. Jag visste redan då vi vände bilen utanför gården att det lilla gröna huset mellan de stora träden, det skulle bli vårat hem. Och så blev det. De första åren var en orgie av målning, tapetsering, bollfransar, trädgårdsans, gardinsömnad och pynt. Bliss!

I samband med inflytt för 41 år sedan så broderade jag ovanstående tavla. Vill minnas att den hette "Önskehuset" så det passade bra. Den är så lik hagalundshusen och det är vårt lilla hus också. I år fyller det 100 år.


Sedan vår tsunamikatastrof för ett par år sedan har jag kämpat med näbbar och klor för att återerövra vårt hem, bokstavligt talat centimeter för centimeter. Ibland har jag varit färdig att ge upp... Men nu börjar det likna något...


Hundraåringen är gisten och senil och opraktisk och svårstädad bortom all beskrivning, men huset är mitt eller rättare vårt! Jag älskar detta hus, vill aldrig flytta någon annanstans.

Ingrid har tipsat om massor med nya bilder på presiden Roosevelt och hans berömda skotte Fala. Finns på hennes retroblogg. Den här hemma-hos-bilden är precis som hos oss; tavlor på sniskan, skrivbordet dignande, massor med signerade böcker och kabinettsporträtt av kynologins och andra storheter med dedikation av mer eller mindre intim formulering. Det är bara skotten som fattas men den lär jag väl aldrig få. Suck!


För övrigt har man det rätt bra... Det går framåt! Colliefrågan är sas självskötande, av vad som hittintills erfarits är Yours Truly övertygad om att collierasen och dess tillskyndare kan se fram tiden an med tillförsikt...

Själv har jag ägnat dagen åt att gulla med mina valpar samt leta fram, släpa ner för trappan från övervåningen och göra rent ett mindre skåp från Ingrids rum. Skåpet är av förra ägaren målat i en hiskelig lila kulör. Det stod en gång i köket i mitt barndomshem i Hagalund och där förvarades pjäxor och annat skrymmande. På insidan talar ett målat årtal om att det gjordes 1939 - krigsvintern med andra ord. Det passar ju bra att komma till heders igen, kris- och beredskapstid som det är. Nu har jag gjort en Installation i köket - krisskåpet är på lämpligt sätt placerat så att nyfikna hundar förhindras riva ner blomkrukor och gardiner ur fönstret mot vägen. Så fiffigt!

Ingrid har lovat sy nya gardiner av skottetyget som vi köpt från USA. "There are approximately 42 Scotties per yard" på tyget fick vi veta. Kommer att bli Trés Chic! Man kan roa sig på många sätt. Bildbevis kommer när rubbet är klart...

Läste i bladet idag att torsken i Östersjön mirakulöst har återhämtat sig. Beståndet är vips uppe på samma nivå som på 60-talet. Larmrapporterna har duggat tätt... Torsken har ansetts som utrotningshotad, att äta torsk har blivit ett fy-ord och torsk avskrevs från matsedlarna. Nu är det åter fritt fram att konsumera detta smakliga och nyttiga födoämne.



Jaha.



En annan uppgift som inte fått lika stor uppmärksamhet är de nya rön som framkom vid RAS/RUS-konferensen nyligen (se colliebloggen). Arvbarheten vad gäller t.ex rädslor är inte alls så stor som tidigare påståtts; 50-70 procent - vilket föranlett förslag till drastiska åtgärder inom collieaveln. Nyare undersökningar visar en arvbarhet på 7-9 procent. Till och med föredragande forskare var förvånad.



Vad kan dras för slutsats av detta? Jo, man bör vara försiktig med förkastelsedomar och undvika avelsspärrande åtgärder - som senaste inom collie - vilka i sig kan ha negativa sidoeffekter. Men ändå är ryggmärgsreflexen vid upptäckt/misstanke om eventuellt genetiskt betingade svagheter att myndig peka på avelsförbud. Ty sådan är människan, särskilt i Sverige.


Tänk bara på vad som hänt med schäfer och höftledsfel (HD). När den invalidiserande defekten upptäcktes på schäfer på 50-talet, ansågs höftledsdysplasi vara en ärflig sjukdom som raskt kunde avlas bort. Olika åtgärder vidtogs... sålunda kunde under en tid schäfrar inte bli champions utan att vara friröntgande... Att det gick att införa avelsspärr på föräldradjur hade man ännu inte kommit på...


Nu vet man att HD är en vida mer komplicerad sak, men låtsas inte om de nya rön som framkommit, utan tutar på som vanligt. Alltid föder det någon...









Det är godtyckligheten i bedömningssporten som måste ifrågasättas. På "min tid" var HD en invalidiserande defekt. Var och en kunde ju tydligt se de sjuka höftlederna på röntgenplåtarna... Nu sållas kliniskt friska hundar bort som gällde det könsbestämning av kycklingsorterare... Vad som av en avläsare bedöms som finfina grejer, fritt fram för avel, tävling, tjänste, etc kan av nästa få ett helt annat resultat, vilket obehörligt utestänger hunden från allt tidigare uppräknat och tom predestinerar för avlivning. Dessutom bidrar kycklingsorterandet till en alltmer minskad genpool - en tredjedel av alla schäfrar "försvinner" på så sätt varje år...






















Enligt experten och ostiologen (ostiologi, läran om ben) Professor Jorunn Gröndalens föreläsning Skelettprojektet, SBK:s RUS-konferens (Brukshundens reportage 1/05) är orsaksfaktorer till HD:












Polygenetiskt (arvbarhet) 10-50 %












Kön, anatomi, muskelvolym, hormoner, växt, beteende, sjukdomar med mera är möjliga disponerade faktorer som är genetiskt betingade.












Miljöfaktorer är 50-90 %, såsom skador, sjukdomar, aktivitet, beteende, utfodring, vikt, växttakt.












Varför ska denna plågsamma, ångestframkallande och dyrbara cirkus tillåtas att pågå, år efter år? Har det möjligtvis något samband med att den livnär en härskara av klinikägare, veterinärer, avläsare, genetiker, föredragshållare, fariséer och skriftlärde? Vill bara påminna om att schäferrasen har röntgats i mer än ett halvt sekel och inte har höftlederna blivit friskare (25-33 % hd). Det enda som hänt under motsvarande tid är att hundarna blivit sjukare, immunbristsjukdomar... och annat ämligt som resultat av (självförvållad!) genpoolskrympning...


Även MH - som i sig är ett utmärkt instrument - är inte bättre än sin svagaste länk, nämligen beskrivaren.. Människor uppfattar saker på olika vis, kan ha en dålig dag, etc. Den som drabbas är den enskilda hunden och då för hela sin framtid... Finito! Out of the picture! Framför allt ingen avel... Trots att detta kanske inte var det ursprungliga syftet med MH.

Det går inte an att ifrågasätta goda intentioner med avelsrestriktioner i sjukdomsförebyggande och mentalitetsbefrämjande syfte. Men likväl måste någon dra åt handbromsen och anbefalla en viss försiktighet med instrumenten avelsspärr och tvingande krav för registrering. MH är ju - som påpekas från centralt håll - ingalunda genomarbetat eller ens utvärderat.

Undrans vem som i slutänden är mest "torsk" i frågan - rasen eller uppfödarna?

Det är mycket i världen att upptäcka för små valpar. Odetta med den långa svansen, Sister Rosetta med stubbsvans i bakgrunden.

Bror Gunvald tar aktiv del i valparnas liv och lek.

Sonny 6,5 vecka och Gunvald 2,5 år.