1977: författaren och collieuppfödaren Kris Sandberg (Beldams) "upptäckte" och uppmuntrade Yours Truly att skriva i tidningar, Hundsports förre chefredaktör Bjarne Wilmarsgård gjorde detta möjligt...

Hur kul som helst! Jag gjorde rasspecialer och utställningsreferat på Stora Stockholm, fick åka till Cruft´s...

Förebilderna var Bang och Jolo, jag ville bli hundsportens Hr Ehrenmark! Den stil som odlades var kåserande och (som jag minns) rätt yvig... Så blev det tidningen Hunden och mycket utrymme! Man blev liderligt populär, en lisa för ett fragilt ego! 

Tiden gick...

Det blev många tidningar; Vi Hundägare, finska Koiramme, Dog World Annual, djurfrågespalt i Allas Veckotidning under 30 år - kunna mycket om allt möjligt! Och så småningom också div dagstidningar... kunde aldrig säga nej! Tyckte att jag kunde jobbet, medlem i Journalistförbundet. Minsann.

Bjarne ville att jag skulle intervjua kennelklubbens ledning, alltså centralstyrelsen, CS - vilket ingen dittills gjort. Jag värjde mig: Jag vill skriva om hundar, inte gubbar...

Jag kan ingenting om SKK-politik! 

Men det man inte kan det kan man lära sig och jag blev raskt SKK-kremlolog. På så vis har jag haft min försörjning i mer än 30 år och är Bjarne för evigt tacksam. 

Under 80-talet upptäckte jag på allvar England och Irland - det blev en rad artiklar i olika hundtidningar, även Busstidning. Här fick man den rätta ödmjukheten...    I Dublins sköna stad 1984 foto Tony O´Shea

Det är inte självklart att fotografen tar bilder till reporterns texter, det kan i själva verket vara precis tvärtom! Jag hade förmånen att arbeta med ett världsnamn, Tony O´Shea, känd för sitt fantastiska foto och inte minst sarkastiska kommentarer... 

Under samma tid blev det en del jobb för tidningen Brukshunden. På Stockholms-utställningen i början på 1990-talet tillkännagav fotografen Gunnar Lindgren att han fortsättningsvis skulle vara redaktör... Om han sagt att han skulle rymma utomlands och bli knivkastare på cirkus hade det inte varit större sensation!

Kände Gunnar som en skicklig fotograf, men redaktörskapet kräver ju så mycket mer... Dock hade G på sitt omsorgsfulla och tålmodiga sätt tillägnat sig även den biten av tidningskunnande; publicistiskt ansvar, ekonomi, förhandla med tryckerier... Det blev början på ett långt samarbete som pågår än.

Gunnar såg (förhoppningsvis) en oslipad diamant... kom med kreativa förslag och tjatade: "Skriv kort! Skär ner! Annars gör jag det... Ta bort dököttet! Gör faktarutor..." Journalistens enkla regler ska sitta i ryggmärgen: Skriva neutralt och konstaterande, bara ta med vad som är sant och relevant. Den sköna konsten att bli färdig i tid! Jag fick omskola mig till riksdagsreporter, lära mig hitta i politikens irrgångar, känna folk... Åren med G som chefredaktör lärde man sig bli murvel.   HUND09 foto: Gunnar Lindgren

Still alive & kicking! Det är 25 år - ett kvarts sekel! - mellan bilderna... 

it seems as if in a dream

to look upon you and wonder

how happy i could seem

have you been inside

deep down inside my heart

where i could hide yet

you got the better part

have you always been with me

it seems as if it is true

from the earth i am bound

my heart lives within you

Winston Churchill, före anfallet vid Omdurman

Churchill, krigshjälten med V-tecknet och cigarren känner de flesta till - Sir Winston Churchill, officer, politiker, brittisk premiärminister. Churchill blev framför allt berömd för sina radiotal under andra världskriget, Bland de många kända citaten finns: Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning. Han svetsade samman den folkliga motståndsviljans djupaste känsla och riktade sig direkt till Hitler:

You do your worst - and we will do our best!

 Inte alla vet att han även skrev litterärt fulllödiga böcker och fick Nobelpriset i litteratur 1953. Hans enda roman, Savrola, är en historia om undertryckandet av, och kampen för, politisk frihet.

I boken "Min ungdom" skildrar Winston Churchill sitt deltagande i 21:a lansiärernas anfall mot dervischerna vid Omdurman 1899; en helt autentisk kavallerichock - ryttarna sprängde fram knä vid knä i full galopp, lansarna fällda och värjorna dragna. I förbigående dödar Churchill, så vitt man förstår, minst två medmänniskor och förklarar att det egentligen inte är så märkvärdigt:

 "En kavallerichock", skriver han, "är ganska lik vardagslivet. Så länge man är all right och sitter säkert i sadeln och har kontroll över hästen och är ordentligt beväpnad, lämnar en fienden mest i fred. Men så fort foten glider ur stigbygeln eller man tappar tyglarna eller något av sina vapen eller såras, eller om hästen såras, då kommer det ögonblick då från alla håll fienden störtar sig över en..."

En idyllisk syn på striden och en bitter syn på livet.

Precis så är det.

Just nu behöver Yours Truly en del uppbygglig litteratur - men håll ut alla kära vänner & creditors - Ljuset skymtar i Tunnelns Mörker - and it´s not an oncoming train..

And now I know for sure; that somewhere on the Line there are Pearls, Visions, Heroes - a Knight in Shining Armour(ed car) *LoL* is coming to Save me.. a few Day´s march from here.. It does not cost to Dream .. it makes Life so much better.. Somewhere on the Line a Pot of Gold will be handed overe to me..

  Gör din plikt - kräv din rätt. Så löd en gång den stolta devisen i arbetarrörelsens historia. Den som inte axlade sitt ansvar hade heller ingen moralisk grund att begära att andra skulle komma till undsättning. Men det var nu länge sedan, idag tycks hälften av meningen fallit bort. Jag är uppväxt med detta - plikt, arbete, ansvar.Nu tycks allt sådan vara ett minne blott. Arbets/uppdragsgivarna skiter helt enkelt i att betala, i vart fall inom anständig tid. Sådana nyttiga idioter som undertecknad, vi är så små så små att vi är Helt Försumbara, det är en sak. Vi har inget att sätta emot, inte ekonomi att vifta med inkasso och jurister, inget fack som är intresserat av att driva sådana frågor. Men även lite större småföretagare, underleverantörer med anställda och miljonomsättning, är helt i klorna på de stora skitkoncernerna. Dessa kan riskfritt sätta i system att ge tusan i småföretagarens fakturor. Leverantören går på knä, de anställda får foten och koncernens VD kan lugnt golfa vidare. Vilken inställning, vilken samhällssyn... Man skäms å mänsklighetens vägnar...

Som om inte detta vore nog... Yours Truly hade begärt förtida utbetalning av överskjutande skatt - detta i akt och mening att hjälpligt kunna hålla Fogden + annat onämnbart stången, samt betala div hedersskulder... Har hängt upp hela tillvaron på detta halmstrån... Fick avslag på bleklagd byråkratsvenska...ändrade regler... Blev faktiskt illamående och fick gå och lägga mig en stund...  Får ut pengarna i Dec. Hurra! (Obs ironi..) Lever man då..?  

Idag är den fem år sedan jag fick höra att Povel Ramel är död. Hans stillsamma geni fanns inte mer... Tänk man vänjer sig aldrig...Fy så ledsen jag blev. Jag är uppväxt med Povel, är jämngammal med hela hans produktion. Min farbror hade grammofon (ingen självklarhet på 40- och början på 50-talen) och Johanssons boggie woggie vals spelades om och om igen. Povel Ramel var ett geni och han kom som en befrielse i efterkrigstidens stelbenta Sverige. Jag läst hans Galna hage och upptäckte att precis så där kunde man göra; lekfullt vrida och vända på ord, vara rolig men aldrig elak. Jag vet inte hur många hundra melodislingor, texter och bokcitat jag har i huvudet. De blev en del av mitt språk, familjens språk, obegripliga för varje utomstående eller i varje fall för en icke-svensk. Frid över Povel Ramel och hans minne.