När jag var liten bodde jag i kåkstaden Gamla Hagalund, vilket jag väl berättat om många gånger. Det var fattigt och eländigt på många vis, men vi visste ingeting annat så ingen klagade. Husen såg ut hur som helst, men där fanns små trädgårdar med äppel- och körsbärsträd och vänlighet och hjälpsamhet mellan människor. Naturligtvis blir allt så mycket bättre ju längre bort i tid som minnena kommer... Vårt dåvarande hus dömdes den vanliga grävskopedöden och vi flyttade till nybyggt tvärs över gatan. En dag när jag kom hem från semester på apoteksjobbet var hela Hagalund jämnat med marken. Det var då jag bestämde mig för att flytta...


Träffade en trevlig man, gifte mig och med tiden blev vi husägare i Roslagen. Jag visste redan då vi vände bilen utanför gården att det lilla gröna huset mellan de stora träden, det skulle bli vårat hem. Och så blev det. De första åren var en orgie av målning, tapetsering, bollfransar, trädgårdsans, gardinsömnad och pynt. Bliss!

I samband med inflytt för 41 år sedan så broderade jag ovanstående tavla. Vill minnas att den hette "Önskehuset" så det passade bra. Den är så lik hagalundshusen och det är vårt lilla hus också. I år fyller det 100 år.


Sedan vår tsunamikatastrof för ett par år sedan har jag kämpat med näbbar och klor för att återerövra vårt hem, bokstavligt talat centimeter för centimeter. Ibland har jag varit färdig att ge upp... Men nu börjar det likna något...


Hundraåringen är gisten och senil och opraktisk och svårstädad bortom all beskrivning, men huset är mitt eller rättare vårt! Jag älskar detta hus, vill aldrig flytta någon annanstans.

 

Helene

29 april 2009 17:10

En vacker beskrivning och kärleksförklaring till ett hem, ett hus, som stått pall längre än vad någon av oss förmodligen kommer att göra.

 

Lisbeth

29 april 2009 17:28

Å tack Helene - vi gör så gott vi kan - ang stå pall...

Kram

 

Mor

29 april 2009 17:34

Hm.... måste av misstag raderat en kommentar från Ingrid - ber om ursäkt!

Kommentaren var läsvärd och rolig samt gick ut på följande:
Undertecknad (Ingrid) erbjuder sig att måla om skåpet - med motiveringen: som 15-åring har man inte världens mest klockrena smak...

Tack kära lilla I - jag tycker att skåpet får vara som det är, gillar faktiskt den raggarlila kulören - tänk på vilka bilar dina föräldrar hade så förstår du; mor Packard Patrica V8, far var Cheva-ägare...

Så färgen passar nog fint!

 

Helene

29 april 2009 20:17

Lisbeth, du känner ju till vad jag tycker om att riva och bygga nytt. Man ska istället kärleksfullt och med varsam hand ta hand om det som redan finns. Hjälpa det att leva vidare och "stå pall" för 100 år till av väder, vind och eventuella olyckor. Och vem är väl bättre vald till detta ändamål med just ert hus än du och maken. Tror huset tyst vinkade er välkomna den dagen för 41 år sedan.

 

Lisbeth

29 april 2009 20:46

Precis! Huset stod där och jämrade sig; sade:
Jag e ett hederligt roslaghus å snart 60 år. Här har bara bott rejält folk å bofasta och hantverkare på bygden å vi har trivts gott me varann.
Snälla, köp mej å ja ska bli ett bra hus för dej å din karl. Här kan barna växa upp å djur kan ni ha me. Si där, de finns en liten lagård breve.
Ja vill inte bli sommartorp å fritidshus å inte vill ja att de sliter ut mitt hjärta - vedspisen - å ja kommer å få tarmvred ve å tänka på nya elledningar å vattenledning å tocket.
Vill ni promt göra nåt så borra brunn - men ge jäveln i vedspisen...

 

Maud

30 april 2009 10:03

Lisbeth, Du slår mej ständig i häpen beundran, men att Du kan BRODERA... Nää, det hade jag ingen aaaning om. Tavlan är jättefin och huset står nog pall 100 är till! Kram Maud

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   Vi som  jobbat för tidningen hittar överallt i och utanförorganisationen och har decenniers erfarenhet av faktainsamling ochnyhetsförmedling. Men ack nej! Detta får vi inte ägna oss åt sen de senastetio åren. Medlemmarna kan ju störas i sin rosa...

    I dagar när pennor höjs mot skyn och millioner manifesterar för yttrandefrihet och pressfrihet, kan man bara konstatera att detta gäller inte den sfär där undertecknad tillbringat större delen av ett yrkesverksamt liv. Journalister är inte v...

  We are in Love and the Love i have for you never change do you know that Love? i feel same here ok.. You are my happiness you always make me feel better I love you more ...

    Supreme Champion Yffranes New Moon Rising JW COTY 1 2013 waiting in the wings for judges´decision together wirt Co-owner/Breeder Marina. Yes, "Mandy" was awarded "StockholmsMästare"   His son Yffranes Someone Special aka "Bonney" - our l...

Our Kits 4 months of age: Yfffranes Someone Special & Yffranes Tommy-Gun     Photo by Kicki Thenberg ...