Ser hunden på bilden bekant ut? Javisst, det är sealyhamterriern "Charmin", BIS-vinnare för Dan Ericsson i USA 2007, alltså före BIS WDS Stockholm och Cruft´s i år.


Ulvusbloggen har fått förmånen att publicera ett dokument av vår internationellt ansedde allrounddomaren Dan Ericsson, tillika en av Sveriges mest framgångsrika uppfödare, Raglan skotsk terrier och labrador. Det här är högaktuella och viktiga frågeställningar, inte minst nu inför Kennelfullmäktige, då mycket av detta ska diskuteras. Läs och begrunda!









***




"Möjligheter och begränsningar - några tankar kring modern hundavel









Det talas så mycket om hur viktigt det är att våra olika hundraser har en stor genpool. Det är nödvändigt för att hålla raserna friska och sunda och för att den genetiska variationen inte skall urholkas. Rätt och riktigt förstås, men inte fullt så enkelt heller! Vad menas egentligen med genetisk variation? Ja, om det betyder att hundar av samma ras ser ungefär likadana ut trots varierande genetisk bakgrund, ja då är det rätt – det benämner vi oftast rastyp och den vill vi ha så enhetlig som möjligt, allt för att möjliggöra uppdelningen i skilda raser. Finns det något annat sätt att definiera genetisk variation på då? Ja, på sistone tycker jag mig ha märkt att modern avel med denna variation som huvudsyfte ofta resulterar i hundar som ser så olika ut att rastillhörigheten ibland kan ifrågasättas. Då har man misslyckats i sin avel och använt begreppet genetisk variation felaktigt. Det måste finnas utrymme för variation inom en och samma ras, men om strävan efter vidgning av genpoolen blir så stor att rasgränserna går förlorade, ja då är det dags att dra i nödbromsen. Titta er runt på våra hundutställningar – det finns sådana raser, dessvärre!!









Egentligen lever vi i en tid som på alla sätt borde vara avundsvärd för hunduppfödare. Det är ju numera möjligt att importera såväl hundar som säd från praktiskt taget jordens alla länder och därigenom borde möjligheterna att lyckas med avelsverksamheten vara större än någonsin. För oss som började med uppfödning för länge sedan var dagens möjligheter till samarbete över gränserna något som vi endast kunde drömma om!









Hur har det då blivit? Har de utländska hundarna hjälpt till att öka den genetiska variationen och kvaliteten inom såväl mentalitet, exteriör som funktion? Svaren är inte entydiga: genetisk variation ja, det övriga nja och ibland rentav ett tydligt NEJ! En del skulle säkert hävda att den genetiska variationen har blivit ett syfte i sig och att hundar som avlas enbart utifrån den principen bara bidrar till utspädning av goda gener, som skickliga uppfödare lyckats kondensera under lång tid i strävan att få fram bra individer. Varför har då inte den andra delen av frågeställningen resulterat i ett positivt svar? Kan det rentav vara så att vi är alltför kritiska? Det tror jag!









Låt mig utveckla detta ytterligare: I ett enastående läge med praktiskt taget världens alla hundar tillgängliga för svenska uppfödare, skapar vi nya barriärer som i praktiken krånglar till och ibland omöjliggör det avelsutbyte vi drömt om och som våra hundraser så väl behöver. Förutom de rent praktiska hindren med frakt (dyrare än någonsin med flygfrakt!), krånglig pappersdokumentation, svindyra veterinärkostnader för ex vis insemination och annat smått och gott som tär på tålamodet och plånboken, så kräver vi nu oftast att hundarna skall vara så gediget testade för allehanda sjukdomar och funktioner att den efterläntade möjligheten till avelsutbyte, rentav går om intet. Vansinne förstås, men kanske en spegling av vårt svenska samhälle där allt skall dokumenteras, garanteras och ersättas om något anses ha gått galet– inte minst hundar. Med den här sortens syn på avelsutbyte, ja då blir det inte mycket kvar av det som kallades för utökade möjligheter, snarare flera begränsningar! Värt att fundera på!









Resultatet av aveln då, vem skall utvärdera det? Man skulle ju kunna tro att den som sysslat med hundar länge och framgångsrikt är den som är bäst satt att göra den utvärderingen på våra hundutställningar och så är det fortfarande inom många klubbar och det är nog så de flesta duktiga uppfödare tycker, men ibland undrar man… Goda vännen Lisbeth Högman kåserar kring detta på sin blog och därifrån citerar jag ” Hur kan det komma att det kynologiska kunskapsträdets frukter nu plötsligt måste hämtas från forna öststater?”. Det kan man onekligen undra!!









I min drömvärld som hunduppfödare borde det vara enklare, billigare, och mera attraktivt att vidga och fördjupa våra hundars kvalitetet genom utökat samarbete, utan att krångla till det så att det hela går om intet och hundarna ja, de skall förstås bedömas och utvärderas av dem som har gedigen och dokumenterad erfarenhet av just detta. Är det en utopi?









Dan Ericsson"

***

***

Ulvusbloggen puffar också för inlägget för ett år sedan "Fredsmäklaren" - klicka på länken till höger - Det visar hur den bästa av avsikter kan gå åt helvete och för att förstå samtiden måste man känna till historien. Detta gäller även och inte minst kynologi och hundavel.

 

Lisbeth

29 maj 2009 09:10

Dan Ericsson tar upp något väldigt viktigt!
Hur kan det komma sig att Sverige gör allt för att försvåra - rent omöjliggöra internationellt avelsutbyte?

För några dagar sedan fick en god vän tillbringa många timmar på den plats på jorden som måste benämnas byråkratin och den dåliga organisationens hemvist - Arlanda!
En fin amerikansk champion skulle bli svensk, en veterinärs namnteckning fanns på "fel" rad - mottagaren måste slita upp förre ägaren ur sängen, denne fick i sin tur ge sig i sporrsträck - mitt i natten USA-tid - till veterinär, dokument måste faxas till Arlanda... Är detta klokt?
Under tiden fick den stackars hunden tillbringa många timmar ytterligare i sin box. Då är det minsann ingen omsorg om burvistelse och annat som kan driva människor till förföljelse och värre...

En av världens främsta kattuppfödare råkar bo i Sverige. Efterfrågan från sparsmakade köpare från andra länder på de fint och exklusivt uppfödda kissarna är stor.
Ändå fungerar nästa aldrig transportledet - trots all omsorg och svindyra kostnader!
En liten vovve till Australien kostar 25.000 bara i flygfrakt, en annan till England kostar 16.000 för ett par timmars flygresa. Det är billigare för köparen att ta en T/R-biljett och själv hämta sitt djur...
Är detta vettigt?
Hur har det kunnat bli på detta viset?
Svensk uppfödning har ett gott anseende internationellt, vår djurhållning är utmärkt, smittskyddet sensationellt gott. Ändå drar sig svenska uppfödare numera från att exportera - jag förstår dem...

 

Taina

29 maj 2009 12:57

Detta är världens bästa och intressantaste blogg:-)
Ett för mig, stort problem med genetisk variation är att de hundar som jag tycker bäst om har mycket gemensamt i stamtavlan. Jag kan inte förlika mig med vissa typer i min ras och skulle hellre byta ras än vara tvungen att "blanda" in en typ som är för mig främmande, orastypisk.
Håller absolut med om att det borde vara enklare och framförallt billigare att ta in en hund från ett annat land.
Att värdera och lyssna på erfarenhet är också något som skulle underlätta för nyare uppfödare om de bara är villiga att ta till sig denna kunskap. Alla måste ju inte uppfinna hjulet själv.

Taina

http://www.chiroskas.se

 

Nilla

29 maj 2009 13:30

"Det är billigare för köparen att ta en T/R-biljett och själv hämta sitt djur..."

Fast jag tycker att det är bra att köparen hämtar sitt djur själv....Måste väl vara det bästa.

Kram nilla

 

Lisbeth

29 maj 2009 15:49

Jovisst Pernilla, men nu talar vi om att flyga från en världsdel till en annan...

Och det blir ju inte ett dugg mysigare för hunden/katten - den får ingalunda sitta i cabin i nya ägarens knä...

Och så allt KRÅNGEL!

 

Helene

29 maj 2009 16:06

Detta blev synnerligen intressant.

Jag har studerat bilder på Sealyham terriers på den Nordiska rasklubbens hemsida och då foton upplagda från utställningar från nutid och tio år tillbaka. Variationen på hundarna är enorm och skiljer sig inte åt oavsett om det rör sig om aktuella foton eller om de är 10 år gamla.

Utmärkande är den sora skillnanden i pälslängd/pälskvalité. Därefter kommer exteriörer såsom längden på svansen, bakställ och annat.

Genpoolen för sealys i Sverige är liten, det vet vi, men en känsla man får här är att den är på tok för liten.

Som den amatör jag är så blir jag då förbryllad. Någon som kan förklara?

mvh Helene

 

Duritzan

30 maj 2009 20:18

"allt skall dokumenteras, garanteras och ersättas"
Som om det fanns någon som helst garanti för det som är levande!
Om dokumentation: Är hunden inte bra är det så oavsett om den har 10 titlar och en hel pärm fylld med intyg. Är hunden bra är det det oavsett om den aldrig visats på utställning!

Om kartan inte stämmer med verkligheten gäller verkligheten!

"de skall förstås bedömas och utvärderas av dem som har gedigen och dokumenterad erfarenhet av just detta"
Men hur hittar man denna goda cigarr? Vid en utställning i fjol godkändes en VIT (el. "cremefärgad") västgöte av domaren! Till och med vid SPECIALKLUBBENS huvudutställning i år hade domaren inte klart för sig att han inte ska bry sig ett dugg om att kommentera svansen på västgötaspetsar.

För att kunna ta utställningsresultaten litet mer på allvar (och de täcker ändå bara en del av vad hunden ÄR) måste domarna veta vad som står i rasstandarden OCH utgå från DEN, inte sitt personliga tyckande eller vad som är modernt för tillfället, vid bedömningen av hundarna. Är DET en utopi??

http://www.duritzans.se

 

Inga

31 maj 2009 21:05

I det fall domaren direkt gör ett tydligt fel enligt rasstandarden så borde man från ringside GENAST kunna rätta till detta. Men hur det vore möjligt, det vet jag inte.
Åtminstone om domaren gör ett så tydligt fel som att godkänna en vit hund borde man kunna informerat domaren , att detta är ett diskvalificerande fel.

http://www.kolumbus.fi/fennican

 

Inga

31 maj 2009 21:17

Här i Finland har det hänt flere gånger , att även svenska domare prisbelönar VS tom. ger Cert åt hundar som har mycket stora vita tecken. Då undrar man hur det är med domarutbildningen i rasens hemland.
Den nya rasstandarden säger ju mycket tydligt om den vita färgen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   Vi som  jobbat för tidningen hittar överallt i och utanförorganisationen och har decenniers erfarenhet av faktainsamling ochnyhetsförmedling. Men ack nej! Detta får vi inte ägna oss åt sen de senastetio åren. Medlemmarna kan ju störas i sin rosa...

    I dagar när pennor höjs mot skyn och millioner manifesterar för yttrandefrihet och pressfrihet, kan man bara konstatera att detta gäller inte den sfär där undertecknad tillbringat större delen av ett yrkesverksamt liv. Journalister är inte v...

  We are in Love and the Love i have for you never change do you know that Love? i feel same here ok.. You are my happiness you always make me feel better I love you more ...

    Supreme Champion Yffranes New Moon Rising JW COTY 1 2013 waiting in the wings for judges´decision together wirt Co-owner/Breeder Marina. Yes, "Mandy" was awarded "StockholmsMästare"   His son Yffranes Someone Special aka "Bonney" - our l...

Our Kits 4 months of age: Yfffranes Someone Special & Yffranes Tommy-Gun     Photo by Kicki Thenberg ...