Samtidigt som SBK växte med rekordfart hade den nya organisationen svårt att hantera alla intressen som spretade i olika riktningar - hundägarutbildning, brukshundsavel, tävlingar... I 50- och 60-talen med framtidstro och nya generationer, ökad fritid och intresse för stora robusta hundar, sökte sig allt fler till SBK-klubbarna. Det var konstant brist på instruktörer för alla kurser som efterfrågades.   Organisationens folk började glömma bort - om de nu en gång haft detta klart för sig - att man tillhörde eller på något vis hade att göra med Kennelklubben. SBK var sig själv nog. När SKK vid mitten av 70-talet blev en riktsorganisation med länsklubbar och specialklubbar, blev den synbara skillnaden tydlig nog. Det var "vi" och "dom".

Brukshundklubben kom att förkroppsliga den svenska efterkrigstidens överlägsenhetskänslor och moraliska mission i världen. SBK var bäst, där sysslade man med riktiga hundar och samhällsnytta, dit hade räddats det finaste och det bästa av hundkunnandets ideologi och ideal, medan den gamla Kennelklubben - i den mån man överhuvud taget bekymrade sig om hundvärlden utanför SBK - var utlämnad till snikna länsklubbar och specialklubbarnas vildsinta stamgräl. Kennelklubben var upptagen med kiv och split, det var för mycket pudeltanter och stingsliga jägare. SBK var förskonat från allt detta, man hade kunskap och kompetens att lära ut och kunde ta på sig allt större uppgifter.

När det uppdagades att schäfern - den största rasen och i särklass viktigaste tjänstehunden - hade ett utbrett höftledslidande, togs detta naturligtvis på stort allvar. "Några år av uppoffringar så är allt övervunnet." Det var så man trodde då. Det gick lätt att selektera i aveln, det fanns ju så många hundar att välja på - schäfer registrerade 7.000 per år, mer än tre gånger fler än nu. Brukshundfolket var snabbare än andra, också i att utveckla traditioner - i slutet av 80-talet hade man hunnit intala sig på ett tiotal år att det var en gammal SBK-tradition att verka för bekämpningsprogram, avelsspärrar och tvingande regler. Att brukshundfolket till att börja med gjorde allt för att bagatellisera ledproblemen störde dem inte i deras mission.

Det senaste decenniet har SBK utökat sina åtagande till att omfatta praktiskt taget alla hundar och raser. Av praktiska(?) skäl har man reducerat avelsomsorgen till två områden - hälsa och mentalitet.

Från sin moraliska alptopp kan SBK i makt av sin storlek och (röst)styrka - via sina delegater på fullmäktigen och styrelser - förkunna för övriga hundvärlden sitt syfte: att ge SKK (fast det inte gått) en sundare hundavel, att lära uppfödarna att avla på bättre mentalitet. Det låter vackert men är farligt.

När SBK gick i krig för sin uppfattning om vad som är bättre hundar grundlade man ovanan, aldrig utrotad, att dra ut på korståg. Att ersätta de europeiska kennelorganisationens tafatthet och korrupta maktbalans med en ny och bättre världsordning - en bättre hundvärld, att ge Sverige (först) och därefter resten av Europa en bättre hundavel som överensstämde med SBK-ideal. Sverige ska gå före... det är tanken som mer eller mindre tydligt uttalats.

Krig med ädla och goda syften blir gränslösa och förödande. Den moraliska ivern att utrota allt ont och allt dåligt via tvingande regler (man bestämmer själv vad som är dåligt) kan bara leda till ett moraliskt berättigat utövande av gränslöst tvång. 

Vanliga föreningar, klubbar och intresserorganisationer skapas genom att människor samlas runt ett gemensamt intresse. Så är det även i hundvärlden. Med ett undantag - Svenska Brukshundklubben.

Brukshundsrörelsen i Sverige är - på gott och ont -unik. Organisationen föddes i samband med det första världskriget och fick under andra världskriget sitt nuvarande namn, Brukshundklubben. Ingen annan hundklubb har så påverkats av världspolitiska skeenden och präglats av samhällsnyttans behov som Svenska Brukshundklubben. SBK är den enda hundklubb som tillkommit - ja, framtvingats av försvarsmyndigheten.

  1918 Under första världskriget hade en ny medhjälpare dykt upp på slagfälten - hunden. På båda sidor av fronten användes bevaknings- och sanitetshundar (våra dagars bevaknings- och räddningshundar). Dessa pionjärer gjorde en ovärderlig nytta, tusentals soldater kunde räddas till livet tack vare hundarna. Vid början av förra seklet organiserades också det första polishundarbetet. Hunden fick nya uppgifter i människans tjänst - brukshundens.

  I Sverige spirade intresset för utbildning av hundar enligt de polisiära och militära föregångarna. Det fanns nya uppgifter som skydds- och spårhundar i polisens tjänst och som militära patrull-, rapport- och sjukvårds- (sanitets-) hundar. Verksamheten engagerade även privatpersoner. 

  Den nya hundrörelsen i Sverige var snabbt etablerad. Trots detta uppstod problem som hade sin orsak i skilda uppfattningar om hur verksamheten skulle bedrivas. 

1940 Vid 30-talets början stod brukshundsrörelsen inför splittring och sönderfall. Det skulle till ytterligare ett världskrig för att brukshundsrörelsen skulle samlas under samma paraply. 1939 stod kriget för dörren. Arméns hundväsende mobiliserades och fler hundar behövdes. Kriget medförde ett ökat behov av hundar för militära uppgifter. De aktuella hundarna fanns organiserade inom FSSSH samt inom respektive rasklubbar. Från försvarsmyndigheternas sida anmäldes behov av att ha med endast en fast organisation att göra istället för flera. Tanken på att knyta ihop de olika rasgrupperingarna i en enhetlig organisation hade tidigare funnits, utan att en sådan sammanslagning hade kunnat förverkligas. Andra världskrigets utbrott ändrade emellertid förutsättningarna. Då bildades Brukshundklubben. Den 28 februari 1940 erhöll den nya klubben association med SKK.

I tidens beredskapsanda växte SBK snabbt. Vid början av 1940-talet hade SBK tio lokalavdelningar och 800 medlemmar. Tio år senare hade organisationen vuxit till 67 lokalavdelningar med 4 400 medlemmar. Verksamheten inom SBK kom att vila i huvudsak på fyra ben: lokalklubbar, bruksprov, frivilligverksamhet samt rasklubbar.

SBK fick till och med en särskrivning i Kennelklubbens stadga - om de militära intressen, som var förutsättningen för tillkomsten av SBK, hamnade i motsatsförhållande till SKK, så hade så hade SBK företräde.

Detta är en del av förklaringen till SBKs särställning inom även dagens kennelorganisation. Fortsättning följer...