Axel Oxenstierna af Södermöre, född 16 juni 1583 på Fånö, död 28 augusti 1654 i Stockholm, greve och statsman; medlem av riksrådet 1609, rikskansler 1612. Anses vara Sveriges störste statsman i historien. 
Axel Oxenstierna lär ha sagt till sin son Johan, som inför resan till Münster tvivlade på sin förmåga att förhandla för Sverige i den Westfaliska freden: An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur (Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs).
Nu sent på kvällen var det plötsligt snurr på bredband och blogg. Ah! I min glädje måste jag skriva något. Det fick bli om Oxenstierna, en stor favorit, någon att stötta sig på i alla lägen. Oxenstierna sade (och skrev) många andra bra saker... När man vaknar en sådan här morgon, efter de här senaste veckorna, med ett berg av arbetsuppgifter framför sig, inga dollars på kontot såsom förutskickats, och människor som man kanske lämnar i sticket, då kan man uppstiga med ett lätt förkortat citat av Axel Oxenstierna, inte precis på mina läppar, men i mitt morgontyngda sinne:

 "När jag betraktar tyngden, bördan, vedervärdigheten, modlösheten, medlen, folket, fienderna, vännerna, faran, begynnelsen, framgången, händelserna, utgången, står mig icke obilligt håren på ända."

 Är det inte lysande? Närmare 400 år senare så håller denna enkla och rättframma bekännelse om att man verkligen blir orolig när man ser framåt ett ögonblick. Ty sådan är människan.