Obs uppdaterat http://slutstycket.blogg.se/ (läsare har uppmärksamma på att länken inte funkar, men det går bra att gå in på Gunnars blogg bland länkar till höger)

Visst kan man fnissa åt höjdarna som gör bort sig "mellan skål och vägg" -   men egentligen är det bara för bedrövligt. Varför ska man ha stadgar och regler när det bara gäller vissa - alltså de nyttiga idioterna, dvs "vanliga medlemmar"? Nomenklaturan har skaffa sig gräddfil och sätter sig över det som inte passar för stunden.

Igår, när jag öppnade bloggplatsen, då dök det upp en rad med kommentarer - ja, inte på min blogg utan slumpade kommentarer. Det hela visade sig handla om mig - eller rättare sagt ett par vita valpar - ej godkänd färg - som jag råkade få för ett par år sedan. Jag klickade nyfiket vidare, för det här var något som jag sånär glömt bort. Hamnade på en blogg där man ondsint spydde galla. Det var 42 kommentarer till inlägget - fyrtiotvå!

Diskussionen - eller vad man kan kalla det - fördes 2007. Det är alltså samma tjat och ältande som nu, fast nu handlar det om vita tecken, uppväckt och ströendes salt i såren då rasens i särklass största stjärna och främsta PR-flicka råkar vara utrustad med sådana - alltså vita tecken.

Det hela stämde till svartsyn. Har vi inte kommit längre än så här?

I ett tidigare inlägg under veckan i den här bloggen uppmärksammades de krokiga ryggar som dykt upp på senare år - det handlar om svaga ryggar, markant överbyggda hundar med underställda ben och fallande kors, hundar som ser helt vanskapeliga ut. Hur RÖR sig sådana hundar? Sådant begriper alla kunniga hundmänniskor. Finns det några kvar? De som kan se ett degenerationsfenomen och uppfatta en varningsklocka.

Men det verkar inte vara någon som ser - eller bryr sig.

  För att visa vad som menas  har jag som motvikt lånat en bild från Skogsbygdens hemsida av Ch Skogsbygdens Nora Supernova - se här:

Rak plan rygg med kraftig muskulatur, fria lediga vägvinnande rörelser.

Och så håller man på och tjafsar om lite vit päls eller någon saknad tand!

Det här problemet - eller ska vi säga tillstånd hellre än problem - finns naturligtvis i fler raser... Nej jag tänker inte nämna några exempel - då blir det väl stegel och hjul och jag uppskattar min husfrid.

Men de raser som jag särskilt tänker på ha alla det gemensamt att de utsätts för prov och tester - i de bästa av avsikter naturligtvis. Men resultatet blir dessvärre att det råddar till det för uppfödarna, för många hänsyn hit och dit, för mycket vägval och bortval. Slutprodukten blir varken friskare eller bättre jakt-/brukshundar och naturligtvis inte lyckat exteriört. Kvar står en hel här av medelmåttor. 

När Yours Truly blev till den hundmänniska som jag är, då hade en sådan här debatt varit otänkbar - och är det fortfarande i den kynologiska världen utanför Sverige.

På den tiden - kära unga generation - då stod uppfödaren i centrum. Skickliga uppfödare lyfte sin ras till hög nivå och respekterades för sina kunskaper.

Idag är hundavel reducerad till produktion av valpar där försäljning är det viktiga och detta genom förmenta sakpåståenden. Allt som kan mätas, räknas och vägas tas med, utan att man besvärar sig med att titta på hunden - alltså den slutliga produkten.

Framgångsrik hundavel kräver tålamod och en långsamhet som inte längre accepteras i vårt samhälle. Nej, det är bara att gå en kurs och invaggas i föreställningen att man kan det här. Pang, pang - en etta på utställning, godkänt HD-resultat, genomfört MH - så kan man intala sig att här står ett prima avelsdjur. Sen är det bara att sätta igång. Helst ska det bli en stor kull så att det hela går ihop sig...

Kvar blir tämligen enkla individer - the mass of mediocrity! 

Det är rena tyranniet. Medelmåttorna regerar! Det kynologiska ledarskapet har abdikerat och är överlämnat rasansvaret till ras/specialklubbar. Där förvaltas det naturligtvis på ett alldeles utmärkt sätt - här och där. Men i raser som domineras av folk "med fyra år i rasen" leder det obönhörligt till tjafs och stridigheter och en nedåtgående spiral.

Kvalitén går åt fanders! Folk kan inte se på sina hundar! Och hur skulle de kunna det när man aldrig haft en riktigt fin hund framför ögonen!

Istället har det egna jaget hamnat i centrum och hundsportens fokus har flyttat från hunden och rasen till pausprogram och aktiviteter. Bisak har blivit huvudsak och kvar står vi med lång näsa och undrar var alla hopplösa individet kommer ifrån - det gäller såväl människor som hundar.

Hjälp! Vad har jag gjort?     Lilla ulvusbloggen har vips hamnat på tionde plats bland de populäraste bloggarna - det finns 78.690 bloggar på bloggplatsen.

Det har uppenbarligen myllrat en hel hoper spritt NYA läsare. Hjärtligt välkomna skall ni vara allesamman!

Fånetisk Fru Svenssång.

(Text av Povel Ramel)

Sjung om Fru Svenssons lyckliga karl

Låt honom plöja i ungdomens fåror

Fem gamla hjärtan i sprit har jag

Å en ljus elefant i ett snår

Inga stoppar den i vårat linneskåp

Loppor tär vår vän som idisslar en sko

när vi snyta en rund liten hund

Där den här lilla bagaren bor

Där den härliga bagaren bor

Hur sa?

hittad hos bloggvännen Elaina http://elaina.bloggagratis.se/   

Idag har Yours Truly målat färdigt fönstren i köket och hängt upp nya gardiner.   Så nöjd jag blev! Det finns mer att göra och så uppmuntrande - effekten är helt enkelt strålande. ivf jämförelsevis...   Jack och Gunvald testade genast den nya utsikten (Rasmus trillade ner precis när bilden togs...) Att jag någonsin skulle orka med och klara av restaureringen det fanns inte  i sinnevärlden... Början var lite valhänt röjande och ett ohyggligt slit - hur motigt som helst! Men så småningom skymtade en strimma av hopp om projektets färdigställande och så gick det allt bättre och snabbare och framför allt roligare!

Kanske får det dock bli ett litet avbrott i pyntet, då nya jobb ramlat in, vilket iofs är välkommet. Jag får jobba hela helgen och ev planerad resa blir nog inte av.

Men... det hindrar inte andra framtidsplaner! Jag skulle någon gång mer vilja resa till och se en del av de platser som jag lärt mig älska; London, Dublin, Budapest...

   Har drömt om att åka tillbaks till Frankrike, att få vandra i den stämningsfulla skogen Gros Bois, resa längre ner mot kusten, till La Rochelle och återse den vackra hamnen,vidare till Les Sables-d'Olonne med underbara skaldjur och den godaste mat mat som finns.

Sedan skulle jag också vilja besöka Ypres (fast det är förstås Belgien, allt ligger så nära, ivf med svenska mått mätt) och Verdun helt enkelt för att det känns säreget att ha läst så mycket om dessa historiska platser så man tycker sig känna varje del av topografin - och ändå aldrig varit där... Jag vill väldigt gärna se och gå på Voie Sacrée, kanske även utsträcka pilgrimaget till Le Homme Mort. Ja, det kanske inte är direkt en nöjestripp. Men jag tycker nog att jag skulle ha varit där. Det var det hele.

Det är detta jag tänker på bl.a

---

PS Uppdaterat på http://www.brukswebben.se/ med intressant information bl.a om Grundregel 1:3 och den yttersta konsekvensen av dess tolkande.

... ja så står det i standarden ang västgötaspets.   "Plan" alltså - inte i bukter och finter som hade gillats av domare av dandie dinmont eller bedlingtonterrier. Har människor inget ögonmått? Var kommer alla överbyggda hundar ifrån, sänkta rygglinjer, sluttande kors? Ser man inte det eller varför framhärdar uppfödare/utställare (som borde veta bättre) med sina nästan vanskapeliga djur? Fast - så klart - det är kanske enklare att hänga upp sig någon tand för lite eller vita tecken (för mycket?) eller annat som man kan mäta och/eller räkna - än att se proportioner, parallella linjer eller rent av allmän sundhet.

Jag har otroligt geniala barn (och barnbarn) - jag är så glad för dem! Ett fullständigt kritikbefriat konstaterande! Eller har och har... vi är ju två om dom...  Hurusom så är de geniala på ständigt nya och intagande sätt! (Hejdlöst skryt) Och så är de underbart snälla mot sina gamla föräldrar resp morföräldrar - det är alltså VI som menas! Jag lär mig dessutom massor, vilket är bra för mig, håller mig sysselsatt med att tänka ut saker och ting och se på tillvaron från oväntade synvinklar. Och så deras fyrverkeri av bon mots, dessa ständiga flöden av blixtsnabba och avväpnande repliker... de gyllene orden rinner som sirap! Det har de från far, kan inte komma från mor, då jag är en blyg trebarnsmamma he he... som knappt kan tala rent och dessutom läspar svårt... samt är strängt uppfostrad... Som the Bad Exemple har jag gått in för att barnen ska få andra vyer här i Lifvet! Det har lönat sig och mor inspireras så gott som dagligen av ätteläggarnas smidiga sätt att ständigt runda svårigheter.   

Som nu detta senaste:

Var på kattutställning med förstlingsbarnet Marina och hennes son Felix (kattutställningar är förtjusande men olidligt långrandiga...) Nu var det på sluttampen, Yours Truly satt med ryggen till bedömningen och hoppades på snar hemfärd. Marina och en likatänkande kattvän var inbegripna i engagerad konversation. De stod utanför den treradiga stolsraden för publiken - alltså 4-5 meter från domarbordet. Jag som satt närmast hörde inte deras lågmälda prat, men det gjorde Sura Tanten på stolen bakom mig.

- Måste ni prata hela tiden? Man hör inte bedömningen!

Jag rös av obehag... En sådan där snipnäst förgrämd varelse i postorderkläder och med gnällig röst, som är det värsta jag vet. Och dessutom bli snäst av. Usch!

Marina vände sig om och fyrade av ett bländande leende:

-Å ursäkta! Bra att du sa till!

Och så flyttade hon och kattsällskapet ytterligare några meter.

Sura Tanten, som hade laddat för ytterligare några mjältsjuka kommentarer, kom av sig helt.

Bra att du sa till... genialiskt i sin avväpnande enkelhet! Mor gonade sig, samt gömde och begrundade allt i sitt hjärta. Ännu en bra reservreplik att ta till vid iråkat trångmål. Tack Marina!

  Yours Truly har uppmärksammats på att Disciplinnämnden givit en varning samt ett års tävlingsförbud för en funktionär som - starkt provocerad - sagt "småfittor" till ett par kvinnliga medlemmar. Oj då! Jaha, men det är väl bra att man stävjar kraftigt språkbruk...?

Dock - gräver man längre ner i ärendet - finns beskrivet på http://www.brukswebben.se/ - så infinner sig raskt en stor olust. Saken är den att SBK - där förseelsen skedde - späder på med att ge personen i fråga livstids avstängning som funktionär. Här kan man snacka om att skjuta gråsparv med kanon! Nu är det ju inte vem-som-helst som det är fråga om utan en av den Stora organisationens trotjänare - 1:a klass A-domare sedan 30 år, IPO-domare, lärare i hundtjänst, CA-kontrollant, räddningshunddomare, räddningshundinstruktör, m.m

Gäller inte hyfsat tilltal även för den som är gammal i går´n? Jo, självklart! Men det är överraskande att just den Stora Organisationen plötsligt blivit så fin i kanten när det gäller Phula Ord... det inser envar som någon gång vistats på en brukshundklubb...

  Det mest beklämmande i sammanhanget är att SBK-ledningen uppenbarligen tar ett kärkommet tillfälle i akt att hämnas på och/eller bli av med en av sina vassaste kritiker. De kvinnliga medlemmarna som nu känner sig förfördelade och verbalt trakasserade har förmåtts att skriftligen intyga att de hört NN säga "småfittor", ja, särskilt stor övertalning krävdes väl inte... Man är plötsligt väldigt kränkt! (Det är åratal mellan händelse och anmälan.)

Det går heller inte att komma ifrån känslan av att nuvarande SBK-junta utvecklat en skrämmande dragning mot ytterlighetslösningar; kreativ bokföring! Blåneka! Kör över! Take no prisoners!

Manskap, sväng i divisioner,

skyldra, marsch och flaskan töm,

stjäl och göm,

marsch i plutoner... För att sedan, när det skiter sig... vilket det gör - köra på som vanligt och låtsas som det regnar. Fast det är väl sådant dom lär sig på chefskurserna.

Det är dessutom anmärkningsvärt att disciplinnämnden i sitt beslut inte bara anger just detta (språkbruket) som skäl: Enligt disciplinnämndens uppfattning står det helt klart att NN gjort sig skyldig till brott mot grundregel 1:3. Hans sätt att utrycka sig har varit helt oförsvarligt och förkastligt... utan även en tänkt konsekvens: såsom påpekats av Svenska Brukshundklubben, att medlemmar riskerar att skrämmas bort från klubben och dess verksamhet. 

SKK/DN anför icke oviktiga motiv, men de befriar inte DN från behovet att ha en självständig analys av en förseelse där en enskild person (i händelse av fällande beslut) är helt utelämnad till repressalier och godtycke från anmälaren dvs aktuell specialklubb.

Ett livslångt engagemang för organisationen väger plötsligt lätt mot ett par förflugna ord i en klubbstuga!

Här skiljs sannerligen inte på äpplen och päron... Är detta tacken? Efter decennier av slit på den Stora organisationens verkstadsgolv...

Det är inte de phula orden som skrämmer i den föreningen, det är helt andra saker...

Eller för att vara extra tydlig:

Nån jävla ordning får det väl lov att vara i en Brukshundklubb?