Vad var det som hände? Dår för tre år sedan... Ett vet jag - livet för Yours Truly blev aldrig mer detsamma... Och lilla ulvusbloggen tog ett raskt skulle på p å listan över de mest lästa bloggarmna...

 Det hela började med några förflugna ord... En av våra mest anlitade domare suckade: "Det finns knappast en enda fin collie kvar... Man håller på att förinta en hel ras!"

 Va! Det är inte möjligt! Grubbel, forskning... Upp till bevis...

 Jag bad en i hundvärlden bevandrad om hjälp med ett representativt urval av bilder på topp-collies. Visst finns det underbara svenska collies! Av dessa valde jag ut den som kom att illustrera det första inlägget. Nu har jag fått reda på att hunden heter NW-07 STEADWYN MAGNETISM ägare Micael Johansson, Kennel Seabound's, samma kennel som fött upp hunden som illustrerar dagens inlägg - GB CH & IR CH Seabound`s She`s All That For Ingledene - The first exported Swedish collie to Great Britan who became an English champion!

 Så satte jag igång, lyckligen omedveten om vad det hela skulle leda till... Drog mig till minnes rasspecialer som jag författat åratals tidigare. Här fanns mycket att vaska fram!

Nu hör det till saken att collie är en favoritras, så det var inte svårt att hitta inspiration... Många, många av familjens vänner har eller har varit ägare av collies; underbara hundar, kloka, fina, älskansvärda... En av collieklubbens tidigare ordförande var vänlig och serviceinriktad och försedde mig regelbundet med årsböcker och liknande. Så Yours Truly har "följt med" så där lite lagom om vad som hänt i collievärlden. Collie var också en av de hundar som jag vacklade mellan, när jag insåg att det inte gick att leva utan hund! Det föll på att collien tillhör gruppen brukshundar... Inte för att jag har något emot sådana hundar, absolut inte! Och inte för att brukstävlande krävs... Bruks är bara roligt - vill jag påminna mig... Har faktiskt ägnat mig åt det med liv och lust! Men det är allt runt-om-kring...

Alltså blev det ingen collie för min del utan västgötaspets.

 Nå, var var jag? Jo lite historik och allmänna betraktelser angående collie lades upp å blogg. Sen bara vällde det in; kommentarer och mail... Det tog aldrig slut - förtvivlade, ledsna människor som kämpar för colliens fortlevnad i vårt land!

Jag hade inte en aning om att det hela tidsmässigt sammanföll med ett intrikat årsmöte i faggorna! Men det blev man varse...

Att det varit bråk i collivärlden och att olika fraktioner stretar i divergerande riktningar, det är ingen hemlighet. Men detta... överträffade med råge de vildaste fantasier!

 Att motsättningarna är så stora, att hätskheten kunde vara så avgrundslik...

 Man blir ledsen och upprörd!

 På förekommen anledning vill jag understryka att jag delar bekymren med ljudkänsligheten - det finns i hög utsträckning inom min egen ras, västgötaspetsen. Ljudkänslighet är ett stort lidande och därmed också ett djurskyddsproblem. Det är ingen tillfällighet att det var en ägare av västgötaspets, Gunnar Löfberg, som under tidigt 90-tal drog igång Smällarprojektet. Parallellt med detta skrev undertecknad, tillsammans med Marina Reuterswärd, den första motionen till Stockholms Kennelklubb med krav på förbjud mot smällare. Motionen hamnade så småningom på Kennelfullmäktige. SKK centralt var välvillig men inte mer, SBK var inte intresserad alls... Det var när SKK åratal senare fick behov av att stärka sin djurskyddsprofil, som vår smällarmotion grävdes fram och SKK gjorde gemensam sak med Smällarprojektet, vilket sedermera blev SKK:s profilfråga Smällarupproret. Men det är för att tala med Kipling, en annan historia...Så ingen ska påstå att jag inte är engagerad i frågan!

 Men att komma tillrätta med collierasens ljudkänslighet genom att ytterligare dra åt tumskruvarna i en redan hårt ansatt ras, det är som att skjuta gråsparv med kanon!

Jag tror på goda grunder att det knappast är rätt väg...

I likhet med collie var även shetland sheepdog ursprungligen en utpräglad brukshund och en produkt av alldeles speciella livsbetingelser på karga öar i Nordsjön. Shetlandsöarna är namnet på ett hundratal vindpinade öar norr om Skottland och Orkneyöarna. Bara 24 av öarna är bebodda av de cirka 15 000 invånarna. Historiskt har öarna haft stor betydelse för fisket i Nordsjön. Även den bofasta befolkningen har försörjt sig på fiske, jämsides med jordbruk och fårskötsel. För fårskötseln behövdes vallhundar och sådana fanns också på Shetlandsöarna.

 Naturen är karg och klimatet hårt och det präglar inte bara växtligheten utan även faunan. Djuren på öarna är ovanligt småväxta. Det gäller shetlandsponnyn, fåren och också vallhundarna. Förfäderna till Shetland Sheepdog var små och livliga och kallades allmänt för toonie-dog. En toon var namnet på de små gårdar som fanns på öarna, och hundarnas uppgift var inte minst att hålla fåren borta från de sparsamma grödorna. Hunden var en integrerad del av livet på Shetlandsöarna och hade en hög status bland invånarna.

 Den populära sheltien är en ung ras. Dess historia är oklar och det rörde sig från början om en mycket oenhetlig typ. Shetland sheepdog är visserligen en vallhund, men den är också sammansatt av flera raselement, av vilka fårhundarna utgör endast ett.

 Shetlandsöarna – Hjaltland – koloniserades av norrmän och var en del av Norge från 800-talets mitt. Kolonisatörernas hundar var desamma som de hade i hemlandet – buhundens förfäder. Det norska språket höll sig kvar ända fram till 1700-talet, trots att Shetlandsöarna kom att tillhöra Skottland år 1469, men det var slut med tillförseln av spetshundsblod från Skandinavien. Så småningom började det komma skotska hundar till öarna. Dessa hundar var ursprunget till våra dagars collie. Skotska hundar blandades med de lokala spetshundarna, liksom de hundar som medfördes av isländska fiskare. De isländska hundarna var troligtvis förfäder till isländsk fårhund. Blandningen av skotska fårhundar och skandinaviska spetshundar blev med tiden Shetlandsöarnas egen vallhund – shetland sheepdog. Av praktiska skäl lade hundägarna an på urval av särskilt små individet. Besökare på Shetlandsöarna lade märke till de små fårhundarna och började mot slutet av 1800-talet ta med några till England, där de användes och såldes vidare som sällskapshundar. För att ta vara på det nyvaknade intresset för bildades 1908 en shetländsk klubb - Shetland Collie Club - i Lerwick. Men det var när en skotsk sheltieklubb bildades året därpå som arbetet med att etablera rasen började på allvar. Detta skulle ske inte utan motstånd. När den egentliga aveln tog sin början vid sekelskiftet var uppfödarna oense om det mesta - om namn, storlek och utseende. Alla var eniga om att rasen borde vara ett slags miniatyrcollie, men det var också det enda man var enig om.

Den engelska kennelklubben godkände till en början vare sig klubbarna eller rasen. Främst var det de brittiska collieuppfödarna som stod för motståndet och de betecknade sheltien som en blandras. Det dröjde till 1914 innan rasen godkändes - och då under namnet Shetland Sheepdog.

 Starten var trög, första världskriget rasade och hindrade allt avelsarbete. De få entusiasterna fick arbeta med ett mycket begränsat avelsmaterial.

 Vid mitten av 20-talet fanns det fortfarande stora meningsmotsättningar om hur rasen skulle se ut. Valet stod mellan en collieliknande typ och eller en dvärghundstyp som mer hade det utseende som förespråkarna tyckt sig kunnat iaktta på öarna. En kompromiss nåddes under slutet av 1920-talet.

Under senare delen av 1930-talet skedde genombrottet för sheltieaveln. När det andra världskriget bröt ut stod rasen stark och något avbrott i aveln som under det förra kriget blev det aldrig.

 Shetland sheepdog kom till Sverige 1930. Redan 1932 ställdes nio shelties ut - det tog alltså inte särskilt lång tid att etablera rasen. Det fanns ett stort intresse bland colliekennlar att också ta sig an shetland sheepdog. Rasen kom snabbt att få en position som en av de mest populära av de mindre sällskapshundraserna. 1967 registrerades 707 hundar och samma år bildades Svenska Sheltieringen, en inofficiell rasklubb som sorterade under Specialklubben för Sällskaps- och Dvärghundar. 1981 blev klubben specialklubb med eget avelsansvar för rasen och namnet ändras till Svenska Shetland Sheepdog Klubben.

 När klubben fyllde 30 år var medlemsantalet 1 433.

Orsaken till rasens ständigt stigande popularitet måtte ligga i sheltiens egen karaktär. Det här är en bestickande och livlig hund som för sig med stil och elegans. Shetland Sheepdog är en liten, långhårig, mycket vacker hund av vallhundstyp, med harmonisk och proportionerlig kroppsbyggnad. Den får aldrig vara klumpig eller grov. Karaktäristiskt för sheltie är den rikliga pälsen, som bildar man och krås, det välformade huvudet och det söta uttrycket.

 Sheltien ska vara sund och aktiv, alert, vaken, vänlig och intelligent. Den är tillgiven och uppmärksam mot sin ägare, reserverad gentemot främlingar, men ska aldrig verka nervös. En shetland sheepdog är älsklig och intelligent.

Den som gillar att träna och tävla med sin hund får ut mycket av den lilla sheltien. Sedan många år ligger rasen i framkant vad det gäller lydnad och agility. År 1972 blev S LCh Björkgläntans Luvsen rasens första lydnadschampion och sedan gick utvecklingen med stormsteg. 1978 blev sheltietiken Wait’n See, Årets Lydnadshund i Sverige. Året därpå tog SLCh Metras Ulla-Bella SM i lydnad. I början på 80-talet fick rasen sin första dubbelchampion, S LCh & S Ch Sagolidens Flamming Jenny.

Nu började sheltien att visa framtassarna även i agility. 1987 blev Maribell’s Forever Young, årets mini-agilityhund alla raser. Samma år hade rasen ännu en SM-deltagare i lydnad, S LCh Shelgate Idle Ida, numera etablerad SM-legend.

 1988 blev ännu en sheltie årets mini-agilityhund, LP Smedjenäs Douglas, förare Bo Larsson. Samma förare tog fram rasens första tjänstehund 1995, LP Smedjenäs Dickson. År 1995 var tre sheltie i topp bland årets mini-agilityhundar med Ag Ch Starbelle Satin Slippers, som etta. 1996 blev samma hund SM-vinnare i agility. Sedan dess har sheltie dominerat miniklassen på SM i Agility. I slutet av 90-talet var det sheltiehundar som tre år i rad erövrade Årets Agilityhund.

 År 2001 registrerades 899 shetland sheepdog. Rasen låg därmed på 12:e plats i SKK:s 20-i-topp. Nu har sheltien stadigt runt 1000 registreringar.

 Man kan fundera på varför utvecklingen för sheltie blivit så lyckosam, medan tillståndet för den rasmässigt och och historiskt sett närstående collien påminner om rena domedagen?

Vi ska återkomma om detta... Den fina rasrepresentanten är BIS-vinnaren på World Sheltie Show NordJV-07 NordV-07 SV-08 Lundecock's Hoity-Toity

känns det som.. nästan..

... vilket inte gör så mycket... Yours Truly är murveln som Gud glömde... Det är så tyst, så tyst.. Förresten, det är ju lugnt och skönt, så bristen på uppmärksamhet är lika bra... Gott om tid för House-improvements... betala räkningar och djurskötsel... samt återuppta bekantskapen med gamla godingar... litterära sådana vill säga.

På tala om gamla bekanta... gjorde ett inlägg om collie och vips tillkom ett halvt hundratal läsare..! Måtte finnas ett uppdämt behov av att ventilera denna nobla hundras... eller ivf vad som är runt-omkring.. Här står vetenskapen frågande.!

Och räcker ine detta som spänningsmoment kan man alltid med viss bävan kolla på http://icasualties.org/oef/ och leta bekanta namn.. samt bli lättad när man inga hittar.. Ugh..!

Antalet döda i våldsdåd efter koranbränningen, som president Barrack Obama och flera av USA:s högsta militära ledare bett om ursäkt för, är nu runt 40.

Också Afghanistans president Hamid Karzai vädjar om att våldsamheterna måste sluta.

– Nu när vi visat våra känslor är det dags att uppträda lugnt, sa Karzai.

Han säger att han respekterar afghanernas upprörda känslor efter bränningen av några koraner och andra religiösa texter vid en amerikansk militärbas  – en bränning som verkar ha skett mest av obetänksamhet.

Även om sex dagars ofta våldsamma protester runt om i Afghanistan är oroande i sig väcker dödsskjutningen av två amerikanska officerare i Kabul i veckoslutet  mera djupgående frågor om hur överlämnandet av säkerhetsansvaret till afghanerna ska gå till.

Det är oklart om mordet på de två officerarna, inne i vad som skulle vara ett säkert rum i inrikesministeriet, har direkt koppling till koranbränningen.

Men händelsen är den senaste i en lång rad där amerikanska och andra västliga militärer dödats av medlemmar av afghanska säkerhetstyrkor – styrkor som utlänningarna är tänkta att utbilda och ge råd till.

En central del av USA:s strategi är att amerikanska militärer ska arbeta intimt ihop med sina afghanska kolleger för att förbereda dem inför att stridande utländska styrkor ska lämna landet 2014.

Syftet är att den afghanska regeringen själv ska kunna upprätthålla landets konstitution, med dess nya rättigheter för kvinnor och minoriteter, och att den ska kunna förhindra att talibanerna återtar makten.

Våldsamheterna gör nu att hela den amerikanska strategin verkar mera osäker. Amerikanska och andra västliga officerare har nu tills vidare beordrats att lämna afghanska ministerier och andra regeringskontor, på grund av risken för nya attacker.

Ingen verkar kunna säga om och när de kan återvända till sina uppdrag.

Collien skall utstråla skönhet, styrka, elegans och rörlighet. Den ska ha ett vänligt sinnelag, utan spår av nervositet eller aggressivitet. En fin collie är en skönhetsupplevelse som väcker rop av beundran. Ej att undra på att collie blev en av vår tids populäraste hundraser! I det här sammanhanget avses den långhåriga collien.

 Senaste decenniet har dock collien varit i fritt fall. Registreringarna av långhår störtdyker och åsikterna om colliens utseende, temperament och allmänna duglighet går vitt isär. De som älskar rasen menar att collien, som vi känt den, står inför förintelse. Den stackars vackra collien har fått lida för sin skönhets skull...

 Det har "alltid" varit bråk om collien. Bruksentusiasterna menar att collien är, har varit och framgent ska förbli en brukshund. Collieälskarna som sysslat med rasen i 40 år vill ha den "som den alltid varit". Uppfödarna tycker att de motarbetas på alla sätt och sliter sitt hår. En röst i mängden: "Jag skulle kunna få in en verkligt kanon, en fin avelshund från England. Men då måste den göra MH för att valparna ska kunna registreras. Kan jag utsätta en sådan hund för det? En kennelhund som levt hela sitt liv i skyddad miljö..." Domarna suckar och menar att det finns snart inte en enda sevärd collie i ringen: "Rackor, de ser ut som rackor med polarhundsvansar...

Hur har det kunnat gå så illa? Vad är sanning, som Pilatus frågade.

Vi får gå till arkiven...

Var då collien en av de första brukshundraserna? Både rätt och fel... I likhet med airedaleterriern, som också den är en brittisk ras, var collie tidigt införd till Sverige och ansågs lämpad för brukshundsarbete. Men det dröjde innan collie infördes till SBK. Det hade varit naturligt att collien, som en av pionjärraserna i praktiskt brukshundarbete, skulle ha varit med i matchen när Föreningen Svenska Skydds- och Sjukvårdshunden (FSSSH) bildades 1918 – ursprunget till Svenska Brukshundklubben. Men så var inte alls fallet. Under första världskriget hade en ny medhjälpare dykt upp på slagfälten - hunden. På båda sidor av fronten användes airedaleterrier och collie som bevaknings- och sanitetshundar (våra dagars bevaknings- och räddningshundar). Dessa pionjärer gjorde nytta, tusentals soldater kunde räddas till livet tack vare hundarna.

I Sverige gjordes redan 1906 ett försök att introducera sanitetshunden i svenska armén; löjtnanten E. Lilliehöök och fanjunkare A. Ottergren tränade ett par skotska collie och ett par airedaleterrier, med vilka de gav en uppvisning inför medlemmar i ”Förening för hundens användning vid krigssjukvården”. Uppvisningen refererades utförligt i SKK:s tidskrift. Åskådarna häpnade över vad hundarna kunde prestera, men det skulle ändå dröja åtskilliga år innan hunden på allvar togs i bruk i samhällets tjänst.

De första räddningshundarna var collie, men det var airedaleterrier, tillsammans med de tyska raserna schäfer, dobermann och rottweiler, som kom att räknas som brukshundraser inom FSSSH. Först en god bit in på 40-talet beslöt SKK att collierasen - möjligtvis till dess olycka - skulle hänföras till brukshundarna. Förmodligen kände SKK ett behov av att ta ett fastare grepp om de oberäkneliga collievännerna...

 När det gällde en rasklubb för collie rådde länge ett säreget förhållande. En utanför kennelassociationen stående förening, ”Collievännerna”, anordnade år 1924 en utställning i Stockholms Cirkus med uppvisning av inte mindre än 60 collie. I samband därmed bildades Svenska Collieklubben, som därefter sökte association med SKK, vilket dock erhölls först år 1931. Associationen hävdes redan året därpå på grund av konflikter. Trots att klubben existerade i många år därefter, blev den aldrig på nytt associerad med SKK. Collie kom in i SKK-värmen igen först år 1942, då SKK beslöt att den skulle hänföras till gruppen brukshundar och officiellt insorteras under SBK:s hägn. Collien fick status som brukshund, medan airedaleterrier överfördes till Terrierklubben. Så kan det gå! 

 ”Detta betyder alltså att collien, för att erhålla championat å utställningar, måste ha avlagt anlagsprov å erkänt bruksprov. Collien blir därigenom även berättigad att i alla förekommande klasser deltaga i bruksprov. Särskild sektionsstyrelsen för collie har bildats”, skrev Brukshunden 1941.

 Collie hörde till de första brukshundraserna som 1962 fick en egen uppfödarförening, ansluten till SBK, SBK:s avelsavdelning för collie.

 Collie var inte med på rikssegrarprovet förrän år 1952, men då slog rasen till direkt och fick en svensk mästare, Ch Asagårdens King Dark stod för denna historiska seger. Året därpå återkom ekipaget på en silverplats. 1955 tog Tommy brons i spårhundsgruppen och 1957 blev det spårsilver för Pompe, medan Tommy blev 4:a. Båda hundarna deltog därefter i flera SM, Pompe skulle hamna på pallen 1960 när han tog brons i spår. Under resten av 60-talet lyste collien med sin frånvaro på mästerskapsnivå, men brukschampionat erövrades av flera hundar; Hassleholms Åby, Poulsgaards Black Maid samt Golden June.

Collie kunde dock fortfarande slåss om bruksmedaljerna; Hassleholms Åby tog sökbrons 1974 och Golden June vann rapportsilver 1978. Collie fick en svensk mästare i sök 1980, Hassleholms Omar.

 År 1980 blev Hassleholms Omar Årets Brukshund.

Under tidsperioden 1968 – 1993 höll brukshundrasen collie ställningarna väl; 10 hundar erövrade brukschampionat och inte mindre än 65 hundar blev lydnadschampion. Under tiden 1976 – 1992 blev 18 collie tjänstehundar i bevakning. 1982 kom den första tjänstehunden i räddning, Arrow, som ingick i pionjärgruppen av utbildade räddningshundar i vårt land. Arrow följdes av fem räddningshundar åren 1983 - 1991. Det är exempel på intresset hos många collieägare att arbeta med sina hundar och på att collien i rätta händer kan vara en mycket kapabel brukshund.

Men sedan dess har det sett mörkare ut för collien som arbetande hund. Så sent som år 1986 vann collie 7 brukscert, men år 2001 hade inga cert i bruks tagits av långhårscollie. Samma år fick långhårscollie (alla grupper och klasser, exkl akl) 22 godkända resultat av 13 individer. (SBK:s tävlingsstatistik 2001).

 Det förtjänar att påpekas att provreglerna i allt väsentligt ändrats de senaste decennierna. Fortfarande tävlas i den fyra grenarna skydds, spår, rapport och sök, men proven har blivit mer tävlingsinriktade och kraven på fart och "motor" missgynnar raser som t.ex collie. De senaste decennier har collie helt försvunnit ur mästerskapssammanhang, bara någon enstaka hund kommer upp i elitklass. Tävlingsintresserade uppfödare har försökt att anpassa collien till nyare tiders krav; "mera motor" är receptet. Men att pilla på inre egenskaper har sina risker... Collie med mer jaktkamplust, bättre gripande, etc. är ofta hetsigare, mer lättstressade - långt ifrån den nobla, värdiga, vänliga collien... det har t.o.m rapporterats om collie som slåss...

 Men det är inte bara som brukshund som collien är på retur. Även själva rasen långhårscollie krymper ihop på ett oroväckande sätt. År 1981 registrerades över 1400 collie, två decennier senare har antalet registreringar minskat till 540. Colliestammen (långhår) har förlorat närmare 2/3-delar av sin rekryteringsbas och är en av de raser i SKK-statistiken som minskar mest, det verkar snarast vara fråga om fritt fall.

Det har knappast undgått någon att collie har varit på tapeten i debatten under de senaste åren. Kritikerna har menat collieaveln är kaputt. Den har resulterat i en överpälsad hund som kan göra sig bra i utställningsringen, men knappast i andra sammanhang och, som dessutom är drabbad av ljud- och andra miljörädslor, framhålles det.

 SBK har begärt att samtliga föräldradjur av brukshundsras ska vara MHbeskrivna innan valpar kan registreras, vilket upprörde många uppfödare av collie. SKK/centralstyrelsen (CS) uttalade då att demokratiskt fattade årsmötesbeslut ska vara vägledande framför olika enskilda upprop. Det beslöts efter många turer att även collie fr.o.m 1 januari 2002 ska omfattas av kravet på att föräldradjuren ska vara mentalbeskrivna för att valpar ska få registreras. Så vitt det är bekant har åtgärden inte resulterat i fler collieregistreringer eller bättre hundar på bruksbanan eller i utställningsringen. Något är fundamentalt fel - alla välmenta och tvingande regler till trots.

Collievärlden går på halv maskin...

 Och medan intressenterna strider så förintas rasen, praktiskt taget framför ögonen på oss.

Collien - den vackra, kloka, fina – vad blev den av?

E de Vår så e de...

When I look back
On the dreams I left behind;
Buried there in all my thoughts
It is you I always find.

I saw you then as I see you now
Through love's impassioned blindness,
A heart so fashioned there within
Filled with love and kindness.

How often has my heart declared
With anguish, for my words are few,
That the wind shall blow a little longer,
To keep me here with you.

Sweeter still are the pains of love.
The bonds of love grow stronger,
Even after the moonlight has gone to sleep,
I shall always love you longer.

No other can stir my heart so deep,
Or thrill me through and through,
And in my dreams there will never be
No other love but you.

When I look back to times gone by
There is one sure thing I know
It is you my love, who stole my heart
Almost a year ago.