Foto: NinaSvedegård

  Fick ett glatt mail från Marianne Hansson, sköna Astas matte, med ny bild på BIS-vinnande Asta - Ch Gatefield My Goldmine. Så här ser vi hur Asta ser ut nu, välborstad och utan höstrån och får...

Marianne skriver vidare trevliga saker om mitt och de mina, vilket jag självsvåldigt kopierar, om inte annat än för att glädja mig själv och Marina, Clintans matte... "Jag tror att din yngsta kille är ett riktigt stjärnskott, ska bli spännande att se honom i framtiden på nå'n utställning. Jag ser fram mot det." (Jag gissar att här menas min västgötaspetsvalp Svedala Rasmus Berguv? Ivf tar Rasmus och jag och slickar i oss berömmet...)

"En sak till:

Katterna! Jag bara älskar de där söta katterna! Inte undra på att de vinner så mycket, de måste vara nära idealet, i alla fall i min värld."

Tack Marianne! Vi är såå glada för våra fina och trevliga små killar...

foto: Malin Sundqvist   

... nämligen vår gullunge Ormeryds Clint Eastwood. "Clintan är nu utställd på fyra utställningar och har bedömts att 6(?) olika domare. Resultat 4 ggr nominerad till BIS-panelen samt ett BIS! Inte illa för en liten 4-månaders perserpojke tycker otroligt stolt delägare. Tack Marina för att du håller våran Clint i sådan superkondition och presenterar honom så fint! 

  Se här! Marianne Hanssons egenuppfödda och otroligt vackra championtik Gatefields My Goldmine "Asta" blev BIS på Saxnäs BK:s utställning - alla SBK-raser. BIS-domare Eva Eriksson. Asta ses här i sin andra hobby (förutom att vinna på utställningar) nämligen fårvallning. Stort grattis!

  Västgötaspetsvärlden har sorg. I fredags avled den internationella allrounddomare och västgötaspetsvännen Ove Germundsson lugnt och stilla i sitt hem. Livet känns med ens så mycket fattigare...

Ove Germundsson var den ena av våra två svenska specialistdomare på västgötaspets.

Ove hade tillsammans med Hans Dagerteg fött upp 4 västgötaspetskullar och han var även aktiv i Västgötaspetsringen som klubben hette på den tiden.   

 Bilden på en mycket ung Ove som handler till Dagerdisa, fotograf var Kim Johanssons make Thore.

Oves hundintresse daterar sig till tidigt 70-tal, han blev domare 1991. Inom västgötaspets var han en stöttepelare, alltid engagerad i ras- och standardfrågor. Förutom västgötaspets födde Ove upp welsh corgi pembroke och engelsk bulldogg.  På världsutställningen 2008 i Stockholm dömde han västgötaspetstikar. Den största personliga framgång kom med den fantastiska bulldoggen Ch Extrem´s Ovation 0f Osyth som blev Årets hund 1992. Som internationell allrounddomare dömde han i flertalet länder och på många av de stora prestigeutställningarna. Ett av de sista domaruppdragen var på årets Cruft´s då han hedrades med att få döma nationalrasen engelsk bulldogg.

Jag var lite tveksam till att ta in fotot i en minnesruna - skulle det uppfattas som repektlöst att bli förevigdad i shorts och badtofflor... Konsulterad kollega, vän och stilpolis gav lugnande besked: Det hade Ove bara tyckt vara kul!

Och det är så vi minns Ove Germundsson: Lättsam!

Ove var mycket omtyckt bland utställare och kollegor. En vänlig, gladlynt göteborgare med ett säkert öga för fina hundar.

Frid över hans minne.

  Det ringde en kattdelägare i chocktillstånd - dvs Marina - och talade om att det var flyt minst sagt på kattbedömningen uppe i Gävle! Vår gullunge Clintan - Ormeryds Clint Eastwood var redan rasbedömd med en fantastisk kritik samt BIS-nominering och domarens bästa katt! Va!

Så nu håller vi tummarna för BIS:et!

Bilden på vår lilla showman är för två månader sedan, men jag fick inte tag i något bättre i hastigheten och så får den fiffigt och symboliskt visa blicken mot domarpanelen, samt inte minst den av rasdomaren så högt prisade fina profilen, benen och tassarna! Hoppas Felix tar nya bilder... Rapport kommer!

  Delvis med anledning av gårdagens inlägg - utgående från bristvaran uppfödarkunskap - ringde en god vän med lång erfarenhet av just detta (ej min ras) samt tillika domare och sa ungefär följande:

- Du anar inte hur det är i min ras. Atmosfären i rasen och klubben är numera förfärlig! Här härskar internetvärldsmästare med 4 år i rasen, som kan allt och vet inget. Hemska, ociviliserade människor som inte klarar av att få ett annat resultat än man tänkt sig. Folk anmäler varandra för allting, är fulla i ringen, gapar och skriker och förföljer domare och andra misshagliga på nätet. Det är rena gyttjebrottningen!

- Tråkigt nog finns det ingen som kan sätta ner foten. Tänk vad jag saknar de stora personligheterna med auktoritet som folk såg upp till: Ulla Segerström, Stig Ahlberg, Ulla Magnusson, Bosse Nyman... De hade aldrig tolererat det här apberget!

En domare nyligen fick protestskrivelse (mail) från missnöjd utställare vars champion hade blivit slagen av en unghund - och därför krav på återbetalning av anmälnings- och p-avgifter + resekostnad!

Och då ska vi inte tala om alla domare som hängs ut på nätet! De kan ju inte gärna försvara sig...

En domare som ledsnade på karaktärsmördandet med namn och allt gjorde slag i saken och anmälde utställaren till SKK-disciplinnämnden. Intressant att se vad DN kommer fram till!

Vad som är helt klart är att många internetanvändare inte förstår vilket instrument man förfogar över. Framför allt förstår man inte skillnaden på yttrandefrihetslagstiftning och tryckfrihetslagstifningen. Inte heller att det behövs utgivningsbevis för hemsida för att Yttrandefrihetsgrundlagen ska gälla, annars gäller PUL, vilket folk inte begriper. Nu är man förvisso i "gott sällskap" - vare sig SBK eller tidningen Brukshunden har något utgivningsbevis på sina hemsidor...  Alltså gäller PUL och då får man inte skriva personuppgifter hur som helst utan samtycke/medgivande. Här gäller att sila snacket annars ligger man risigt till!

Enligt jurister ändrades grundregel 1:4 bl.a för att skapa ett verktyg mot angrepp på nätet. SKK går här längre än lagstiftningen, vilket väl inte är så bra... Men det är kanske enda vägen. Som sagt, mycket spännande att ta del av DNs övervägande... 

Utsatta domare kan ju inte gärna "ge igen" med samma mynt. Hur skulle det se ut?

Fiktiv domarblogg: Igår hade jag oturen att få töntarna (namn) från U-köping i min ring. De är absolut hopplösa, för att inte tala om deras svankryggiga hundar. Jag hoppas verkligen att de inte tänker avla på dem!!? Kan inte förstå varför de förföljer mig, har aldrig givit någon av dem mer än en 2:a. Ägarna har varit med i dussintals år utan att lära sig hur man gör i ringen. Försökte flera gånger förmå tanten att gå i en triangel - värdelöst! Må bekännas att man var svårt frestad att följa Joe Braddons exempel från Norge - någon som minns? - när han daskade utställaren i baken och röt: Move your fat body!

F ö hade jag en trevlig dag med skönt väder och perfekta ringsekreterare... bla-bla...

... som det heter i alla sagor... en liten flicka som inte lekte med dockor.   Nej, när de andra flickorna lekte med sina dockor och dockskåp, så lekte just den här flickan bara med sin nalle och med sin ladugård och leksaksladugårdens alla djur. För den här lilla flickan vara bara intresserad av djur, helst hundar. Men hund fick hon inte ha för föräldrarna, så med tiden blev det akvariefiskar, kanariefåglar, sköldpadda och marsvin. Dessa var förstås rara och trevna och intressanta djur, men inte gick de upp mot en riktig egen hund! Så vår lilla flicka tog saken i egna händer och fick valla kvarterets alla hundar. Hundintresset hängde med genom åren, alla hundtidningar lästes, hundutställningar och kurser bevisades och alla julklappsböcker skulle handla om djur, hundar helst.

Med tiden blev den lilla flickan äldre och visste alltmer om hundar. Precis som tjuren Ferdinand blev hon större och större - och en dag var hon jättestor!

Då var skolan ett minne blott och egna pengar tjänades. Så småningom blev det en hund och det blev tävlingar och priser och segrar. Flickan var nu i mångas och framför allt i egna ögon en verklig auktoritet! Ack ja! Och tillfrågades och utdelade goda råd... dvs sådant som hon hade läst i böcker och tidningar och hört på kurser. 

Tiden gick...

Så äntligen! Vår hjältinna var nu 20 år och nästan myndig och kunde gifta sig och flytta ut på landet... och... sätta igång med uppfödning och på så sätt omsätta all lärdom i praktiken.

Det blev en tung tid med många raserade illusioner...

De präktiga väluppfödda valparna blev inte alls friröntgade så som förutskickats med tanke på föräldrar och alla släktingar som var just det. Och de valpar som inte fann nya hem genast blev skygga och nervösa - trots prima och testade föräldrar, för ingen hade då kommit på det viktiga med socialträning. Hunduppfödning på den tiden - kära unga generation - var stamtavlor och foderstater och att hålla rent åt valparna. Vilken tur att saker har ändrats!

Och inte var valpköparna så trevliga och ambitiösa som de ser ut på kennelklubbens broschyrer, utan som folk är mest. På gott och ont.

Vår uppfödare insåg att hon inte kunde lite på sina nyvunna teoretiska kunskaper utan måste lära sig allting själv. Eller från mycket erfarna uppfödare som är generösa med sina kunskaper.

Senare i livet upptäcktes att de absolut värdefullaste uppgifterna kom från små engelska ladies som hållit på med framgångsrik uppfödning i 40 år och aldrig någonsin gått en kurs.

För vår uppfödare bodde i Sverige, ett land med (dåvarande) karantänsgränser och isolering och gammelprotestantisk auktoritetsvördnad, vilket skapat ordning och reda och gott smittläge och hundhållning och en känsla av moralisk förträfflighet emot övriga världen, en egendomligt sammansatt känsla. Samt en övertro på regelverk som ska täppa till snart sagt varje mänsklig yttring, och att allt kan ordnas till det bästa bara man tillsätter en utredning, vilken visar på behov av kunskaper, mao utbildning, alltså kurs.

Kan man dra några slutsatser och i så fall vilka?

Snipp, snapp, snut - nu var sagan slut!

Vad döljer sig bakom de fantasieggande namnen John "Black Jack" Pershing och Tasker Bliss? Jo, det var John "Black Jack" Pershing, GCB (Hon) (1860 – 1948) högst rankad USA-militär, Army—General of the Armies och hans stabschef general Tasker Bliss, vilka 1917 kom till Paris för att reka inför USAs deltagande i 1:a världskriget. Den amerianske överbefälhavaren hade svårt att dölja sin otålighet över den kontinentala söligheten, oorganisationen och struntpraten, men log åt folkmassorna som skrek "Vive l´Amérique":

- Don´t it beat hell!

En man från Mellanvästern med sitt folkliga uttryck utan att bry sig om syntaxen. Så blev han också fyrstjärnig general. Med Pershings trupper vände kriget. 81.000 amerikanska soldater stupade.