Igår investerade Yours Truly ett par tusenlappar ytterligare i sin käraste hobby...(nu sticker jag ut hakan....) - mina *prydnadsdjur!

Först ny påse av Rasmus svindyra valpfoder (uppfödarens rekommendation) - men han mår så bra och ser kanonfin ut, så jag vågar inte chansa... Därefter hovslagarbesök och ponnyerna har fått fina fötter inför sommarbetet. Så åkte vi på kurs vilket var stor success - lilleman var rena solstrålen och tyckte allt var toppen! Resultatet får ni läsa i tidningen...

  Är han inte vacker? Rasmus var inte ett dugg trött när vi kom hem utan lekte sött i trädgården. 

* Miss P Mayhew: It´s for the view! Nothing compares to a good-looking horse (or Swedish Vallhund)

Lektorn i statsvetenskap Inga Brandell skriver i SvD om yttradefriheten och dess möjligheter till sanningssägande som är nödvändigt för demokratin men också till frispråkighet:

"I den grekiska filosofin beskrivs parrésia på två sätt"--" En form är den frispråkighet som utvecklas i alla möjliga sammanhang av folk som säger vad som faller dem in"..."Den andra formen - för individen och demokratin viktiga - är när en människa tar mod till sig och säger det hon är övertygad om är sant."..." "Reaktionen kan bli stark och våldsam. Hon riskerar att falla i onåd hos makthavarna, att såra sin omgivning eller att gruppen vänder sig emot henne. Demokratin vilar på den skillnad som individen förmår skapa i relation till sig själv, på sanningen som avstånd till de allmänt spridda uppfattningarna."

Är det inte lysande?

Vi behöver inte gå så långt för att hitta otaliga exempel. Det räcker fint med att studera den betydelseglidning av demokratiska beslut som vår egen chefsjunta åstadkommer.

Påtalar någon att det hela inte gått rätt till, så riskera vederbörande att anklagas för bristande lojalitet - i förlängningen att bli av med jobb och/eller uppdrag eller till och med att uteslutas ur församlingen.

Samtidigt som SBK växte med rekordfart hade den nya organisationen svårt att hantera alla intressen som spretade i olika riktningar - hundägarutbildning, brukshundsavel, tävlingar... I 50- och 60-talen med framtidstro och nya generationer, ökad fritid och intresse för stora robusta hundar, sökte sig allt fler till SBK-klubbarna. Det var konstant brist på instruktörer för alla kurser som efterfrågades.   Organisationens folk började glömma bort - om de nu en gång haft detta klart för sig - att man tillhörde eller på något vis hade att göra med Kennelklubben. SBK var sig själv nog. När SKK vid mitten av 70-talet blev en riktsorganisation med länsklubbar och specialklubbar, blev den synbara skillnaden tydlig nog. Det var "vi" och "dom".

Brukshundklubben kom att förkroppsliga den svenska efterkrigstidens överlägsenhetskänslor och moraliska mission i världen. SBK var bäst, där sysslade man med riktiga hundar och samhällsnytta, dit hade räddats det finaste och det bästa av hundkunnandets ideologi och ideal, medan den gamla Kennelklubben - i den mån man överhuvud taget bekymrade sig om hundvärlden utanför SBK - var utlämnad till snikna länsklubbar och specialklubbarnas vildsinta stamgräl. Kennelklubben var upptagen med kiv och split, det var för mycket pudeltanter och stingsliga jägare. SBK var förskonat från allt detta, man hade kunskap och kompetens att lära ut och kunde ta på sig allt större uppgifter.

När det uppdagades att schäfern - den största rasen och i särklass viktigaste tjänstehunden - hade ett utbrett höftledslidande, togs detta naturligtvis på stort allvar. "Några år av uppoffringar så är allt övervunnet." Det var så man trodde då. Det gick lätt att selektera i aveln, det fanns ju så många hundar att välja på - schäfer registrerade 7.000 per år, mer än tre gånger fler än nu. Brukshundfolket var snabbare än andra, också i att utveckla traditioner - i slutet av 80-talet hade man hunnit intala sig på ett tiotal år att det var en gammal SBK-tradition att verka för bekämpningsprogram, avelsspärrar och tvingande regler. Att brukshundfolket till att börja med gjorde allt för att bagatellisera ledproblemen störde dem inte i deras mission.

Det senaste decenniet har SBK utökat sina åtagande till att omfatta praktiskt taget alla hundar och raser. Av praktiska(?) skäl har man reducerat avelsomsorgen till två områden - hälsa och mentalitet.

Från sin moraliska alptopp kan SBK i makt av sin storlek och (röst)styrka - via sina delegater på fullmäktigen och styrelser - förkunna för övriga hundvärlden sitt syfte: att ge SKK (fast det inte gått) en sundare hundavel, att lära uppfödarna att avla på bättre mentalitet. Det låter vackert men är farligt.

När SBK gick i krig för sin uppfattning om vad som är bättre hundar grundlade man ovanan, aldrig utrotad, att dra ut på korståg. Att ersätta de europeiska kennelorganisationens tafatthet och korrupta maktbalans med en ny och bättre världsordning - en bättre hundvärld, att ge Sverige (först) och därefter resten av Europa en bättre hundavel som överensstämde med SBK-ideal. Sverige ska gå före... det är tanken som mer eller mindre tydligt uttalats.

Krig med ädla och goda syften blir gränslösa och förödande. Den moraliska ivern att utrota allt ont och allt dåligt via tvingande regler (man bestämmer själv vad som är dåligt) kan bara leda till ett moraliskt berättigat utövande av gränslöst tvång. 

Vanliga föreningar, klubbar och intresserorganisationer skapas genom att människor samlas runt ett gemensamt intresse. Så är det även i hundvärlden. Med ett undantag - Svenska Brukshundklubben.

Brukshundsrörelsen i Sverige är - på gott och ont -unik. Organisationen föddes i samband med det första världskriget och fick under andra världskriget sitt nuvarande namn, Brukshundklubben. Ingen annan hundklubb har så påverkats av världspolitiska skeenden och präglats av samhällsnyttans behov som Svenska Brukshundklubben. SBK är den enda hundklubb som tillkommit - ja, framtvingats av försvarsmyndigheten.

  1918 Under första världskriget hade en ny medhjälpare dykt upp på slagfälten - hunden. På båda sidor av fronten användes bevaknings- och sanitetshundar (våra dagars bevaknings- och räddningshundar). Dessa pionjärer gjorde en ovärderlig nytta, tusentals soldater kunde räddas till livet tack vare hundarna. Vid början av förra seklet organiserades också det första polishundarbetet. Hunden fick nya uppgifter i människans tjänst - brukshundens.

  I Sverige spirade intresset för utbildning av hundar enligt de polisiära och militära föregångarna. Det fanns nya uppgifter som skydds- och spårhundar i polisens tjänst och som militära patrull-, rapport- och sjukvårds- (sanitets-) hundar. Verksamheten engagerade även privatpersoner. 

  Den nya hundrörelsen i Sverige var snabbt etablerad. Trots detta uppstod problem som hade sin orsak i skilda uppfattningar om hur verksamheten skulle bedrivas. 

1940 Vid 30-talets början stod brukshundsrörelsen inför splittring och sönderfall. Det skulle till ytterligare ett världskrig för att brukshundsrörelsen skulle samlas under samma paraply. 1939 stod kriget för dörren. Arméns hundväsende mobiliserades och fler hundar behövdes. Kriget medförde ett ökat behov av hundar för militära uppgifter. De aktuella hundarna fanns organiserade inom FSSSH samt inom respektive rasklubbar. Från försvarsmyndigheternas sida anmäldes behov av att ha med endast en fast organisation att göra istället för flera. Tanken på att knyta ihop de olika rasgrupperingarna i en enhetlig organisation hade tidigare funnits, utan att en sådan sammanslagning hade kunnat förverkligas. Andra världskrigets utbrott ändrade emellertid förutsättningarna. Då bildades Brukshundklubben. Den 28 februari 1940 erhöll den nya klubben association med SKK.

I tidens beredskapsanda växte SBK snabbt. Vid början av 1940-talet hade SBK tio lokalavdelningar och 800 medlemmar. Tio år senare hade organisationen vuxit till 67 lokalavdelningar med 4 400 medlemmar. Verksamheten inom SBK kom att vila i huvudsak på fyra ben: lokalklubbar, bruksprov, frivilligverksamhet samt rasklubbar.

SBK fick till och med en särskrivning i Kennelklubbens stadga - om de militära intressen, som var förutsättningen för tillkomsten av SBK, hamnade i motsatsförhållande till SKK, så hade så hade SBK företräde.

Detta är en del av förklaringen till SBKs särställning inom även dagens kennelorganisation. Fortsättning följer...

Jag sitter i mitt (numera) prydliga, rena och framför allt otroligt mycket trivsammare hem - rena Önskehuset - vilket var namnet på den tavla som Yours Truly broderade för mer än 40 år sedan.   Vem hade kunnat förutse detta för ett eller två år sedan? Nån däruppe måtte gilla mig... Förra året: skraltig bil, ohjälpligt mossig dator, pressande och osäker arbetssituation, tji stålar, ett hem där det var så mycket som var bortom all räddning att ingen människa visste var man skulle börja...Och för två år sedan - sorg och förtvivlan över förlorad valpkull, dessutom - gick det över huvud taget att fortsätta med uppfödning? Depp... Det var då det.

 Counting my blessings! Nu är huset tillfixat - ja, det var lite ljug... I alla fall är farstu, trapphus och kök "klart" (i det närmaste) och det är där Yours Truly dväljer mestdelen av sin tillvarelse, så det är det som räknas... Jag har bokstavligt talat målat över mitt gamla och sorgliga liv. Jippi!!!

Nytt och spännande jobb, mer hälsosam bankbalans, ny och otroligt splendid Mac, fin bil, underbart vacker och trevlig valp. Lycka! Tack Marina som styrt upp det väsentligaste! Mor köpte ett litet  pynt - varsågod, ligger i brevlådan! - as a token of my esteem....

"De va ett djefla tjat - kan vi få se lite bilder på underverket?" Dessvärre är det lite mupp med kameran alternativt uppladdningsbatterierna, så det får vänta till Den Stora Fotografen blir inspirerad och förhoppningsvis förevigar Rasmus. Dessutom är valpägaren än så länge inte så haj på nya datorn, bildprogram m.m Men det man inte kan går att lära sig...

Igår var en förträfflig dag, susade in till Staden med sopsäckar och i akt och mening att kombinera resan med miljöträning och diverse ärenden. Hade även tänkt vara lite djärv och fira mitt Nya Jag med ny frisyr... Det kanske inte var så bra att ha lilleman med till frisörn´n? Men Ingrid förutskickade att Ola nog kunde klippa svärmor och så fick det bli.

Rasmus uppträdde som han inte gjort annat än att åka bil och ligga lugnt och fint i baksätet, ha halsband och koppel, gå omkring i staden och hälsa världsvant på folk. Lille R blev glad åt att träffa Uno och Viggo och lekte med dem och med alla Viggos leksaker, medan Ola skickligt klippte till en klädsam (om man får säga det själv) 30-talsfrisyr. (Ola är cineast så instruktion löd: Jag vill ha håret som Greta Garbo i filmen Susan Lenox (Her Fall and Rise)... Ingrid bjöd på kladdkaka med vispgrädde och cappucino. Tack så mycket!

Sen åkte vi hem i strålande humör. Rasmus sov gott...

Benito Mussolini var en ledande journalist och en av italienska socialiströrelsens främsta gestalter, men hösten 1914 hade han börjat en våldsam propaganda för Italiens inträde i kriget (1:a världskriget) och stötts ut ur partiet. 1919 organiserade han krigsveteraner i uniformerade grupper - fasci. Ordet betyder bunt, samling, och namnet hade ännu inte mer att säga än att de höll ihop. Först senare förbands det med de spön som det antika Roms poliser eller liktorer använde för att straffa folk med - fasces. Det blev också fascismens födelseplats. Därmed ägde en tänkvärd och betydelsefull glidning rum i ordets betydelse.

Sådant sker hela tiden.

Hänger ni med?

... aaagh! Worn out, broken, out of the picture...    Kära far och jag har slitit som kulis hela helgen med att röja bort hektakomber av gamla dokument, papir, sopor - skräp! Detta för att röja väg och tömma kökets frysskåp, släpa upp det uppför trappan och installera detsamma i trapphusets nymålade och iordningställa utrymme för detsamma. Och vi lyckades - utan att slå ihjäl oss, tappa skåpet eller bruka hårda ord. Vi var otroligt disciplinerade, arbetade effektivt och rationellt - kolla, bokföringen från -87! Den kan väl slängas? - och därimellan promenera hundar, fika samt kika på Champions League finalen (först) och ishockey - Tre Kronor missade finalen med 7 sekunder (mörker) men vann till sist bronset - bravo!

Yours Truly gjorde en förlöpning i trappan - hade att välja på att klämma fingrarna av mig, tappa skåpet och mosa far eller riskera ryggskjut. Det blev det senare så nu är man krokigare än någonsin, men det var det värt.

Jag kan nu överblicka mitt nya, renputsade och rymligare kök - everything is dead clean and shiny. Bliss! Huru mycket trevligare är denna (jämförelsevis) sterila operationssal (nåja) än det tidigare sunkiga, slitna, överbelamrade och avskavda pörtet där en annan tvingats framsläpa sina dagar?

Och allt är - nästan - faktiskt lille Rasmus förtjänst! How come?   Så här ligger det till: Hade Yours Truly inte haft tankarna på den efterlängtade lilla valpen som skulle hämtas, så hade man inte haft mental ork att ta itu med att renovera och måla om köket (och resten av huset) från grunden. Ja, det går ju inte att måla i "fiskhöjd" med en valp runt fötterna! Jag satte upp en intagande bild på den förhoppningsfulle på kylskåpet att hämta inspiration av när jobbet blev för motigt.

Så nu är det gjort. Magnifik träningsvärk, sträckt höft och klämda fingrar är faktiskt tämligen uthärdligt.

  
"I never said, 'I want to be alone.' I only said, 'I want to be left alone.' There is all the difference."