Gjorde allvarliga försök att följa tankegången i den mest textutrymmeskrävande artikeln i Hundsport. Det hela låter ju - välvilligt tolkat - mest överspänt och oroande. En stolle och pekoralist, således? Något annat kryper på... Ända sedan senaste HS dök upp har jag haft den gamla barnramsan i huv´et - förmodligen är det något fel någonstans (på mig) eller hejdlöst skämtlynne eller annat, men man behöver bara byta ut "nigger" mot aktuell hundras + några ord här och där så är det fritt sprunget ur (sorglig) verklighet och det går att skratta ihjäl sig åt eländet. Uppmärksamma (och rimbenägna) läsare kan säkert räkna ut sammanhanget. För övrigt gillar jag bilden på krokodilen, den ser ut som jag känner mig just nu - väpnad neutralitet!
Hurusom, här är historien om krokodilfamiljen som fick ont i mun:









I Niggerland, händer ibland




att man får se på Nilens svarta strand




Herr krokodil




Fru krokodil




och lilla krokodilen Lilleman









Solen den skiner ner på negerlandet ner




Där ligga de och gäspa käkarna ur led




Herr krokodil




Fru krokodil




och lilla krokodilen Lilleman









Herr krokodil, Fru krokodil




och lilla krokodilen Lilleman




De dra åstad,




vandra i rad




till gamla negerdoktorn Pillerman









Krokodilen Lilleman, han skrek i himlens höjd




Men doktor Pillerman han grinade förnöjd;




Jag tror minsann




Gapa du kan!




Jo-jo, sa gamle doktor Pillerman









Doktorn tar fram, högst allvarsam




en jätteflaska full med levertran




håll dig nu still




Herr krokodil




sa han, och käkens gångjärn smorde han









Herr krokodil slog gapet samman med en smäll




och det blev slut på krokodilebarnets gnäll




Gäspning man kan




bota minsann,




med levertran sa doktor Pillerman

Sänningegårdens Gerda Linnea - i bakgrunden släktingen Ulvus Gunvald JacksonDet blev något mupp med uppdateringen på hemsidan - som nu är tillgänglig igen? - och fel bild på mamma Gerda, som inte skäms för sig. Men hemsidefotot är från 4,5 månaders ålder då Gerda blev BIG-valp... Här är en bild från mer vuxen ålder...






Sänningegårdens Gerda Linnea är grå och stubbsvansad, fulltandad och har en genuin "gammal" stamtavla av svenska linjer, inavelskoefficiens 0. Hennes far heter Skarsjötorps Anton, en trevlig långsvansad hane med 2 cert på utställning, exteriörbeskriven, lydnadsmeriterad, arbetande vallhund.






Gerdas mamma är Ella-Bella, stubbsvansad, exteriör- och mentalbeskriven, med CK på utställning, mor till champions och en fantastisk avelstik, Gerda är född i en kull av 10 friska valpar.






Gerda är är inte officiellt meriterad, men gjorde debut på valputställning med att vinna sin grupp. Hon är lik både mor och far; i själva verket är hon på något charmfullt vis "två" hundar; en försynt och kelig innehund och ute är det full fart, vallar det mesta, även matte... Hon har aldrig varit sjuk.






Lilla Gerda visade sig - föga överraskande, men ändå glädjande - besitta utmärkta avelsegenskaper; bar och födde lätt sina valpar. En underbar mamma!






Hennes tre småttingar är välskapta, glada och sociala, har korrekta valpbett och pojken har båda testiklarna.






Detta var lite kompletterande uppgifter om valpmamman.

Grattis till västgötaspetsen Uno, Chipsmakers Uno Vallman, 8 år idag!





Fina gubben, nu veteran! Tänk vad tiden går! Uno är en härlig kille, populär i de vidaste kretsar. Typiskt, när flytten gick från gamla lyan i Nynäshamn, så var Ingrids svärpäron mest bekymrade över att U-hunden försvann från grannskapet. Han får säkert ett gratulationskort från fanklubben i Nynäs, inklusive katten Frasse!





Ack hur väl minns jag inte den första gång jag såg Finaste Killen... Hade varit till Chipsmakers kennel för att para Ada... Matte Susanne Sundblad bjöd in till köket för att titta på den senaste valpkullen. Där satt han, den sötaste västgötevalp som tänkas kan, så fin med sitt vita skjortbröst och underbara mörka ögon. "Det här är Uno", sa Susanne. Jag hann åka några kilometer på hemvägen innan det blev stopp och telefonkontakt; var valpen med det bröstfläcken till salu? Och så var det! Uno blev Ingrids hund och mycket älskad. Den snällaste och goaste familjehunden, som värnar om allt smått och ser till hemdjuren, precis som en riktig västgöte ska göra. När Ingrids marsvin Svante och hans bursällskap fick sitta med i soffan, var Uno alltid noga med att se efter de små och putta med nosen typiskt nog, så ingen trillade i golvet. Uno är ovanligt världsvan och berest, svingar sig galant mellan pendeltåg och buss och uppför sig alltid exemplariskt, en sann gentleman som aldrig skulle få för sig att bråka eller bära sig illa åt. Uno har aldrig varit sjuk, men fick för några år sedan vägsalt i ögonen och var millimetrar från att bli blind, synen räddades av en skicklig ögonprofessor.


En specialitet är att Uno kan skratta... drar upp hela nosbrosket och visar ett präktigt garnityr som tecken på igenkänning och glädje.



Uno har varit med om mycket... blivit BIS-valp, gått kurs, flyttat till lägenhet i stan, fått en husse, vunnit cert & Cacib, blivit sexbarnsfar... Samt flyttat tillbaka till Roslagen med Ingrid & Ola och fått en lillebror och bästis, ettåriga skotten Viggo.





Födelsedagsbarnet har mycket att skratta åt!
***
Blää... Det går inte längre att komma in på vår hemsida - Sorry, Service Temporarily Unavailable - står det. Vet ej vad detta beror på... Så uppdatering etc var till ingen nytta! Få se hur vi löser detta... Tills mysteriet är löst få man köra all kommande info på bloggen. De som önskar komma i kontakt kan klicka på presentationslänken uppe till höger.

Foto: Göran StaafHar just fått höra av vår utmärkta och omistliga webbmästare Michelle att geocities där vi har vår hemsida skall läggas ner framåt årskiftet. Vilket mörker!
Så då får man söka nya vägar till kontakt med omvärlden...
Till att börja med är hemsidan kvar på den vanliga www.geocities.com/ulvuskennel och där finns adress, telefon / mail kvar under kontakt. Det går också att klicka på presentationslänken till höger om min och Jacks nunor.
Så vi kör på som vanligt så får vi se hur det blir; en ny hemsida eller också hittar vi på något annat!

... på begäran... (har jag iaf tolkat det?)... avslöjar ett fantastiskt hantverk med fina detaljer. Visst är det roligt med sådant? Eller är det bara Yours Truly som är barnsligt road av allt som är vackert och fint? Hurusom verkar det vara ärftligt och inte så mycket att göra åt...



En annan är dock lite ambivalent till just detta att klä upp sig, i förekommande fall klä ut sig... Halva jag säger: ja, ja, ja! Den övriga halvan har full respekt för klädkoder etc och är samtidigt blyg trebarnsmor, genomsyrad av osäkert förhållningssätt till exakt vad som är riktigt passande. Mitt i allt detta sitter en liten rebell och tycker: Äh, va fan...



Jag tror inte att jag är unik i detta. Däremot är jag tämligen ensam om att under ett och samma år ha tackat nej till två storståtliga evenemang som flertalet invigda hade kunnat göra precis-vad-som-helst för att få bevista; nämligen Kennelklubbens 100-årsbankett i Blå Hallen, respektive Bonniers stora förlagsfest på Manilla. Man inser vad man gick miste om nu inte minst när TV kör serien om familjen Bonnier.



Varför satt Yours Truly då hemma och häckade istället för att vara med om finheterna? Jo, hade inget lämpligt i klädväg... Det är faktiskt sant och låter inte klokt och är insnöat bortom all beskrivning.



Har ångrat mig i hela livet... Inte för att man direkt är något socialt geni eller har ett tvingande behov av festivitas, tvärt om... Utan mer för att jag av rent fåniga skäl avstod från ett Once-in-a-Lifetime-Opportunity. Ska inte göra om misstaget. Därför rustat mig till tänderna, eller ivf upp till hakan med ovanförmälda Hantverk. Wish me luck!---PS Hemsidan är nu delvis uppdaterad - Tack Michelle - index & valpar + Viggos skryt.www.geocities.com/ulvuskennel --- bara att kolla!

Ibland vill man bara bry sig i lust o fägring stor. Som den här ljuvligheten... visst är den fin! Ja något måste man ju pigga upp sig med mellan Dårhus & Bårhus - förlåt, var bara tvungen... Den svarta drömmen är mer än ett halvsekel och håller än. Får man be om en applåd?

O quae mutatio rerum! sjunger studenterna. Eller det kanske de inte gör nuförtiden? Hurusom har Yours Truly sett rader av förändringar på sistone... oomkullrunkeliga uppfattningar äro i svaj, föreställningar såsom ristade i sten äro plötsligen lögner och de dödas ben... Det här är saker som jag haft på känn, så man är ju inte ett dugg förvånad att världen är förklarad. Efter mer än 50 år i den ädla hundafvelns tjänst och med över 100 kullar så hinner man göra en del iakttagelser...


Hut går hem och sanningen hinner ikapp... Jag, mitt världsliga kräk, gläder mig åt vetenskapens landvinningar!


Listar dem här så jag får gotta mig en gång till!


* Skelettprofessor Jorunn Gröndalens forskning om orsaksfaktorer till HD har jag tjatat om flera gånger, men visst är det fascinerande:


Polygenetiskt (alltså ärftligt) 10-50 %


Kön, anatomi, muskelvolym, hormoner, växt, beteende, sjukdomar med mera är möjliga disponerade faktorer som är genetiskt betingade.


Miljöfaktorer är 50-90 %, såsom skador, sjukdomar, aktivitet, beteende, utfodring, vikt, växttakt


* Demodex. (Bernt Klingeborn m fl, Enheten för virologi, immunbiologi & parasitologi, SVA/SLU) Sammanfattning: Generell demodicos anses som en ärftlig sjukdom och avelshygieniska åtgärder rekommenderas för att om möjligt bekämpa sjukdomen. Några vetenskapliga studier eller andra bevissom bekräftar den uppfattningen finns inte. Istället visar senare tids forskning i ett antal studier att demodicos är en infektionssjukdom som följer vanliga, naturliga infektionsbiologiska principer.


* Atopisk dermatit, kroniskt allergiskt eksem. (Nødtvedt, Ane. 2007. Epidemiology of Canine Atopic Dermatitis. Doctoral thesis no 47. Faculty of Veterinary medicine and Animal Science. Acta Universitatis Agriculturae. SLU, Uppsala.) Att ge hemlagad mat under digivningen halverar risken för att valparna ska utveckla atopisk dermatit, en kronisk allergisk hudsjukdom.


Det här har ju alla kloka uppfödare länge vetat, men visst är det bra att få det hela vetenskapligt bevisat. Vill påminna mig att en uppfödarbok som jag medverkade till blev refuserad av SKK veterinäre konsult, (boken hade kunnat ingå i SKK:s uppfödarutbildning) just på grund av att utfodringskapitlet innehöll hemlagat som alternativ. Nu kan man misstänka att det var slemma kommersiella hänsynstagande bakom en sådan tankegång. Hundmatsindustrin och SKK:s sponsorer vill väl inte höra talas om hemkokt? Men ärligt och uppriktigt uppfattar jag att veterinärexperten helt enkelt tror eller trodde på sin tes. Det är så lätt att gå bort sig i alla tabeller, foderstater och annorstädes... Boken lär ju vara slutsåld nu på förlaget, så då kommer ingen till skada eller men om sanningen yppas...


* Fler nyheter lär finnas runt hörnet! Det har framkommit att vissa heliga avelsprogram t o m kan slopas, då de numera anses kontraproduktiva. Men här får SKK tassa fram försiktigt. Sist man försökte (ang HD) på specialklubbskonferensen 1990 - jag vet ty jag var med! - då blev det uppror bland klubbombuden...


* Nu väntar jag med spänning på vad som kommer att ske med MH... Initiativet MH för alla raser är intressant (om man ska uttrycka det försiktigt). Att minska s k rädslor måste vara högprioriterat. Hur gör man då med andra egenskaper som testas; gripande, t.ex och jaktkamplust? De här tillkom i syfte att få bättre tävlingsegenskaper hos flertalet raser. Hade ju effekt på tröga rottweiler för att återupprätta rasen som brukshund, vilket också lyckades:


"Det var förmågan till funktion som skulle styra det hela. Hundar som hade rätt beteende i de egenskaper som man vill använda hos en brukshund. När Sven (Järverud) kom med i bilden fick jag väldig hjälp av hans kunskap. Det visade sig inte var svårt att restaurera rasens bruksegenskaper. Jakt och gripande hör till hundens överlevnadsinstinkter och väldigt lätta att plocka fram." (Intervju med Gunvor af Klinteberg-Järverud, Brukshunden1995).

Men måste mentalitetsbefrämjande åtgärder per automatik nödvändigtvis leda till effektivare tävlingshundar? Räcker det inte med att hunden är harmonisk och bättre rustad att leva ett konfliktfritt liv i vårt samhälle?

Att trigga instinkter som jakt och gripande är inte konfliktfritt. Hundar lever i ständigt stresstillstånd p g a allt kampande och förknippar ägarens närvaro med konstant upphetsning. Det är ett otyg att vänja hundar vid att rusa efter allt som rör sig. På gamla HS kasserades sådana hundar för militärt bruk. De kunde ju springa efter kastade handgranater...

Nu är mentalitet på tapeten! Det var ett djefla tjat... Ja, men detta är eller ivf kommer att bli ett prioriterat område för SKK, nu när projekten för Hälsa - RAS och SRD - är avverkade och sjösatta. Så det är lika bra att vänja sig...



Jag tycker det är utmärkt att man bryr sig om mentaliteten - sedan är frågan vad man menar med "god mentalitet"... Är livets högsta mening att toppa på lydnads- och bruksprov kan det vara EN sak. Vill man ha en hund med raskaraktär som standarden beskriver kan det det vara någonting helt annat.



Stackars hundar som är skraja för allt och hoppar högt om det tappas en näsduk, ja, sådana är det självklart synd om, s k rädslor är ett djurskyddsproblem. Dessutom - nervösa och stirriga hundar är outhärdliga att leva med.



Men i sammanhanget blandar folk gärna ihop äpplen och päron...



Ett misstag är att tro att vackra hundar per definition är liktydigt med sköna idioter. Fel! Knappast någon hund vinner minsta lilla i utställningsringen om den inte är snäll och stabil.



Är god mentalitet samma sak som framgång i den arsenal av tävlingsprov som finnes? Nej absolut inte!



När jag var en ambitiös idiot trodde jag nämligen på det här. Redan vid tiden för de första korningarna - alltså 50- och 60-tal - minns jag min förtrytelse över vilka dåliga resultat en del av dåtidens stjärnor på bruks visade när det blev fråga om testbanan. Vilket inte är så konstigt; många hundar som är veka, förarbundna och allmänt behöver "byggas upp" kan vara utomordentliga tävlingshundar. Och omvänt; stabila, självständiga individer kan vara mediokra på tävling.



Min världsbild rämnade.. Jag ville ju så gärna klamra mig fast vid förställningen att om jag använde dessa bruksduktiga hundar i aveln, så skulle resultatet bli mentalt bra hundar. Det blev det nästan aldrig. För det blir det ju sällan som människan räknat ut, ivf inte som tänkt var. Det är så mycket annat som spelar in; miljön där valpen växer upp, nya ägaren, etc. Men det här begrep inte folk på den tiden. Man stirrade sig blind på tävlingsresultaten...



Jag klagade min nöd till en av de gamla kloka brukshundsmännen på den tiden. Hur kan det komma sig att...?



Han sa: Lisbeth, tänk på att de instrument med vilka vi mäter våra hundar är väldigt trubbiga...



Ty så är det. Människan har i alla tider velat styra och kontrollera husdjuren, deras avel och fortplantning inte minst. Och naturligtvis med tvingande regler och i de ädlaste av syften kontrollera och hålla efter övriga uppfödare.



Nå, testbaneavel då? Här skulle man väl vara på den säkra sidan? I helvete det funkade! Hundars mentalitet är något vida mer komplicerat än vad som låter sig utläsas av protokoll. Låt mig ta ett exempel med egenupplevda fakta:



Det fanns en gång en i schäferkretsar berömd kull där samtliga individer gjorde sällsynt väl ifrån sig på korning, dvs +3 som det hette på den tiden. Kullen var resultat av halvsyskonparning och homogen av lätt insedda skäl. Jag tror att många som var med på den tiden väl kommer ihåg de här hundarna. Den enda tiken i kullen kände jag personligen, en mycket trevlig hund, stabil och med goda nerver, finfina grejer helt igenom. Hon hade dock en egenhet som inte var så trevlig. Schäfertiken var en "killer" och saknade den spärr som göra att umgänget med andra hundar fungerar. Ett antal djur gick åt eller blev mycket svårt skadade. Tyvärr gick egenheten i arv...



Jag fick helt enkelt sluta med denna linje, som i bruks och test givit så utmärkt resultat och var prima vara på annat som mäts; höfter, exteriör, etc. Man kunde aldrig lite på dem, inte en sekund. Förr eller senare stod de där med en tax i mun eller annar stackars hund. Det gick inte att fortsätta.



Jag tänker på dessa testbaneprima schäferhundar när jag hör nutida rapporter om hundar, även collies! som förgått sig på ett eller annat sätt och ägaren försvarar sig - "Men den har ju ett utmärkt MH".