Javisst, tillfällen som den här i Högbo Bruk för några år sedan, när Jack nio månader gammal, så småningom Ch Westorps Jack Mc Call, vann sitt första cert, BIR och annat lullull. Det var otroligt kul! To proud owner´s obviuos joy...




Men hur roligt eller ens meningsfullt är hundutställandet i gemen idag?




Jacks uppfödare Annika slår huvudet på den så kallade spiken i följande på sin hemsida:




"...tyvärr kan ju inte alla vinna och vi alla har ju olika "mål" med varför vi ställer ut. Någon är överlycklig bara för att delta och hunden sköter sig och någon anser att en bästa tik el. hanplacering inte är något värt om man inte får certet eller står som BIR och BIM. Inget fel i detta, man får lov att vara besviken eller missnöjd eller naturligvis SKIT nöjd. Vi har alla olika mål med varför vi äger en hund."




Precis så är det. Många åker på utställning för att det är en umgängesform eller någon slags livsstil Och sedan - om man har tur - kan ju hunden gå sta och få någon fin placering eller rent av vinna! Och tänk DENNA gång var resultatet ett HELT annat än på förra stället! För det är inte det som är grejen utan det mer spel- eller lotteribetonade. Ibland är det Bingo! och ibland får man lomma ut ur ringen med ett blått band eller värre, beskedlig min och själen i uppror. Jaha... Det är den här typen av utställare som ivrigt studerar domarkritiken, för att ur dess dunkla formuleringar kondensera fram några mindre dunkla omdömen om utställningsobjektet.




Yours Truly, hemska människa, åker inte på utställning för att umgås. Är alldeles för inriktad på vad som ska försigå i ringens mitt för att lägga märke till folk i omgivningen. Inte heller kastas mer än en förströdd blick på den mer eller mindre djupsinniga kritiken. Ställer ej ut för att "få en bedömning" som så mången aningslöst får till det. Jag, mitt världsliga kräk, vågar påstå att jag vet precis vad som finns i andra ändan på kopplet och lika bra som någon domare - nej bättre - känner såväl förtjänster som fel och brister på mina hundar. Det var väl att sticka ut hakan rejält? Ska svära i kyrkan en gång till och medge att tävlandet går ut på att vinna, inte att kämpa väl. Allt utom cert, CACIB, BIR eller BIM (eller motsvarande) är ett misslyckande som i förekommande fall kan ursäktas med att det faktiskt var någon bättre hund på plats.




Nuförtiden är man inte speciellt engagerad i av vad som "ovan är" - dvs finaltävlingar. Vad det beror på och orsakssammanhangen kan spreta i olika riktningar. Dels har domarna blivit oskickligare på att "kunna hund" - det hela blir mer en bedömning av konsten att visa hund. För det andra har utställningsarrangörernas resebyråverksamhet och besottenhet i okända storheter, gjort det hela märkligt ointressant. Hur kan det komma att det kynologiska kunskapsträdets frukter nu plötsligt måste hämtas från forna öststater?




Många är utleda på bokstavsdomarna, andra blir uppiggade av tanken att få chans på ett okänt kort.




Våra kompetenta svenska domare med gedigen utbildning i bagaget får se sig frånsprungna av 28-åriga allrounders från öst. Det är bara att studera finaldomarna på de stora dubbelutställningar... Trots välkända och erfarna inhemska domare i startfältet är finaste biljetterna vikta för de vanliga hemska från Långt-borti-stan...



En del markerar på eget sätt... En av våra tungviktare avböjde att rycka in på en vakans med orden:




- Nej tack! Jag dömer inte på Invandrarverket...

Grattis våra katter Viktor, Hasse, Ture & Märta, som idag fyller tio år! Mamma Klara ville inte vara med på bilden.

6.05 i ottan: Vårdal, Roslagsbro - sex västgötaspetsar, åldrar 10 veckor-10 år, umgås och roar sig var och en efter sin fason.



...ju gladare vi blir!

***

9.00 Ska nu försöka åstadkomma vad som inte medhanns under gårdagen...

Den förmörkades av massiv huvudvärk, förmodligen orsakad av, tja, vadå? Tyvärr inte självförvållad...

Chefen har utrustat mig med en manick som ska stickas in i datorn och på så vis via ljudupptagning vara som stöd för minnesanteckningar å referat. Fiffigt eller hur? Tog mig evigheter att lista ut hur nymodigheten skulle fungera...

Husfadern var på kvälls- eller rättare nattsök, kom hemdånglande 24.15 - stackars han! Alla kamrater är på domaruppdrag in- och utrikes - hur orkar dom?

Idag har Ingrid telefonerats, kunde hon skjuta på dagens besök? Visade sig fungera bra. Jag MÅSTE bli klar med jobben först innan släktvergnügung och umgänge kan återupptas. Även ordnat med tio höbalar men ännu inte fått någon ordning på hästarnas sommarbete.Vi får stödutfodra med hö, slå gräs lite här och där, samt be till högre makter om regn så återväxten får en chans.

Nu har större delen av den hektiskt fullspäckade majmånaden gått; kongressen är avverkad, nästa helg är det KF... Däremellan måste jag tota till min deklaration, har fått anstånd av skattmasen.

Det kanske låter som Yours Truly bara gnäller, men så är inte fallet! Gillar när det är flyt och har inget emot hårt arbete. Detta är vårt öde, du är min bror...
Vi lever i den bästa av världar, äppelträden blommar, ekonomin är på fötter, bil till far är köpt och betald, vi fick underbara hem till våra små valpar...

Än lever Gud!

... på lilla O... Idé & design Pernilla W - tack så mycket!Obs nackens stolta resning, den intelligenta uppmärksamheten, den välskurna profilen... påpekar en förälskad, totalt partisk uppfödare...

Hinner inte skriva något mer här - bilden får visa stämningsläget för dagen!

Det här är Ulvus Odetta Gordon 10 veckor, nu är det bara denna lilla kvar...





Släkt och vänner ansätter Yours Truly med frågor, ska du har kvar...?





Svar: det vet man inte...





Än så länge uppfyller lilla Odetta alla kriterier för kvarstanning; dels är hon underskön (alltså vacker och harmonisk för uppfödaren att vila sina trötta ögon på, vilket kanske skorrar illa, men så är det) dels är hon folklig och viftar rart på knorren åt främmande (och då förhoppningsvis även utställningsdomare). Jag trodde inte att jag kunde vänja mig vid långsvans på västgötaspets, tycker den ser konstig och påklistrad ut och liksom inte harmonierar med resten (nu svärs det i kyrkan) ivf den mer påkliknande modellen. Men den här lilla knorren är bara fööör bedårande och passar så bra till kroppen med övriga tillbehör. Dessutom har lilla O rejäla vinklar runt om, vilket mina inte brukar ha...





I alla fall har Odetta åkt upp i mattes säng, sover sött på huvudkudden och säger inte ett knäpp, vaknar med ett gäsp när husse går upp, pinkar ute och har gått i koppel för första gången. Så vi får se...





Hurusom har den här kullen varit väldigt spännande; den innehåller en ny mammalinje och så vitt en annan förstår, en kombination som ingen tidigare kommit på att göra.





Blues-kullen har i flera avseenden varit annorlunda än tidigare vgs-kullar som är födda här, det är vi överens om. För det första var valparna hela tiden väldigt tysta, man märkte knappt att de fanns. Så har de en mysko "ny" färg - ho vet vad det blir i slutändan...





Valparna visade tidigt en stor upptäckarlust och självständighet eller vad det nu är tecken på. Ingen ängslan att i samlad tropp, utan stöd från matte eller vuxna hundar, utforska även de mest avlägsna delarna av gårdens alla vinklar och prång. Ibland såg jag tre små figurer målmedvetet kava iväg långt bort... De är inte så där kolossalt kontaktberoende (läs mattefixerade), vilket jag gillar.





De valpar som flygit ur boet har anpassat sig fint - enligt rapporter från nya ägare.





Odetta har en specialité - ja, hon har flera... Först och främst har hon kunnat sitta "vackert" - dvs på bakhasorna som en hare redan från 7 veckors ålder. Det gör hon helt spontant och verkar naturligt för henne att göra så när hon väntar på något. Det här var hon ensam om att göra. Den andra saken hör ihop med röstliga resurserna. Även detta är hon också ensam om. Pappa Jack är inte skällig, men pratar och uffar när han vill (ha) något. Mamma Gerda är ovanligt tyslåten, men istället utrusad med ett häpnadsväckande grovt skall för en så liten tik, som hon använder när hon vallar (matte) vilket hon gör jämt. I lilla Odetta är dessa egenskaper kombinerade om man så får säga...





Men det är ju uthärdligt under förutsättning att allt det andra finns...





Vi får se hur det går!


***


Idagens är det första dan utan vedeldning! Fler sommartecken: igår och i morse guckade göken i väster och för en stund sedan fick tomteverkstan hastig slå igen för dagen då åskan brakade lös! Tyvärr utan åtföljande regn...


Den stundande helgen blir mer än lovligt hektisk; Roslagens BK har sin stora Kr:i H-färdstävling, så far dömer (eller annorstädes funktionerar i tre dagar) våra husdjur lär inte se röken av husse. Yours Truly har ett stort referat + en krönika kvar att tota ihop. Fast helst skulle jag bara vilja gulla med den lilla...

Världens sötaste! Ulvus Flinga Våröga 6 veckor 2006 äg Gudrun L.
Se kommentaren från Märta nedan - och svar.

Märta - du har en liten syster här, med likadan fin svansknorr som du och nästan lika söt. Hoppas att hon en dag får träffa dig och din matte.

Hälsningar från gammelmatte

I´m beside myself for emotions... Två valpar som flyger ur boet på ett par dagar - det är bara för mycket!

Igår körde jag lilla Rosetta till Arlanda. Pappa Jack var med som moraliskt stöd. Vi skulle ansluta till Rosettas blivande matte Gunilla som skulle flyga hem till Malmö med nya familjemedlemmen. Jag undrade hur det skulle gå... Valparna har garanterat aldrig varit hemifrån - förutom till veterinären - och sett begränsat med främmande människor.

Det gick fantastiskt bra!

Vi fick vänta en liten stund och under tiden kom folk från när och fjärran för att beundra den lilla västgötefamiljen; flygpersonal och vanliga resenärer - alla fick hälsa och gullas med. Jag måste säga att jag är lycklig över den lilla duktiga valpen, så nyfiken och glad trots hemsk och ovan miljö.

Så kom då Gunilla och stor kärlek uppstod! Det kändes mycket bra om än vemodigt att skiljas. Lycka till!