I början av 90-talet tog Brukshundens f chefredaktör Gunnar Lindgren en fantastisk omslagsbild - 4-5 blonda blåögda män på rad iklädda likadana kepsar och jackor och alla stirrar stelt framåt. Såg ut som uppmarsch till ett vit-makt-möte. Tittar man längre ner på bilden syns att var och en har en schäfer, vilket snarast förstärker det militanta intrycket. Fotot är från en schäferutställning, kanske schäfer-SM. På den tiden stod Svenska Brukshundklubben på topp och schäfer hade stort inflytande. Det var då det.

Går vi lite längre tillbaks i tiden var SBK en stor organisation som med framgång ägnade sig åt brukshundraser, bruksprov, utbildning av hundar för totalförsvaret samt hundägarutbildning. Lydnadsprov fanns visserligen men var SKK:s prov, agility hade ingen hört talas om. Då kunde 17 hundar från en och samma schäferuppfödare kvalificera sig för start på Bruks-SM. Svenska räddningshundar skickades till katastrofområden, som t.ex Armenien. Brukshundklubben gjorde skäl för namnet. Idag har medlemsantalet minskat med en fjärdedel, brukstävlande och registrering av SBK-raser halverats och inga hundar skickas längre till främmande länder på räddningsuppdrag.

Avelsansvaret har reducerats till två områden - hälsa och mentalitet. Det är illavarslande, för det betyder att rasansvaret inte behöver tas på allvar. På mästerskapsnivå vinner icke-SBK-raser som border collie och flatcoated retriever. I lokalklubbarna är det förvisso fullt ös, man tränar och tränar men det blir just inget av det. Hundtränandet verka ha blivit terapi för föredettingar som drömmer sig tillbaks till fornstora da´r. Hur kunde det gå så illa? För tjugo år sedan var Yours Truly för första gången på SBK-kongress, jag minns min förtjusning; det fanns en stolthet i den stora organisationen och en hundkunskap som imponerade. Anföranden gjordes av hedersmän i rutiga skjortor som på olika sjungande dialekter och med känsla och övertygelse pläderade för hjärtefrågorna - mest bruks och brukshundar. Visserligen satt gubbarna och groggade på rummen och lade upp strategierna, men väl i talarstolen argumenterades intelligent eller i varje fall vältaligt.

Man kunde vara säker på att såväl ombud som styrelse hade betryggande kompetens. Längst fram satt dessutom en lång rad av uniformer, representanter för försvar, hemvärn och polis. Nu har uniformerna försvunnit och ersatts av civilister - konsulter och stå-upp-are. Organisationen leds av personer med tättsittande ögon och managementfolk med gnälliga röster. Gemensam är en generande brist på hunderfarenhet och egna meriter inom området. Kongressen har dessvärre blivit passiv; en samling dästa farbröder och tanter och nickare. Har det månne att göra med att det kvinnliga inslaget ökat? Kvinnor sägs vara mer konfliktobenägna.

Avvikande åsikter saknas förvisso inte, men kveruleras fram på internetforum och bloggar, mestadels för döva öron och föga konstruktivt. Ja, här kastas sten i glashus, men mitt kongressdeltagande var inte som ombud utan i jobbet. Det värsta är att man låtsas som om det fortfarande är den stora samhällsnyttiga helylliga organisationen som gäller och mycket vill ha mer. Nu är det övriga SKK-världen som ska inlemmas i samma tänk - ett sätt hålla skutan flytande? Vem har bett om det?

Tillsätt en haverikommission istället!

Svenska hunduppfödare får allt lägre i tak... Följande har kommit till min kännedom: hundarna i den avtalsanslutna rasklubben för napoletansk mastiff står inför hotet att ej längre få registreras i SKK eller tävla på utställningar och prov i vårt land. Förvisso är det fler raser världen över som hotas av förintelse; senast har dansk folketing beslutat om förbud av 13 raser. I Sverige hade vi tidigare förbud av shar-pei (jordbruksverket), och saarloos wolfhond och ceskoslovensky vlak (på initiativ av jordbruksministern). Detta var initialt politiker- och myndighetsbeslut. Dessa tidigare förbjudna raserna finns nu i Sverige och registreras av SKK. Nu är det istället SKK som står inför att utestänga en hel ras. Varför?

Det som kan läsas mellan raderna är att rasklubben gissningsvis har kommit ihop sig med SKK/AK. Men mastifferna (liksom 40-tal andra raser) är redan föremål för åtgärder, bl.a SRD-listan. Det finns skäl att påminna om FCIs portalparagrafer som alla medlemsländer förbundit sig att följa:

Article 2 Objectives

The aims of the FCI are

(1) to encourage and promote the breeding and use of purebred dogs whose functional health and physical features meet the standard set for each respective breed and which are able to work and to carry out different functions in accordance with the specific characteristics of their breed;

(2) to protect the use, the keeping and the breeding of purebred dogs in the countries where the FCI has a member or a contract partner ; to support the non-profite xchange of dogs and of cynological information between the members and to initiate the organization of shows, tests, trials and other activities like sport events, the use of dogsin rescue operations, etc.

(3) to promote and support dogdom and dog welfare worldwide.

SKK kan inte stryka en ras på grnd av subjektiva anekdotiska synpunkter - "jag tycker de är fula". Who comes next?

Idag gratuleras Ingrids skotte Viggo - alias Raglan Reform Club - på tvåårsdagen! Viggo är hela världens lille vän, har Norrtäljes stiligaste skägg, samt är husse och mattes ögonsten. Här tillsammans med bästisen Uno - västgötaspetsen Chipsmakers Uno Vallman.

Idé & design Pernilla Wester

Fick en trevlig hälsning på Blues-kullens 1årsdag. Gunilla i Skåne skickade bilder på födesedagsfirandet. Tack så mycket! Grattis till Balder (Sonny Boy), Sister Rosetta (Siv) med respektive familjer, och så klart min Odetta Gordon. Ni var så söta och trevliga valpar, var bara till stor glädje för mig och har nu vuxit upp till fina och duktiga västgötaspetsar! Mamma Gerda och pappa Jack hälsar till ettåringarna.

"Under inflytande av böcker, samtal och några personliga erfarenheter började vid denna tid en mera personlig moralisk hållning växa fram. Det blev en plikt framför andra att inte böja sig för gruppens mening, att säga ifrån då jag hade en annan åsikt."---"Omväxlande med den utåtriktade duktigheten, och i det hela starkare år från år, livets meningslöshet, människornas tarvlighet, det äckliga i att sträva och förhäva sig, förgänglighetens verklighet."Herbert Tingsten, Mitt liv Del 1, (Tingsten, statsvetare, publicist, författare och legendarisk chefredaktör för Dagens Nyheter 1946-59). Ovanstående skrevs för ett halvt sekel sedan men har precis samma giltighet idag. Det förtjänar att påminnas om. Till all lycka är det några som orkar göra det. I gårdagens DN skrev kulturskribenten Nina Björk under rubriken Tyckfriheten: "att framföra en stark åsikt och försöka övertyga andra om att jag har rätt uppfattas i sig som något felaktigt."---" Resultatet blir en politik som enbart förmår ett enda: upprätthålla det rådande." Detta går igen överallt - ja, alla chefer har varit på ledarskapskurser och lärt samma sak. Vi lever i en skendemokrati - på alla plan! Allt ska vara så hemligt; medborgarna, de anställda, eleverna, medlemmarna i föreningen, får inte veta annat än det ledningen bestämt vad man ska veta. Enbart en anställd informatör får yttra sig. Alla är rädda - att bli av med jobbet, förmåner, karriär, uppdrag, auktorisation... Det pågår ett intellektuellt stympande vilket går igen i politiken, på jobbet, i skolan, företagen, föreningslivet - framför du din (avvikande) mening riskerar du att betraktas som illojal eller i varje fall suspekt. Och sen är det kört! Att vid behov kunna säga ifrån var rakryggat och hedersamt för 50 år sedan. Det var då det.

PS På förekommen anledning: Det förvånar att bara en läsare av http://slutstycket.blogg.se/ kommenterat senaste inlägg. Det här ska bli otroligt intressant att följa! Så vitt jag vet berör ärendet många av bloggens läsare.

Den gamla fina bilden på mina förfäder leder tankarna till den närmaste generationen bakåt. Tyvärr kände jag knappast de som var före mina föräldrar - måste passa på att intervjua systris, som har bättre koll på släkten! Men föräldraskapet har jag bättre pejl på... Inga människor kunde vara mer olika...

Min mamma var en strävsam, duktig och plikttrogen liten smålänska. Kära mor var för det mesta gladlynt, sjöng och bakade. Hon inpräntade i oss barn sådant som "hel och ren", "gör det lilla du kan gör det villigt och glatt", "gör din plikt kräv din rätt".

Farsan däremot var en stor, stilig och stark stockholmare. Han var konstnärlig, duktig med att tälja och snickra, berättade roliga historier. Framför allt var farsan listig - idag hade man kallat honom streetsmart. Mina föräldrar hade naturligtvis mindre goda egenskaper vilka av pietetsskäl ej må nämnas här... Tyvärr gick även dessa i arv! Och så gick det ju som det gick!

Yours Truly är - må här konstateras - ett resultat av denna blandning. Jag är en tigerkaka! I detta snåriga inre rasar ständig en kamp om ytterligheter, vilket kan förklara en del tvära kast i tillvaron. Man får hoppas att våra barn övervägande brås på sin far!

PS. På Tal om arv och ärftlighet - ständigt lika angeläget för en uppfödare! Läs gärna inlägget för ett år sedan - länken till höger "Bevara eller utveckla - till vad?" Minst lika aktuellt idag!

   Jag har fått mysko knölar på båda händerna (fingrar) och en fot (tår). Va ä de? Ingrid - rutinerad vårdare av sjuk- och åldringar - kastade en blick på eländet och sa: Reumatikerknölar! Det låter inget kul! Googlade på reumatism, vilket jag nu ångrar... Men har man reumatissimo så har man väl ont? Mina knölaktigheter är inte speciellt smärtsamma.

Enda olägenheten är att jag får inte på mig diamantringarna. I så fall ett lyxproblem. Fult och missprydande är det iaf. Mina fina liljehänder... Känner mig som någon ur Döderhultarens galleri! Jag kommer på mig med att jämt klämma på knölarna för att känna om de ändrat sig eller minskat. Det har de inte. Är det äftligt?

Kikade på fotot av min mormors mor, Inga Sofia Petrusdotter. Hon hade jättestora knölar på händerna! (Mannen med den stiliga mössan är så klart mormors far, högbåtsman Carl Erik Hellström/Oxelquist f.1833 i Västerhaninge). '

Förresten vet jag inte om jag vill veta vad det är. Ska det vara på det här viset så har jag ingen lust att bli gamling (vilket jag iofs redan är). Om nån kommenterar så var snäll och säg inte att jag ska gå till doktorn eller sjukvården för det gör jag aldrig. Usch!

  

Mera nytt på kattfronten! Igår blev Snuttis - alias Ormeryds Ulla-Brita - BIS-junior! Yes! Snuttis, som är blåspotted, är den vackraste och gladaste persianfröken som Yours Truly haft förmånen av att få gulla med och ha i knät en liten stund (under objektets spinnande samtycke). Varmaste gratulationer ägare/uppfödare Anna Lange till ännu en fullträff! Snuttis, little princess - everytime i see her I get a bursting feeling inside my ribs...