Ännu ett exempel ur författaren Lennart Hagerfors underbara Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat, ur sista kapitlet Att älska:

"Strax innan han gick och la sig förstod han att hon hade avvisat honom så bestämt och eftertryckligt hon någonsin kunnat utan att vara direkt oförskämd. Knappt hade sorgen börjat skölja över honom förrän känslor av hämnd och martyrskap bemäktigade sig honom. Han ställde sig vid fönstret i vardagsrummet, rak i ryggen och blickade ut i natten med blanka ögon. Han skulle aldrig mer kontakta henne, han skulle indirekt låta henne förstå hur klumpigt hon trampat på rena och ädla känslor. För sitt inre såg han en scen då hon vädjande försökte tala med honom på hans arbetsrum, men han skulle förbli hård, kall och oberörd. Skakad skulle hon gå därifrån. Hon hade insett vad hon hade gått miste om.

Under natten sov han oroligt. Han drömde om trånga passager där han fastnade och om ödsliga vidder där han blev lämnad ensam. Då och då vaknade han och satte sig upp med ett ryck: vad hade hänt? När vissheten kom över honom jagade sorgen och ensamheten undan all stolthet. Han kände sig liten och i behov av tröst.

Framåt morgonen kändes det som om något i bröstkorgen höll på att galoppera bortom all kontroll.

Klockan halv sex stod han inte ut längre utan gick upp och försökte peta i sig lite frukost. När han dukat undan och diskat kaffekoppen slog en insikt ner i honom som rovfågelsklor i sorkpäls: han behövde hjälp! Han måste få tala med någon, måste få berätta vad som hänt. Och först då förstod han, till sin förskräckelse, att han var kär."