För några dagar sedan skrev Maria Schottenius i DN en tänkvärd krönika:

Bl.a utgående från politik, Margaret Thatchers brutala attack på samhället m.m "There is no such thing as society".. Samt dess konsekvenser:

I Sverige hade det också stelnat till i statsapparaten. Den gemensamma, offentliga sektorn hade en tendens att svälla. Ordet "samhälle" börjde få dålig klang, och ett spänstigare alternativ formulerades. Ett som andades privata initiativ, mindre byråkrati, mindre krångel. Inte denna våta filt av samhälle över allt och alla.

Men vad hände? Varför går inte tågen i tid? Hur kommer det sig att både järnvägen och skolan har spårat ur? En "skola" kan vara ett hål i väggen och "skolgården" en gata utanför. Kurvan på de svenska elevernas prestationer har blivit en rutschbana utför. Och skattepengar som skulle gå till skolan går till privatpersoners bankfack i skatteparadis.

Varför väger man gamla människors blöjor? Och vem vinner på att apoteken inte längre har mediciner hemma?

Ville svenskarna ha det så här? Eller sålde vi smöret och tappade pengarna? För det går ju inte att köpa tillbaka dyrt det man sålde billigt.

Där kommer ordet samhälle in. Ville männskorna kanske ha ett samhälle i alla fall? Inte ett prydligt folkhem där staten lagt livet tillrätta, men något bättre än denna röra.

Ja, detta kan man ängsligt fråga sig.