Sista bilden hemma hos oss på Ulvus Sonny Boy 9 veckor - resklar och med nästan färdigresta öron.

Nu har första valpen dvs lille Sonny åkt hem till sin nya familj, snyft... Det kändes lite vemodigt, men samtidigt bra. Sonny får ett underbart hem hos Björn och hans familj i Knutby. Tänk så fort det går, dessa små valpar som varit så duktiga och fina och som vi haft så mycket glädje av. Nu tar de steget ut i världen. Lycka till!

... eller kollinummer har våran matte nu lärt sig att det heter!

Vilken dag det var igår...

Förhistorien är denna:

När Yours Truly äntligen fick en kull välskapta valpar, så var dessa norra Europas hemligaste. Här skulle ingen fröjd tas ut i förskott, valparna förblev anonyma tills det stod klart att de var friska och skulle få leva...

Alltså hade uppfödaren inte lyft ett finger för att eventuellt skaffa dem nya ägare... Och med tanke på dagens ekonomi och samhälleliga konvulsioner så är väl hundköp inte direkt prioriterat? Eller som SKK:s VD sa på kongressen: Vi räknar med en nergång i registreringar på 10 % - färre hundar kommer att köpas och färre gå på kurs!

Alltså var jag helt inställd på att småttingarna skulle bo kvar hos oss, ivf i överskådlig tid...

Registrering och slikt var inte direkt brådskande...

Men si! Ur intet dök ett gäng trevliga spekulanter upp, ömsesidigt tycke uppstod och av logistik och andra skäl skulle leverans ske i slutet av denna vecka. Nu var goda råd dyra!

In med reghandlingar till kennelklubben, uppfödaren räknade febrilt på fingrarna; jo med lite tur och flyt så skulle det gå galant!

Ringde SKK i tisdags, en vänlig dam upplyste om att handlingarna voro utsända re´n.

Bokade tid hos veterinär, den enda tillgängliga tiden var igår, onsdag. Jo men det skulle ju funka. Trodde jag.

Onsdagen randades och Yours Truly hade en lång lista på ärenden - åka med sopsäckar, köpa grönsaker och hämta beställda höbalar - vilka skulle uträttas i samband med stadsresan och hämtning av reghandlingar på utlämningsstället. Ja lantbrevbäraren befattar sig inte längre med sådant, utan vi får vackert köra 3 mil till det s k utlämningsstället. Då vill man ju passa på att göra fler saker i samma riktning medan man ändå håller på, fiffigt nog.

Postbilen svischade förbi, brevlådan vittjades - tji avi!

Ringde u-stället - där kunde man inte söka vare sig den förlupna avin eller paketet på namn var det bleklagda beskedet, måste vara ett kollinummer.

Ringde reg avdelningen - SKK-damen genast definitvt oglad, hon hade inget sådant nummer, jag fick ringa postavdelningen och de hade gått på lunch! Den nu rätt stressade uppfödaren fick ägna en lång värdelös stund på att försäkra: o nej, jag klagar inte på SKK, skulle aldrig komma på idén att klaga på SKK (lögn), blabla...

Ömsesidig och oblandad högaktning uppstod när vi hittade ett gemensamt hatobjekt nämligen Posten...

Men det hjälpte ju inte mig!

Då meddelar veterinären att besöket måste tidigareläggas! Nu var det plötslig djefligt ont om tid!

En minut över lunchtid ringde jag SKK:s postavdelningen, inget svar...

Ringde igen och igen - en vänlig person svarade efter en utdragen evighet. Personen ifråga befann sig på en annan våning. Kunde hon ringa upp? Ja, svarade jag sanningsenligt (hade jag något val?) men det är brådis, har veterinärtid om trekvart...

SKK-postpersonen måtte haft vingar på fötterna, för inom några minuter hade jag ett kollinummer nerkrafsat på en lapp. Ny kontakt med utlämningsstället - jo, paketet fanns där.

Blixtsnabbt stuvades valpar in i bilen för ilfärd mot u-stället - aldrig har väl så många rödljus varit röda, sniglande traktorer körs om och dagisbarn i gåsmarsch knallat i övergångsställen! Rusade in på u-stället (vilket är ICA Norrköp, inge ont om det i övrigt) ryckte åt mig paket och så 3 mil tillbaka. Mina små valpar var så duktiga, lite gny i början men sen slog de sig till ro. Några hade dreglat vilket inte är så konstigt; veterinärvägen är krokig bortom all beskrivning.

När vi så äntligen var hemma igen så hade jag faktiskt tänkt fortsätta med de ärenden som inte blivit uträttade, men då hoppde tvååriga Viola ur hagen så det var ingen idé - övriga hästar släpptes ut och de vanliga förberedelserna med middagsmat etc. tog vid.

Klockan 20 staplades den sista höbalen och en annan drog en suck av lättnad, svimmade i soffan och dreglade på kudden. Vaknade till stor oreda...

Hittade inte mina glasögon! Letade febrilt i flera timmar - de upptäcktes väl gnagda med iaf användbara i valparnas korg...

En vanlig dag på jobbet....

Hoppas hovslagare Björn inte gör allvar av tanken att hämta lille Sonny idag - det var lite suddiga kanter i vad som sas? - för Yours Truly har ett trängade behov av att göra det som inte medhanns igår - dvs köra sopor och städa.

***

PS Kika i mobilen då jag kom på att ringsignalen var avstängd sedan kongressen - där fanns ett par meddelanden från SKK med regbevisens kollinummer och allt. Tablå! Tänk vad mycket besvär och oro man sluppit om någon upplyst om denna service...

Annat valpkul är att hälsa på folk. Här är det Rosetta som bekantar sig med en liten besökare.

Valparna har upptäckt favoritleken Herre på Täppan... Rosetta och Odetta har lyckats tillskansa sig platsen på den gamla upp-och-nervända leksaksbåten. Hur kul som helst!

Det är tur att man har snälla hanar - som dessutom är sams - inte minst när man har småvalpar. Jack, som i egna ögon är top-dog, är visserligen inte speciellt förtjust i småttingar, åtminstone inte när de i fyraveckorsåldern kommer tultande och ger honom ilningar i tårna. Den sortens barnkammarpjoller överlåter han med varm tass till sonen Gunvald som älskar allt smått och, så fort mamman tillåter, deltar med liv och lust i valputveckling. Gunvald lägger sig ner och gör sig liten, hämtar leksaker och släpper ner i valplådan, står så nöjd med huvudet på sne och tittar på resultatet. Vid det stadiet har Jack förpassat sig själv på behörigt avstånd från idyllen, upp i någon möbel och betraktar valpgullandet med avsmak. Det är rena Djungelboken, Jack ser precis ut som Bageera:

- Så utomordentligt fånigt!

Men sen..

När valparn blivit 7-8 veckor och det är dags för kontakter med omvärlden, valpbetittare och andra besökare - då har Jack upptäckt att valparna är en Resurs! Då blir han Baloo...

De ger honom nämligen möjlighet att excellera i sin bästa gren - att vara fin hund!

Jack en specialitét - ja han har flera, förutom första tjing på att slicka ur vällingkastrullen - bland annat detta att representera och ta emot besökare. Det går till på så vis att Jack hälsar först och så är det småttingarnas tur. Det är en syn för gudar att se hur pappa Jack står och noga kontrollerar att varje valp är framme och blir gullad med. Ingen hönsmamma kan se mer stolt ut!

Den här bilden tog hovslagare Björn igår utan att jag visste det. Den visar Jack precis som han är, självmedeten och nöjd med tillvaron på sin egen gård.

Det fiffiga är ju att pappa visar hur det ska gå till! Det är faktiskt ganska roligt att se. Hur Jack kan begripa skillnad på vilka människor man ska vakta gården emot och vilka som ska välkomnas är ett stort mysterium, men det fungerar klockrent. Andra hm... mer okultiverade släktingar kan ju väsnas och skrämma valparna. Det gör aldrig Jack... Han har en enorm situationskänsla; utställningsdomare och valptittare ska man föra upp sig inför! Ungefär på samma vis som att råttor och möss och kringstrykande katter kan man jaga med liv och lust medan hemdjur som små marsvin och våra egna katter tillhör oss och ska ses till.

Så kom inte och säga att inte hundar - och då särskilt västgötaspetsar - är väldigt kloka djur! Spana in farsan alltså!

Foto: Hovslagare BjörnMin syster och jag! Rosetta och Odetta.

Idag kom hovslagare Björn hit och Dolly, Voice och Viola fick fina fötter för sommarbetet. Valparna fick tillfälle att bekanta sig med främmandet! Alla valpar glada och sociala! Ömsesidigt tycke uppstod! Dessutom var det spännande att bära runt på alla avklippta hästnaglar... Här är det lille Sonny som charmat sig till en mysstund i hovslagarfamnen...