Många krav/hälsoprogram är kanske inte välmotiverade inom alla raser där det reflexmässigt tillämpats. Det finns gott om exempel på regler/rekommendationer som är frampressade av förvisso engagerade personer inom rasklubben, men vilkas intresse är mer teoretiskt orienterat (det är kul med statistik!) och utan att man själv behöver bära kostnaderna och krångel (har ingen eller minimal praktisk erfarenhet av uppfödning).

Nya tvingande regler kan vara på väg. 

Klubbar har nu möjlighet att ansöka om förändringar vad avser sär- och championatsbestämmelser inför kommande låsningsperiod 2012-2016.

En rasklubbs styrelses förslag är att man ändrar certifikatbestämmelserna, dvs certifikat utdelas i bästa hane respektive bästa tikklass som idag men med tillägget att 
för att vara berättigad till att tävla om certifikat skall genomgången MH med godkända skott i ruta 1,2 eller 3 föreligga alt .genomgånget MT med godkända skott 3,4 eller 5.

Precis som om detta hade med saken - dvs exteriörbedömningen -  att göra...  

Sådana kringelkrokar - att via krav i en ända klämma åt en annan  - är rena despotin och dessutom sällan med avsett resultat, ens på sikt. Annat än förhindrande att onödigt vackra hundar får tävla om certen...

Välmenande aningslösa tror nämligen att hundar som en gång klarat skottprov är vaccinerade mot ljudrädsla för all framtid, och därför, just därför ska MH användas som avelsinstrument, fast detta inte var meningen från början. Det ursprungliga syftet med MUH - som det då hette - var förvisso helt respektabelt, med tiden tillkom bakomliggande mer spretande intressen. MH marknadsfördes som "bra för aveln" samt "visar att hundorganisationer tar sitt ansvar" - och befanns därför lämpat som slagträ och argument i framtida befarad farliga-hund-debatt. (Det är bara att slå upp kongresspärmen från aktuella år så står detta mer eller mindre tydligt och klart). Nu vet alla människor som har varit med lite mer än ett par-tre hundliv, samt i bästa fall fött upp ett antal hundgenerationer att hundavel inte är så fördummande enkel som så...

Förr i tiden, kära unga generation - då fanns det gamla karaktärsprovet (med skott) - s.k BOK-prov = Bevaknings- och karaktärsprov. Då Yours Truly var en ambitös idiot så gjordes prov även med husets småhundar. Alltså pekingese, japanese chin, tibetansk spaniel i långa rader genomgick karaktärsprov, minst tio hundar och alla med godkänt resultat. En tid fanns här sex hundar vilka var och en hade en prydliga stämpel i stamtavlan på godkänt BOK-prov. Men hundar kan lära sig av varandra och rädslereaktioner kan uppstå ändå. Av dessa sex hundar blev fem lik förbannat med tiden mer eller mindre skott- och åskrädda. Här står vetenskapen frågande! 

De som var med förr minns säkert att något liknande infördes angående HD. Endast s.k friröntgade hundar fick bli champions. Den bestämmelsen togs snart bort av lätt insedda skäl. Bestämmelsen i det nya förslaget bör inte ens införas.

Tro inte att mitt liv är en vandring bland rosor, även om det understundom kan låta så. Makadam är vägen, hemsk och ruggig... 2009 var ett helvete... 2010 ett värre helvete! Man känner sig alldeles mörkbrun inombords...  Som att konstant vara på väg mellan Bårhus och Dårhus... Och allt detta beror på personer och saker som är långt borta från min påverkan. Tur för dom! Grrrr...

Jag är inte långsint. Jag tror inte långsinthet är mitt karaktäristiska fel. Men det finns gränser även för mitt tålamod.

Jag har fått öva mig i tålamod de senaste åren; beskedlig min fast med själen i uppror... Har suttit på en stol och väntat på att de destruktiva oduglingarna skulle inse till slut att det är dumt att vara odugliga och sluta tänka bara på sina löner och förmåner och sina så kallade karriärer. Det blir bara ett tråkigt resultat: generationers arbete och förtroende raseras i ett nafs. 

Men nu har det gått för långt.

Den primitiva delen av Yours Truly har god lust att göra som Putin sa ang andra terrorister: Jag vill slå ihjäl dem på dass!

Den något mer kultiverade biten kan istället - som ett nytt stilistiskt grepp - följa James Joyce exempel: Ulysses' stream-of-consciousness technique:

... du klättergroda lilla... Äkta grodor (Ranidae)... eller varför inte Pilgiftsgrodor (Dendrobatidae)... jag är illamående av raseri! hur kan man bara skita i att göra rätt för sig?! eller åtminstone förklara eller höra av sig om något muppat sig... jag har all förståelse i världen för sådant...Men Icke! ...väl formar den starke med svärdet ... idag har vi mail, pappersbrev, e-post, SMS... och naturligtvis vanlig hederlig telefoni... och ändå går det inte att få ett vettigt besked eller förklaring eller ens kontakt... Lär dom sig sånt på chefskurserna? Management by Fear...här sitter man och är lojal till förbannelse... vad har jag för det? póg mo thóin! 

Shillelagh law was all the rage... And a row and a ruction soon began...

...tänker dock vänta med att skriva hur det verkligen ligger till...  Ivf tills jag fått mina pengar...

  Helgerna är slut, har just vinkat av k. far som åkt till arbetet. Så då är man ensam igen... I princip tillbaka till 60-talet, när vi först kom hit. Jag och djuren är de som är hemma... och här finns att göra. Alla kloka quinnor vet att vissa saker görs bäst i splendid isolation... 

Yours Truly är nu fullständigt tillfreds, den uttänkta strategin ska följas till punkt och pricka...

Bättre förekomma än förekommas heter det ju! Ska faktiskt börja med att skriva till skattmasen, men först måste jag tala med revisorn... Mail i all ära men inget slår Vox Humana!

Det har varit en lugn och mysig jul- och nyårshelg, trots kylan och all den myckna snön. Enda molnen på himlen är att tvättmaskinslagaren inte dykt upp (garantin!) och att taket läcker (snön!).

Yours Truly frågade k. far om han tyckte det var skönt att lämna västgötaspets- och snöskottningsinfernot och vila upp sig på jobbet, men han försäkrade helgen hade varit mycket trevlig. Så talar en vardagens hjälte.

Rubriken hämtad ur nya librettot för Operans föreställning Läderlappen med ännu en formidabel insats av Loa Falkman. Välbefinnandet beror inte enbart på detta, vilket kunde avnjutas i gårdagens TV, utan även på de idéassociationer som fötts via bloggens senaste kommentarer - läs dem! Dessa äro från två erfarna och respekterade uppfödare, vilka fått sin skolning under 70- 80-talen - svensk hundsports guldålder. Och nu börjar vi nalkas dagens ämne... 

Yours Truly har kommit att gräva djupt i några gamla årgångar av Hundsport. Det slog mig hur bra kennelklubbens tidskrift var förr - vilken fin balans mellan det rent organisationsmässiga och kennelklubbska, reportage, kynologiskt material, nyheter och mer lättviktig läsning. Och hur bra de skrev! Föregångarna, förebilderna; Björn von Rosen, Stig Ahlberg... det fanns fler.

Och bilderna! Ack vilka bilder som togs av Thomas Fall, Diane Pearce, Charlie Andreas, även senare Wilhelm Dufwa, Gunnar Lindgren, Per Undén... Guldåldern för hundtidningarna måste varit vid slutet av 60-talet fram till 80-talet.

Varför har Hunden i hundsporten kommit i skymundan i Hundsport? This mass of mediocrity! Alla hyggligt pålästa, hyggligt tekniskt kunniga, hyggligt duktiga människor som ändå inte lyckas göra mer än ett halvdant jobb; oavsett från vilket håll man närmar sig. Hundsporten har blivit för populär... Det är många som är med och kappas om utrymmet, så många grenar, tävlingar, utställningar, så många nya titlar... Alla ska få plats på allt fler frimärksstora bilder; sponsor, handler, domare, kanske får också en representant för arrangören vara med. Kom inte och säg att detta har något att göra med kynologi! Det är galapeteri, en lindrigare form av vansinne, fast med hund. Och hunden blir en biprodukt - och vad värre är; ingen bra bild fastnar på näthinnan.

Inte ens i de redaktionella rasspecialerna finns någon riktig rasbild - en utmärkt representant för rasen, prydligt och naturligt poserande, alla ben i rätt hörn och utan störande bakgrund. Här ska allt finnas; proportioner, förhållanden, uttryck... En sådan bild på en sådan hund måste till för att man ska ha något att referera till, oavsett om man är uppfödare/domare/utställare eller står vid ringkanten. Bilden av rasen som jag (och förhoppningsvis även andra?) alltid kan bära med mig. Hur ska man annars kunna/lära sig att SE? Nyckeln heter att förstå och uppskatta TYP, rastyp. Vi behöver alla the Good Example framför ögonen.

Det finns inget annat sätt.

Observera att jag inte skrivit något om resten av innehållet i HS, och då särskilt de kritiserade oändliga varianter av blandrashundar på stränder, etc. De äro nu försvunna... För inte har väl stränderna tagit slut? 

Att blandras-på-strand nu ebbat ut kan rimligtvis bero på kritiken - kunde detta kallas hundsportmaterial? Jag kan inte se det som något annat än ett utslag av redaktionell despoti, mildrad av ineffektivitet.

Nu gäller de här synpunkterna förvisso inte bara SKK:s tidskrift Hundsport - men udden riktas däråt för HS är i särklass störst. Förr fanns i Brukshunden ingående material om SBK-sporten. Den tidningen har vandrat ut i det ovissa Härliga Hund-light... Vi hade också tidningen Hunden - den svenska motsvarigheten till engelska Dog World och Our Dogs. Det talas om ett återupplivande av den modellen... Alla som trår efter en tidning med mindre trams och grötmyndiga förmaningar och mer om hundsport i en mer initierad bemärkelse kanske har något att se fram emot?

Fick den här härliga bilden på en västgötaspetsvalp av Rasmus uppfödare. Den visar en av kennelns nya förhoppningsfulla, lilla Svedala Stina Storm.

 foto: Anita W.

 Jag vill gärna dela med mig av känslan som bilden förmedlar; så väldigt mycket västgötaspets - en liten friskus till hund - och de tankar man har inför ett nytt år. Det måste finnas ett liv efter jul...

Heja Anita - och tack!

... eller Den Japanska Thekoppens Förbannelse...

Så har vi nu ett nytt år och framför allt ett nytt tiotal - 2011! Eja, Gud i det för föregångarna har inte varit så mycket att hurra för... Allt kan bara bli bättre!

Nu har Yours Truly kommit till insikt om sakernas tillstånd och räknat ut en ny och härlig strategi för övferlevfnad.

Dessutom, med benäget bistånd av k. far och det förståndiga och omtänksamma införskaffandet av elmadrasser, har Yours Truly i en hast kastat av gumstadiet. Yes! Här kan tränas! Det är bara att inse att jag håller verkligen på att bli en fin och spänstig, muskulös och fruktansvärd människa igen. Bara med tanken på dessa kapaciteter dras ögonbrynen ihop och blickar hemskt ut i universum och beklagar var och en som möjligen skulle vilja uppträda som min fiende. Ha!

Var kommer då den japanska thekoppen in?

Jo, förhistorien är denna: på 80-talet fick jag en fin present av en vän och arbetskamrat; den irländske och berömde fotografen Tony O´Shea hade vid en av sina resor i Japan skaffat en handgjord och underbar thekopp. Den fick jag.   

Det första som hände efter förra årsskiftet - alltså någon minut efter tolv, då Jan Malmsjö precis läst färdigt om nyårsklockorna på Skansen - då rullar min japanska thekopp av bordet och trillar i golvet med en olycksbådande duns och naturligtvis mitt itu. Yours Truly otröstlig! Dessutom var detta A Bad Omen!

Och så blev det - året som hade så ljusa framtidsutsikter... Dessa blev platt intet utan bara nya besvikelser och olust och konfrontationer med patologiska lögnare. Glada upplevelser med våra kära husdjur var blott små tomtebloss i ett nattsvart mörker - hela detta förbannade år.

Nu är koppen lagad och här ska bli andra bullar!

  Från skottebloggens trogna läsare Helen kommer detta gamla tidningsomslag, "Country Gentleman" 1936. Det förbaskade smällandet är ständigt aktuellt! Och gäller alla hundar! Bilden heter "Dog & Firecrackers" och en skotte får illustrera detta återkommande otyg.

Här har vi vidtagit mått och steg för nyårsaftonens öfverlefvande; stallfenstern är förspikade med mattor, hundarna kommer att få en stor kasse oxben som avledare, champagne ligger på is...

Kan bara gratulera Stockholms Kennelklubb (och SKK) till Smällarupproret som fått så stor uppmärksamhet, inte minst i media. Vem kunde väl tänka sig denna utveckling i tidigt 90-tal när Yours Truly tillsammans med STOKK:s Marina Reuterswärd plitade ihop den första motionen ang förbud mot smällare? Gunnar Löfberg (dessutom ägare av västgötaspetsar!) hade ung samtidigt startat Smällarprojektet (som hade lite annan inriktning). Tämligen omgående slog STOKK (Stockholms Kennelklubb) och Löfberg sina påsar ihop och SKK drev Smällarprojektet med stor energi, uppvaktade ministrar och myndigheter, men talade dessvärre ofta för döva öron. 1993 kom vår motion upp på Kennelfullmäktige, behandlades välvilligt men inte mer. Men nya tider stundande allt eftersom terrorn urartade. Antismällarkampanjen blev en av SKK:s stora profilfrågor. Så kom då äntligt förbudet mot smällare, men pytt... Produktutvecklingen ledde till raketer med knalleffekt istället, de är mycket värre...

Frågan är väl om inte fyrverkeripapporna håller på att smälla ihjäl sig, bokstavligt talat. Det som tidigare ej var förhandlingsbart (svenska folkets urtima rätt att celebrera nyår och andra begivenheter med skott, fyrverkeripjäser, etc) har nu blivit vapen hos förortskids och halvkriminella. Vad som varit förknippat med festlighet, välbärgat folks livstil, stå på balkongen med champagneglas i händerna och titta på vackra stjärnfall, det har nu blivit synonymt med skräck, terror, tjutande missiler i köpcentra, bränder, skadegörelse, allmänfarlig verksamhet, dödsfall... Och vem vill bli sedd i sådant sällskap? Från festlighetsmarkör till Dritte Klasse - så har det gått med fyrverkeripjäsen. Rätt åt dem som sysslar med slikt!

Tänk att man ska gå och behöva ha ågren månader i förväg för nyåret! Nu gäller det att överleva natten... Gott slut!

 Foto: Gunnar Lindgren, Stockholms Hundar

Grand Hôtels Vinterträdgård, Påskafton 2010 

Carl-Johan Adlercreutz  vid honnörsbordet tillsammans med värdinnan Marina Reuterswärd. Till höger kvällens konferencier Dan Ericsson i samspråk med engelska domaren Meriel Hathaway.

En av svensk hundsports allra största profiler har lämnat oss. Greve Carl-Johan Adlercreutz avled den 11 december. Carl-Johan med hustru Birgitta födde i många år med framgång upp dalmatiner under kennelnamnet Indians. Med tiden kom Carl-Johan att börja sin mycket aktiva gärning inom SKK-organisationen. Han var under 70-talet Generalsekreterare för Svenska Kennelklubben, nu motsvarande SKK/VD. Carl-Johan var under lång följd av år ordförande i Östra Kennelklubben, sedermera Stockholms Kennelklubb, och bidrog med stort engagemang till avknoppningen av ett flertal nya länsklubbar inom Östras tidigare verksamhetsområde. Tillsammans med STOKK:s skattmästare Marina Reuterswärd utgjorde de ett formidabelt team som för lång tid kom att sätta sin prägel på hela kennelorganisationen. Carl-Johan delade med sig av sina omfattande kynologiska kunskaper, dels som kursledare för nya utställningsdomare och som författare av ett flertal uppskattade böcker, ofta illustrerade med foton av sonen Johan Adlerceutz. Sista uppdraget: Carl-Johan Adlercreutz på Grands scen tillsammans med meddomarna Kari Järvinen och Dr. Göran Bodegård.

Sitt domarvärv inledde Carl-Johan i mitten av 70-talet och blev med tiden en internationellt mycket respekterad all-rounddomare. Carl-Johan var en visionär med många talanger; kreativitet, bildning, humor, charm och ett stor social begåvning. Genom sitt stora kontaktnät och vänskap med ledande kennelpersonligheter i Australien som Harold Spira och Bob Curtis, banade han väg för många skandinaviska och särskild då svenska domare, vilka fortlöpande kom att inbjudas att döma "down under".

Det allra sista  uppdraget för Carl-Johan var att döma på årets upplaga av STOKK:s Hundskyddsfondens traditionella gala Champion of Champions i Vinterträdgården, Grand Hôtel, Stockholm.

Våra tankar går till hustru Birgitta med familj.

Frid över Carl-Johans minne.