Direktlänk till inlägg 23 juli 2012
I min ungdom hade jag en kompis som hette Ola och som bodde på Frejgatan i Stockholm. Ola var en tillbakalutad 18-åring och föll inte i farstun i första taget.
När de andra kompisarna slog sig för pannan eller varandra eller försjönk i hopplöshet eller vrede och sparkade på bildäcken, då var Ola den som behöll fattningen. Det värsta han kunde säga - om något riktigt överjävligt hänt eller någon kom med en verkligt sinnssjuk åsikt eller förslag. Då sa Ola:
- Tycker du verkligen det?
Smaka på det - en hel världsdels visdom i denna milda invändning. Vilket finlir!
Ibland önskar jag mig vara Ola.
Med saktmod och överseende skulle man - om inte finna sig i människors dårskap och ondska - så åtminstone kunna låta bli att ta illa vid sig.
Ska utveckla det här lite senare för här finns lärdomar att dra.
Nej, det blir ingen bastant moralkaka, så ni kan gott läsa vidare...
Fortsättningen... om vilken jag längre fram, d.v.s någon annan gång, skall berätta... följer.
Att syssla med djur, och då särskilt hundar, är att vara ständigt ifrågasatt - såväl utifrån som internt. Att leva med hundar dessutom kan vara roligt får man efter bästa förmåga söka dölja, enligt den svenska lag som säger, att bara ledsamma verksamheter är sant respektabla.En god vän sa:- Kom ihåg - humor är en allvarlig sak!
En annan god vän talade om nyttan av min personlighet rent professionellt.
- Hur då? envisades jag, som ville höra något berömmande.
- Jo du ser hjälplös ut - utan att vara det...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
|||||||||
2 | 3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 | |||
9 | 10 |
11 | 12 |
13 | 14 |
15 |
|||
16 | 17 | 18 |
19 | 20 | 21 |
22 | |||
23 | 24 |
25 | 26 |
27 | 28 | 29 |
|||
30 | 31 | ||||||||
|