Vår Stjärn-katt creme exotic Grand Int Ch Yffranes New Moon Rising JW, med matte. Vem? Det är väl jag då. En patetisk föredetting? Obotlig optimist med barnasinnet i behåll? Gissningsvis finns sanningen någonstans mittemellan. Co-owner Marina blir väl vansinnig - det finns mer smickrande bilder på Mandy.. Men - titta ett tag på den här bilden.  Motsvarar rätt väl sinnesstämningen f.n - känns som man vore på väg att glida bort från något... 

Får i vanlig ordning söka stöd, ja till och med tröst, i den högre litteraturen. Det finns andra som varit missmodiga och som klarat sig ändå. Som t.ex George Orwell, Down and Out in London and Paris:

 "And there is another feeling that is a great consolation in poverty. I believe everyone who has been hard up has experienced it. It is a feeling of relief, almost of pleasure, at knowing yourself at last genuinely down and out. You have talked so often of going to the dogs - and well, here are the dogs, and you have reached them, and you can stand it. It takes off a lot of anxiety."

  I min ungdom hade jag en kompis som hette Ola och som bodde på Frejgatan i Stockholm. Ola var en tillbakalutad 18-åring och föll inte i farstun i första taget.

När de andra kompisarna slog sig för pannan eller varandra eller försjönk i hopplöshet eller vrede och sparkade på bildäcken, då var Ola den som behöll fattningen. Det värsta han kunde säga - om något riktigt överjävligt hänt eller någon kom med en verkligt sinnssjuk åsikt eller förslag. Då sa Ola:

- Tycker du verkligen det?

Smaka på det - en hel världsdels visdom i denna milda invändning. Vilket finlir!

Ibland önskar jag mig vara Ola.

Med saktmod och överseende skulle man - om inte finna sig i människors dårskap och ondska - så åtminstone kunna låta bli att ta illa vid sig.

Ska utveckla det här lite senare för här finns lärdomar att dra.

 Nej, det blir ingen bastant moralkaka, så ni kan gott läsa vidare...

Fortsättningen... om vilken jag längre fram, d.v.s någon annan gång, skall berätta... följer.

 Att syssla med djur, och då särskilt hundar, är att vara ständigt ifrågasatt - såväl utifrån som internt. Att leva med hundar dessutom kan vara roligt får man efter bästa förmåga söka dölja, enligt den svenska lag som säger, att bara ledsamma verksamheter är sant respektabla.En god vän sa:- Kom ihåg - humor är en allvarlig sak!

En annan god vän talade om nyttan av min personlighet rent professionellt.

- Hur då? envisades jag, som ville höra något berömmande.

- Jo du ser hjälplös ut - utan att vara det...