Vad var det som hände? Dår för fyra år sedan... Ett vet jag - livet för Yours Truly blev aldrig mer detsamma... Och lilla ulvusbloggen tog ett raskt skutt på listan över de mest lästa bloggarna...

 Det hela började med några förflugna ord... En av våra mest anlitade domare suckade: "Det finns knappast en enda fin collie kvar... Man håller på att förinta en hel ras!"

 Va! Det är inte möjligt! Grubbel, forskning... Upp till bevis...

 Jag bad en i hundvärlden bevandrad om hjälp med ett representativt urval av bilder på topp-collies. Visst finns det underbara svenska collies! Av dessa valde jag ut den som kom att illustrera det första inlägget. Nu har jag fått reda på att hunden heter NW-07 STEADWYN MAGNETISM ägare Micael Johansson, Kennel Seabound's, samma kennel som fött upp hunden som illustrerar dagens inlägg - GB CH & IR CH Seabound`s She`s All That For Ingledene - The first exported Swedish collie to Great Britan who became an English champion!

 Så satte jag igång, lyckligen omedveten om vad det hela skulle leda till... Drog mig till minnes rasspecialer som jag författat åratals tidigare. Här fanns mycket att vaska fram!

Nu hör det till saken att collie är en favoritras, så det var inte svårt att hitta inspiration... Många, många av familjens vänner har eller har varit ägare av collies; underbara hundar, kloka, fina, älskansvärda... En av collieklubbens tidigare ordförande var vänlig och serviceinriktad och försedde mig regelbundet med årsböcker och liknande. Så Yours Truly har "följt med" så där lite lagom om vad som hänt i collievärlden. Collie var också en av de hundar som jag vacklade mellan, när jag insåg att det inte gick att leva utan hund! Det föll på att collien tillhör gruppen brukshundar... Inte för att jag har något emot sådana hundar, absolut inte! Och inte för att brukstävlande krävs... Bruks är bara roligt - vill jag påminna mig... Har faktiskt ägnat mig åt det med liv och lust! Men det är allt runt-om-kring...

Alltså blev det ingen collie för min del utan västgötaspets.

 Nå, var var jag? Jo lite historik och allmänna betraktelser angående collie lades upp å blogg. Sen bara vällde det in; kommentarer och mail... Det tog aldrig slut - förtvivlade, ledsna människor som kämpar för colliens fortlevnad i vårt land!

Jag hade inte en aning om att det hela tidsmässigt sammanföll med ett intrikat årsmöte i faggorna! Men det blev man varse...

Att det varit bråk i collivärlden och att olika fraktioner stretar i divergerande riktningar, det är ingen hemlighet. Men detta... överträffade med råge de vildaste fantasier!

 Att motsättningarna är så stora, att hätskheten kunde vara så avgrundslik...

 Man blir ledsen och upprörd!

 På förekommen anledning vill jag understryka att jag delar bekymren med ljudkänsligheten - det finns i hög utsträckning inom min egen ras, västgötaspetsen. Ljudkänslighet är ett stort lidande och därmed också ett djurskyddsproblem. Det är ingen tillfällighet att det var en ägare av västgötaspets, Gunnar Löfberg, som under tidigt 90-tal drog igång Smällarprojektet. Parallellt med detta skrev undertecknad, tillsammans med Marina Reuterswärd, den första motionen till Stockholms Kennelklubb med krav på förbjud mot smällare. Motionen hamnade så småningom på Kennelfullmäktige. SKK centralt var välvillig men inte mer, SBK var inte intresserad alls... Det var när SKK åratal senare fick behov av att stärka sin djurskyddsprofil, som vår smällarmotion grävdes fram och SKK gjorde gemensam sak med Smällarprojektet, vilket sedermera blev SKK:s profilfråga Smällarupproret. Men det är för att tala med Kipling, en annan historia...Så ingen ska påstå att jag inte är engagerad i frågan!

 Men att komma tillrätta med collierasens ljudkänslighet genom att ytterligare dra åt tumskruvarna i en redan hårt ansatt ras, det är som att skjuta gråsparv med kanon!

Jag tror på goda grunder att det knappast är rätt väg...

Sammanhängande konsekvenser; blev av med jobbet.. anmäld till DN.. förvisso efter 14 (!) månader friad.. men i alla fall en plågsam period.. Man fick ställa in sig på en tillvaro som fattigpensionär. Som sagt.. the Life of Yours Truly blir aldrig mer detsamma! Men jag ångrar ingenting.

   Man får i vanlig ordning söka stöd, ja till och med tröst, i den högre litteraturen. Det finns andra som varit missmodiga och som klarat sig ändå. Som t.ex George Orwell, Down and Out in London and Paris:

"And there is another feeling that is a great consolation in poverty. I believe everyone who has been hard up has experienced it. It is a feeling of relief, almost of pleasure, at knowing yourself at last genuinely down and out. You have talked so often of going to the dogs - and well, here are the dogs, and you have reached them, and you can stand it. It takes off a lot of anxiety."