Nu har jag uppnått samma ålder som min far, när han dog. Lika gammal blev vår store författare August Strindberg (1849-1912). Mänskligt att döma lever man alltså på ett slags övertid. Vad får jag ut av det? Eller rättare; vad vill jag då hinna med att åstadkomma under resterande livskvart(?), tänker Yours Truly, som alltid är optimist.




Jo, först och främst se till att Huset blir något av vad det var en gång, dvs vackert och fint samt helt. Inspiration är hämtad i västerled och nu i helgen har man slitit som en kuli. Det värker i varenda led, men det var det värt... Hela bilen är full med sopsäckar med skräp som jag straxt ska åka med till sopstationen. Så nöjd jag är! Tom husfadern såg imponerad ut när han kom hem från sin domarkonferens. Hans helgbidrag var inköp av en ny golvmatta till det golv som blev förstört. Jättebra!




Om två månader har jag amorterat färdig på min röda Ford, vilket innebär att det är fritt fram att köpa nytt fordon. Hurra! Älskar att handla bilar... Far får min röda och sen ska jag...


Jag vill också göra ett allvarligt menat försök att förbättra hälsa och därtill hörande välbefinnande, dvs skaffa bättre kondis. Det här hänger samman med den klämda nerven som gör det svårt att gå, vilket ger ännu sämre ork, etc. Men jag har gjort det förr och klarat av det. De första rundorna på elljusbanan är jävulska, men sen blir det flyt.




Jag vill också få se mera av och uppleva en fin import från Lång-borti-stan - en vacker och trevlig liten hund, som dessutom har samma namn som vårt första barnbarn. Det måste betyda något, oklart vad.




Framför allt vill jag fortsättningsvis, med näbbar och klor, bekämpa alla attentat mot vår demokrati. Som nu detta som jag läste i dagens DN: Försvarsmakten har slösat bort 100 miljoner på en konsult, vars uppgift är att via enkäter till försvarsanställda ändra människors uppfattning. Hatar allt sådant manipulerande med riktade frågor så att makthavarna får de svar man vill ha. Säg styrgrupp, och Yours Truly griper efter spiskroken!
--
PS Så fort jag hade skrivit detta ringde vår nya vedhandlare - på noll tid hade vi fem kubikmeter prima spisved gallant hemkörd och avlassad på gården. Splendid!
Sedan susade jag in till Staden på strålande humör, träffade Ingrid och angjorde nördbanken. Där uträttades ärenden, sen gick vi på kondis - dvs Cafe Hörnan och konsumerade div bakelser och lade upp framtida strategier! Kände mig av någon anledning 20 år yngre, men det kanske man gör när man är glad och ansvarslös...
I alla fall läste vi resten av texten på bonaden ovanför "vårt" bord, tycker den stämmer så bra på oss, ha ha...:
Ett glatt humör på färden
Friskt mod i skick och sätt
Och ljus och gladt blir färden
Och lifvet blifver lett...

Klockan 9 söndagmorgon, tvättmaskinen brummar, alla djur har fått mat, mumsar och tuggar förnöjt. Husfadern har försvunnit västerut till domarkonferens. Man har huset för sig själv... Resten av dagen kommer att ägnas åt det lilla I och jag inte hann med under gårdagens städtornado... Egentligen borde jag ge mig på arbetet (som genererar penningar) men arbetets ämnesområden äro så olustiga, så de får skjutas på ytterligare någon dag. Måste tänka...
Andra tankar som pockar på; har börjat umgås med frågan om minskning av djurbeståndet. Usch!
Ettårsfölet Viola är redan på till-salu-listan... Snyft! Men jag hade egentligen bara tänkt att ha två hästar.
Hundarna då? Kan man ha sex hundar som man "inte gör något med"? Det är osäkert om det går att gå vidare med västgötaspets. Någon uppfödning eller tävling är inte planerad. Den som ligger närmast till för ett nytt hem är dock lilla tibben Mimmi. Det är dock en jobbig fråga; vi tycker jättemycket om Mimmi, hon är trevlig, välartad och helt problemfri. Förfrågningar saknas inte; i själva verket är de enda som ringer om tibetansk spaniel (är valphänvisare för den rasen) de som vill bli fodervärdar eller söker en omplaceringshund - det finns nästan aldrig några sådana. Men det är för mig obekanta... Ska någon av våra hundar få ett nytt boende, så måste det vara hos folk som vi känner, helst också älskar. Av lätt insedda skäl är urvalet begränsat...
Men det skulle i så fall vara främst för Mimmis egen skull. Västgötaspetsarna är rätt hårdhänta mot henne, särskild då den lekfulla och allting vallande Gerda, och Mimmi är för snäll för sitt eget bästa. Problem!PS F ö skriver vår webbmästare Michell mycket tänkvärt om omplacering på http://nattsmygarns.bloggagratis.se/Se länk till höger.

...för all hjälp idag... Vackert väder, underbar höstdag. Ingrid kom ut med sina pojkar för att hjälpa mor med djurskötsel och kånka på tunga saker. Tänk allt jobb, som skulle tagit Yours Truly hela dan och oändliga mödor, gick nu som en dans. Tack, tack... Dessutom... två spännade böcker av Gitta Sereney om seriemördare medförde den rara dottern till mor. Hon tänker då på allt...



Husfar var till Nilssons i Länna i liknande ärenden. Lördagen gick med andra ord i familjens och hjälpsamhetens tecken, vilket - som alla kloka människor vet - är så ömsesidigt välgörande...



Uno västgöten och Viggo skotten var glada att träffa våra hundar och hoppa i lövhögar.



De yngre lekte gärna med skottevalpen, Ada och Jack bibehöll värdigheten, låg i sina sängar och drömde om skottemos...



Efter lunch dök far upp, vi fikade och pratade en del. Medskick från Boa en jättekorg med nyplockade trattkantareller, bl. a svarta trattisar. Tack så mycket! De blir till dagens middag; pepparrotskött, kokt potatis, smörstekt svamp, sallad, rivna morötter, avokado... Ingen ska säga att vi äter dåligt! Alla var glada och nöjda. Det slutade med att jag körde hem Norrtäljeborna till sitt. Det är uppiggande med umgänget; dels har vi roligt, dels blir vi arga på samma företeelser... Som t.ex elaka och ohyfsade människor. Och så motsatsen... som får vår allomfattande välvilja. Ingrid skulle göra något ärende i Staden, så jag väntade i bilen med hundarna. En barnafar observerades. Unga pappor med bebisar är det gulligaste som finns.



Ingrid: Mamma, vilken snygg karl! Han kanske behöver hjälp med barnvagnen...



Bara Ingrid kan säga en sådan sak och få det att låta fullkomligt seriöst...



Pappan fällde ihop barnvagnen, stuvade in sina pinaler i bilen och skulle precis åka iväg. Då såg jag att han glömt bebisens drickmugg på biltaket, knackade på rutan och pekade. Pappa kom ihåg, bärgade muggen - gjorde tummen upp och kastade en slängkyss. Se vad lite vänlighet och omtanke kan göra! Visst kan en sådan episod lysa upp en hel trist P-plats...

Tittade på en intressant diskussion på TV angående dagens chefer inom kultur kontra gårdagens. Det hölls upp bilder på de stora dynamiska cheferna inom olika kulturinstitutioner - Ingmar Bergman, Dramatenchef, Harry Schein, Filminstitutet, Olof Lagercrantz, Dagens Nyheter, Bo Strömstedt, Expressen.










Det här vara eldsjälarna som brann för sin konst; som kunde teater, film, tidning, litteratur. Sedan blev chefskulturen norm och räknenissarna gjorde sitt intåg. Det påtalades hur ovanligt det är nu med en skrivande redaktör eller en läsande förlagschef. Cheferna har helt enkelt inte längre kompetens att bedöma om en film eller en bok är bra. Det är först när försäljningssiffrorna kommer, som man vet. Siffrorna har tagit över bokstäverna.










Kan man man dra jämförelsen med kennelorganisationens chefer? Visst kan man det! Inte sedan Ulla Magnussons dagar har SKK-ledningen haft någon tydlig kynologisk orientering. Det är direktörer, direktörer, direktörer... och så en nu managementkonsult.










Hur kunde det gå på detta viset? Nästa fråga - är det bra?










På FCI:s möte i Budapest Sverige av 3 (tre) representanter, två direktörer och en managementkonsult. Vilka mandat hade dessa personer? Hur redovisas uppdraget? Den svenska trion är förvisso säkert förträffliga inom områdena administration och organisation och kanske ekonomi, men nu var ju inte det som ärendet gällde.
Andra länders undrande delegater:
- Hallo, who are you? I think we haven´t met... What have you done in dogs? What is your mission here? I have been 35 years in dog sports, to my recollection I never seen you before...
Om SKK ska skicka någon att bevaka svenska intressen, då måtte det vara ett minimikrav att vederbörande är allmänkynologiskt välbevandrad, kompetent samt helst internationellt känd. På Europautställningen i Budapest hade Sverige ett helt gäng av svenska internationella storheter på plats som domare, folk som flytande talar fyra-fem språk och kan hänga med i alla debatter, som rör sig smidigt i hundsporten över hela världen... Någon av dessa hade kanske bättre förutsättningar att företräda svensk hundsport?










Att Ingmar Bergman var en världskändis och kunde film och teater, var oomtvistat. Det var ingen nackdel för chefsjobbet på Dramaten. Borde det inte vara likadant i kennelvärlden?

foto: Mia SandgrenRaglan Reform Club 4 x BIR.valp Äg Ingrid Sigfridsson, uppf Dan Ericssone Ch Peppone zum Stiefelchen u Raglan Rival Queen 2 cert vinstrikaste skottetik 2007

Jag fick ett tänkvärt mail från en vän ang gårdagens blogg:"Det jag menar (mail-formatet är farligt när det gäller attprata i ord :-) ) att det finns inget media för oss som har varit med litelängre och, som du själv beskriver, vill diskutera lite mer än CK och HP."Tack så mycket! Precis så är det! Kram/Lisbeth

Nattfrost. Svajig börs. Företag varslar om uppsägningar. Vi som har varit med förr känner igen oss. Snart är vi tillbaka till början på 90-talet. Resultatet såg man överallt, på gatorna inte minst. Rostiga bilar. Arbetslösa människor. Det finns många likheter med -91, men också olikheter. Då var krisen nationell och delvis självförvållad. Botemedlet var en hårdhänt budgetsanering. Nu är finansoron global och sänder chockvågor över hela världen. Konsekvenserna är svåra att överblicka. Påverkar det här oss? Så klart att det gör. Folk kommer att sitta still i båten och hålla hårt i plånboken. Vad innebär det för hundsporten? Man kan lugnt utgå från att det blir en Missnöjets Vinter. Det är bara att gå tillbaka och se vad som hände sist:Så här sa SKK:s vd Ulf Uddman enligt Brukshundens reportage (2002):För att visa på utvecklingen inom SKK-organisationen anlade Ulf Uddman ett tioårsperspektiv.- För tio år sedan hade SKK 60.00 registrerade hundar per år. Nu har registreringarna gått ner till ungefär 50.000 Enligt en SIFO-undersökning är antalet rashundar kontra blandraser ganska konstant. - Mycket av motorn i vår verksamhet är nyregistreringen av valpar, underströk Ulf Uddman. När det gäller medlemsutvecklingen var 90-talet ett förlorat decennium. Medlemstappet gick från 300.000 till 260.000 Alltså kan man vänta en betydande nedgång i registreringarna. Det är smörjmedlet i hela hundorganisationen. Utan kullar som föds har uppfödarna betydligt mindre möjlighet att hålla igång. Även om ingen blir rik på att föda upp valpar, så ger det ändå tillskott till verksamheten; utställning, tävling, kanske inköp av nytt avelsmaterial och förbättringar av sådant som används till hundarna. Valpregistreringarna generera också direkt betydande belopp till SKK och indirekt i medlemsavgifter till klubbarna, kursavgifter, nya utställare och tävlanden. Allt detta kommer att krympa ihop.Visserligen har inget Månadsbrev från SKK publiceras på evigheter, men att valpregistreringarna redan gått ner är ett faktum som bekräftats från SKK:s ledning. Man kan också se det på antalet annonser i dags- och fackpress. En förfrågan till olika rasklubbar ger vid handen att situationen är smått förtvivlad; "rena paniken". Jag är valphänvisare för tibetansk spaniel och där är det tvärdött. Från 1-3 förfrågningar per dag, till nu - noll och intet. De senaste veckorna har det ringt två pesoner - en som sonderade terrängen för eventuellt köp nästa sommar, en annan som ville bli fodervärd...Törs man då lägga på en kull? Värsta fasan är att bli stående med en stor kull 4-månaders valpar som ingen vill ha. Valpar är ju färskvara... Här finns också ett djurskyddsrealaterat problem; risken är överhängande att en del köp blir mer lättvindiga än vanligt, kanske avbetalning, kanske förtvivlade uppfödare säljer till folk som annars skulle fått nobben.Även de som har valpar tingade gör klokt att tänka sig för. Även valpköpare är människor och som sådana sig själv närmast. När mattan rycks undan fötterna är troligt att den planerade valpen känns mest umbärlig. Det är inte bara valpen som ska betalas vid inköpet, den kostar fortsättningvis massor med pengar; försäkring, veterinär, kursavgifter, medlemskap...Hundvärlden får övervintra, bida tiden och inte tära på kapitalet.

På begäran...

Dagens betraktelse skulle egentligen vara med på Ulvusbloggen, men då jag ville illustrera den, och de tilldelade bilderna är "slut" så kanske den lika bra platsar här. Ämnet är ju - delvis - terrier...














Helgens besök på Terrierklubbens utställning lämnade ingen frid i sinnet...














Jag har förvisso aldrig ägt en terrier, eller ens en strävhårig hund, men alltid känt mig dragen till denna grupp. Hundsportens vagga stod i Storbritannien och då speciellt i just terriergruppen. Temperaturen är snäppet högre, engagemanget känns riktigare. Man tävlar och konkurrerar i bästa sämja - gissningsvis är det kanske inte alltid så, men det VERKAR att vara på detta viset. Sporten är liksom på allvar, temperaturen stiger runt ringarna... det klappas och applåderas utan att någon flåshurtig speaker behöver uppmana därtill. Folk är sportsliga på genuint sätt, man håller reda på och hjälps åt med varandras hundar. Det är engagemang som känns äkta och ej påklistrat.













Man träffar riktiga hundmänniskor som framgångsrikt intresserat sig för sin ras och vår sport i kanske 40 år eller mer. Det är bra för mig att möta gamla och nya hundvänner. Man påminns om hur saker och ting borde få vara och blir på gott humör för resten av dagen. Som t.ex Mia Sandgren (kerry blue) som kan få en hel trist utställningshall att lysa upp, med mängder av personality plus, kunnighet och stil. Eller kända westiepersonligheten Birgitta Hasselgren, som efter bedömningen spontant hjälpte en novis i ringen med värdefull träning och tips. Och varför inte SKK:s 1:e vice ordförande Carl-Gunnar Stafberg, som med liv och lust tävlade med sina border terriers och spänt väntade utanför ringen med sin fina tik. Många VIP:s i toppen nöjer sig numera annars med att glassa i organisationens f n bästa gren - vilket är konferenser och likställda evenemang.














Jag känner mig djupt bekymrad över det sätt som vårt sport utvecklats under de senaste decennierna. Kynologin är satt på undantag och ersatt med, tja... vad ska man kalla det? Vi har sett ett intåg av Management; chefskulturen, direktörerna, corporate bullshit...












Hundsporten är en konst och konst kommer av att kunna. Nu har hundaveln hamnat i händerna på genetiker och betalda konsulter, uppfödning har reducerats till rutor som ska prickas av: röntgen, MH, etc. istället för att titta på hundarnas fel och förtjänster och utgå från det och standardens beskrivning av idealet. Traditionellt selektiv kvalitetsavel har blivit raseliminering. Detta håller man på med sedan decennier utan att bry sig om att utreda effekter, och vad värre är; när effekter faktiskt utreds kör man trots ett negativt resultat på i samma spår. Det finns en ovilja, ända upp i organisationstoppen, att ta till sig resultat och forskning som visar att något av älsklingsprojekten varken gör till eller från för att förbättra hundaveln. MH, som i början av 2000-talet infördes som krav för registrering av brukshundar, skulle utvärderas efter 5 år. Detta har inte skett. Schäfer har röntgats i 50 år och har fortfarande 25-33 procents HD. Samtidigt befinner sig brukshundraserna i fritt fall, registrerings- och kvalitetsmässigt - nyligen påtalat i bl.a Domarbladet. På WDS blev detta uppenbart då, med något undantag, svenskfödda hundar inte alls kunde hävda sig.







Hundraserna bli alltmer lika varandra, lång hals, kort rygg, överdrivna vinklar, t o m i rasstandards där tondöva översättare och andra klåfingriga lyckas dra en grå nivellering över rasavelns stöttepelare. Dessutom visas alla raser (nästan) likadant - d v s i en rasande fart.












Den förtjusande airedaleterrierbilden från 30-talet, tillägnas vännen Stig Ahlberg, airedaleterrierman, domare, redaktör för Röster i Radio/TV och mångårig skribent i Hundsport under signaturen Black Jack. Vi saknar Stig! Han älskade hundar och hundsport, han hade inte gillat the Management People.