I DN kultur ställs frågan: När gick det svenska folkhemmet under? Var det under budgetsaneringen på 90-talet. Eller på Sveavägen den 28 februari 1986? Eller rent av i december 1969, då gruvarbetarna i Kiruna gick ut i vild strej?












"Själva frågan förutsätter naturligtvis att man tror att folkhemmet verkligen har existerat, att det inte bara är ett begrepp för att beskriva ett idealiserat förflutet."












Samma fråga kan ställas om den svenska modellen inom kennelorganisationen...












Under tiden för "folkhemmet" var Sverige ett land som ansågs som det mest utvecklade i världen, som hade den högsta levnadsstandarden, en gyllene ekonomi, social trygghet och en arbetsmarknad som präglades av sällsynt fredliga förhållanden. Sen gick det som bekant utför...












Samma utveckling har kunnat ses inom hundsporten...












Under motsvarande tid hade Sveriges hunduppfödare sin glansålder, vårt smittskydd var på topp, djurskyddslagen sågs som den mest framsynta i världen, tävlingssidan frambringade kvalitetshundar och svenska uppfödning exporterades och beundrades internationellt. Om dessa hundars framgångar kunde man varje månad läsa i kennelklubbens tidskrift Hundsport. De är som skimrande laguner i minnets ocean (inte illa!).












Nu är det inte längre riktigt på samma vis...












Man kan fundera över när vändpunkten skedde; vad var det som hände? Vilken avgörande punkt i SKK-historien ledde till en erodering av den svenska modellen? Var det övergången från SKK-association till Riksorganisation på 70-talet? Var det tidigt 80-tal vid Bertil Lagerblads bortgång - av HS-skribenten Black Jack beskriven som "Den bäste ordföranden"? Eller "ordförandegrälet" på 90-talet mellan respektive SKK- och SBK-ledarna om hundägareutbildningen? Eller kanske rent av "öppna gränser" i mitten av 90-talet?












Alla de här sakerna hänger naturligtvis ihop, men jag röstar nog på intåget av The Awkward People. Det var då som svensk hundsport förändrades och det till det sämre. Men det hade naturligtvis ingen kunnat räkna ut...












De marknadsliberala krafterna gjorde sig gällande, hundklubbarna skulle skötas som företag, gränserna öppnades, allt var möjligt i den nya sköna världen. Tråkiga saker som förordningar och stadgar kunde man ta lätt på! Den exekutiva makten, som tidigare förutsatte kunskap och erfarenhet, kunde lätt ersättas med social kompetens och framåtanda. En ann är så god som en ann... Anything goes!












I den ena klubben efter den andra befolkas styrelserna människor som har "fyra år i rasen" och som svängde sig med ord som implimentera och kvalitetssäkring utan att nödvändigtvis ha något begrepp om innebörden. Och de sitter kvar än! Men det gör ingenting - huvudsaken är ju att man vill, inte att man kan... Hos The Awkward People är makten huvudsaken, inte motsvarande förmåga (skickligt!).










***










Hur gick det då?










Till att börja med var det inte så tokigt - de lössläppta marknadskrafter och öppna gränser, vilka SKK bejakade, gav nya vyer. SKK centralt släppte greppet; länsklubbarna blev resebyråer med tjänster och gentjänser som specialitet, ras- och specialklubbarna betroddes autonomt hantera sina egna anglägenheter. Trots att tidsandan drev på, så hade SKK ändå behov av att kontrollera vad som fortfarande gick att kontrollera dvs med den nya datatekniken - alltså uppfödarna. Inget var för litet eller för småttigt för att inte hållas koll på, helt enkelt för att det gick att göra. Intet ont anande uppfödare med välrennomerade kennelnamn kunde plötsligt få ett ampert brev om att intervallen mellan kullar understeg den anbefallda tiden med två dagar... eller något annat som i praktiken saknar betydelse för valpars och avelstikars välbefinnande. Uppfödarna omyndigförklarades.










Hur kunde detta ske?








***








Vad kännetecknar då The Awkward People? Förutom "fyra år i rasen", total avsaknad av självkritik, samt obegränsade maktanspråk utan motsvarande förmåga; jo det brukar inte vara så väl beställt med Kunskapen...







En normal-awkwardian kan i bästa fall - men inte alltid - vara duktig med sin hund, kanske till och med "provat-på" som uppfödare/funktionär, etc. Men det räcker inte...







Man måste ha hela paletten för att göra nytta på den här nivån. Man måste kunna sin egen ras naturligtvis, inte minst bakåt, hela kennelorganisationen, helst också internationellt. Man måste förstå de olika orsakssammanhangen, procedurfrågorna, ärendehanteringen, stadgan... Det går inte an att inte veta eller bry sig i skillnaden på ras- och specialklubb, att blanda ihop EU med europarådet, eller att i offentliga sammanhang ge ifrån sig uttryck som "Uddmansson, eller vad han heter". Alla dessa villiga, som inte kan, finns på alla områden och nivåer inom SKK-apparaten, men mest av allt får de sin näring i rasklubbar. Det ligger i sakens natur att despotism och sekterism frodas ihop med falsk värdegemenskap (lysande!).






En awkwardian ser sig gärna som språkligt bevandrad, vilket man inte är - avslöjas ofelbart i internationellt sammanhang, sändebudets missiv vantolkas och stor oreda uppstår.







Detta bara som exempel.





***





Oj så många kommentar på min blogg! konstaterar Mor dvs Yours Truly belåtet.





- Vad är det för människor som kommenterar? sporde yngsta dottern.





Jag: Vet ej... i stort sett... sa jag, stackars världsliga kräk, lite svävande. Men det är trevligt att bli efterfrågad!





Ingrid: Konstigt, det låter som de tycker väldigt mycket om dig...





Jag: Ja-a, kan du tänka dig, så roligt!





Ingrid: Det beror på att de inte känner Mor!





Hm... med sådana familjemedlemmar behöver man inga ovänner...

Har ägnat den senaste tiden åt nyttigheter dvs hårt arbete. Idag lämnades sista delen för den här gången - nio sidor. Sedan lade jag mig i soffan och svimmade.
Kvickande till och famlade efter kvällslektyr. Det fick bli Olof Lagercrantz bok om Strindberg. Jag kunde inte ha det bättre! Den store författaren som jag beundrar och hans bok om den stora författaren som jag älskar...
Har kommit till strulet med pjäsen Mäster Olof - Mäster Olof är ett skådespel i fem akter av August Strindberg, utgivet 1872.
Strindberg påbörjade pjäsen 1872, men efter att ha fått den (först i en omfattande prosaversion, sedan en förkortad version) refuserad omarbetade han den till ett versdrama, färdigt 1876. Året därpå lade han till ett efterspel, och hans engagemang för dramat verkar har varit ovanligt starkt. Trots detta fick Mäster Olof urpremiär först 1881, men gjorde då succé.
Ett utmärkande drag är den fördjupade personteckningen, som stod i direkt konflikt med dåtidens idealistiska normer. Även om Strindberg i detta influerades av Shakespeare innebar den psykologiska realismen, den komplexitet och karaktärerna uppvisar, något nytt - inte bara för Strindberg, utan för svensk dramatik överhuvudtaget.
Ur pjäsen, replik: "Olof! Du är född att förarga!"
Är det inte lysande?
Det är utan tvekan sitt eget porträtt som Strindberg tecknar.

Idag grattas vårt första lilla barn Marina - mamma till Felix, matte till prinsesskissen Int Ch Ormeryds Emma, m.m Må du få en riktigt fin födelsedag!önskar Mamma & PappaPS Marina är även kassör i Skottefederatione, här på visit hos vice ordförande Elisabeth

Bloggen collieforever - se länk Ann-Sofie - beskriver under rubriken Kvällslektyr 09-04-15 en modell som kallas "De 9 eskalationsstegen" från 1999 skriven av Friedrich Glasl. Det är colliedebatten - och motsvarande i andra klubbar - hur skall detta sluta??? - som är absolut klockrent. ALLT känns igen, inklusive polariseringen, klischéer angående vetande och kunnande och fackkkompetens, demoniseringen av meningsmotståndare, härskartekniker, skrivelser, anmälningar och hot...

Läs den!

Författare: Glasl, F. (1999): Konfliktmanagement (6. upplagan). Bern/Stuttgart. Översättning från tyska av Monika Ringström.

Foto: Jasna Bohlin idé & design: Pernilla Wester


Se här colliens ursprungsfunktion dvs fårvallning med duktiga långhårscollien Asta, som fint håller ihop sin flock.


Asta heter egentligen Gatefields My Goldmine (Gatefields Gaytime-Gatefields Midget Madonna) ägare & uppfödare Marianne Hansson i Sala. Asta är alltså 2:a generation egenuppfödning (på pappans sida är det faktiskt 4 generationer Gatefield-hundar) med ursprung i S BCH S LCH SUCH Speedlines Black Pepper, så här finns att brås på!


Sköna Asta tål även att titta på - är utställd med 7 CERT i 4 olika länder. Bilden är vacker i sig, men den fick bli lite "romantiserad" för att påminna om colliens "pastorala" - (herde) - förflutna. I England går ju collie numera i Pastoral Group.

Konflikter om collie och rasens grupptillhörighet är av gammalt märke. I Kennelklubbens protokoll framträder bilden av ett evigt krig. Mot bakgrund av vad som framkommer i SKK:s 100-årskrönika blir det alltmer begripligt varför konflikterna i och runt collie är så djupa och outrotliga.




Associationen med Svenska Sällskapshundklubben, som sedan 1912 utgjort en sektion av SKK och under vilken collieägarna en tid sorterade, upphörde 1925. Dessförinnan hade Collieklubben framlagt ett reviderat förslag till standard, vilket år 1925 godkändes av SKK. När det gällde rasklubb för collie rådde länge ett säreget förhållande. En utanför kennelassociationen stående förening, ”Collievännerna”, anordnade år 1924 en utställning i Stockholms Cirkus med uppvisning av inte mindre än 60 collie. I samband därmed bildades Svenska Collieklubben, som sökte association med SKK, vilket dock erhölls först år 1931. Associationen upphävdes redan året därpå på grund av konflikter. Trots att klubben existerade i många år därefter blev den aldrig på nytt associerad med SKK. Det är den officiella versionen... Historiska fakta är uppenbarligen plågsamma! Under en tid däremellan var collieklubben förvisso SKK-associerad men den hävdes 1927, men kan ana svåra turbulenser... En av collieklubbens medlemmar fick ett disciplinärt straff för ”smädligt skrivsätt mot SKK:s styrelse.”




Vid utställningen i Stockholm samma år deltog kung Gustaf V med sin collie Dick som fick första pris och hederspris. SKK:s krönikör skriver: "Det är att förmoda att kungen icke var medlem i collieklubben, ty i så fall hade en verkligt delikat situation kunnat uppstå."




SKK gjorde ett nytt försök med collie 1942, då det beslöts att rasen officiellt hörde till nybildade specialklubben SBK. Collien fick status som brukshund medan airedaleterrier överfördes till Terrierklubben.




Intet nytt under solen, som det heter...

Ja, vad säger man? Visst är det lätt att bli besviken på folk...I sådana ögonblick av vemod, då hjälper bara Ferlin:"I livets villervallavi gå på skilda håll.Vi mötas och vi spelavår roll - Vi dölja våra tankar,Vi dölja våra såroch vårt hjärta som bankaroch slår - Vi haka våra skyltarvar morgon på vår grindoch prata om väderoch vind - I livets villervallaså nära vi gåmen så fjärran från varandraändå."

Tantalos var en grekisk kung som fick sona ett gruvligt brott i underjorden. Där står han ännu, plågad av hunger och törst, med vatten till hakan som ständigt viker undan när han försöker dricka det och med läckra frukter på grenarna ovanför huvudet som ständigt viker undan när han försöker ta dem.
Det svenska uttrycket ”Att lida tantali kval” kommer från den grekiska sagan och betyder att plågads av ständiga besvikelser; inte som det felaktigt nyttjas - inför en imponerad och okritisk krets? - att beskriva kval i största allmänhet.Och visst blir man besviken på folk!
Oskicket att svänga sig med uttryck som ska antyda en klassisk bildning faller alldeles på marken när ifrågavarande bons mots hamnar i fel sällskap...
Ho vet om hon har lov i detta Eden fått
att röra kunskapsträt som var båd´ont och gott... H.C Nordenflycht