Ännu en kall morgon, solen skiner, blåsippsbacken är alldeles blå - för kallt att låta de små valparna gå ut och leka... Man får ta tag i det lilla livet inomhus. Allt damm och vinerns hm... patina synes i vårljuset. Fram med hink och skurborste!Känner mig som Birger Sjöbergs Frida i vårstädningen - en from förhoppning! Dock kan man ha sämre förebilder:"Vardags vind vid hennes ruta viner, vardags damm står tätt i hennes fjät, ändå något änglaaktigt skiner omkring Fridas huvud, medge det! Där hon syns bland spannar och bland pallar, kungligt strålar hon vid rök och dropp. Ändå står ej Frida, vad man kallar, på vår samhällssteges högsta topp."

Som SKK-kremlolog med demokratifrågor som specialintresse vill Yours Truly gärna påminna om valberedningens undanskymda tillvaro. Valberedningen har en mycket viktig uppgift. Kom ihåg följande tumregler:* Valberedningen är tillsatt av årsmötet och ansvarar bara mot detsamma.* Tänk på HELA styrelsens sammansättning - de här människorna ska kunna samarbeta!* Återanvänding av gamla ordföranden är av ondo!* Dito f d ordföranden som "styr från baksätet".* Se upp med s k delikatess-jäv, typ kassör och revisor som har barn ihop är ingen hit...* Det finns mer än nomineringar av kandidater till styrelse och revisorer, som valberedningen kan intressera sig för; ex vis utökning eller minskning av antalet ledamöter, förslag till arvodering o dyl.* Valberedningen bör även tänka på förslag till årsmötets ordförande, vilken inte behöver vara någon i föreningen. Det kan vara en fördel med en utomstående, t.ex . från kommunen.* Sittande ordförande som årsmötesordförande är en styggelse! Detta innebär att vederbörande får klubba sin egen ansvarsfrihet, vilket naturligtvis inte går an!* Börja valberedningsarbetet NU - det skiter sig alltid sista veckorna före årsmötet, så då är det bra att ha det mesta gjort...LYCKA TILL!

Här är vi! Odetta Gordon, Sister Rosetta och Sonny Boy - alla vi små grå i Blues-kullen här på Ulvus. Vi är nu fem veckor och kan massor; äta, pinka på tidning, leka med varandra och med människorna här och inte minst med vår storebror Gunvald. Snart får vi gå ut ute!

.... från en av våra största personligheter i hundvärlden, såväl i Sverige som internationellt. Jag blev väldigt glad och lite rörd... Av lätt insedda skäl kanske avsändaren vill vara anonym, med innehållet är så tänkvärt och har så många poänger att jag gärna vill dela med mig. Hoppas att detta går an? Håll till godo:
"Kära Lisbeth,
Såg att du undrar över att det inte kommer in fler kommentarer. Du tror att många läsare är för unga. Du har säkert rätt i detta som i det mesta du skriver.
Men du kan också tolka det som att du har många läsare som är för gamla. Vi har med möda lärt oss att använda datorn och internet. När man ska svara  eller kommentera en blogg så dyker det upp en massa termer som URL, logga in och gör si och så. Man vill inte eller kan inte lära sig mer datatermer, det är sas fullt på den egna hårddisken.
Men var inte orolig, dina visdomsord faller inte på hälleberget, tvärtom det är en upplyftande känsla att läsa att någon uttrycker just den oro och de farhågor man själv känner över vart vår kära hobby den ädla hundaveln är på väg. Nästan dagligen förfasar jag mig över samma företeelser ( nymodigheter ) som du skrivit om. Du beskriver så träffsäkert precis det som gnager och förstör glädjen med hundsporten och hundaveln. Man vill nog sprattla emot, men det känns hopplöst. Liknelsen med hönan är helt suverän, jag tror de flesta rasklubbar är infiltrerade av den sortens hönor. Jag har aldrig förstått varför somliga har en sådan längtan att styra och kontrollera vad andra uppfödare gör. Mycket kan man skylla på felaktig potträning, kanske även detta??"

I väntan på inspiration Pompeji, 1:a årh. e. Kr.

Tar dom in vad som helst i Kåren? säger kommissarie Bäckström i Leif GW Perssons deckare. Trots att Bäckström har en del avgjort osympatiska drag känner Yours Truly understund en viss samhörighet med romanfiguren. Bäckström är en cyniker och sanningssägare, han är karl och polis, så där upphör likheterna. Bäckström kan överblicka ett långt liv i ordningsmaktens tjänst. Han noterar när något hänt inom Kåren. Jag kan på samma vis se tillbaka på ett halvt sekel inom hunderiet, däribland mer än 30 år som reporter i Totalhundsporten med SKK-kremlologi som specialitet. Då får man Perspektiv!




Här går att se när saker och ting förändras - mycket till det bättre, som nu öppenheten inom SKK och ökad demokrati. En del andra företeelser kan finnas skäl att vara mer tveksam till...




Vad är viktigt? Kennelklubbens kärna och grundbult är främjande av den ädla hundaveln, eller "förening för hundavfelns höjande" som löjtnanten och greven A P Hamilton formulerade det när han för 130 år sedan tog initiativ till bildandet av en Kennel-Club enligt engelskt mönster.




Sedan dess har mycket hänt...




SKK har blivit en riksorganisation, tävlingsfloran har blivit en hydra av olika grenar.




Själva fokus på vad som är viktigt har alltmer flyttat från hunden och rasen till människan och hundägaren.




Tidigare var de olika instrumenten för att mäta hundarnas färdighetet begränsade till exteriörbedömning å utställning, samt bruks- och jaktprov för bruks- och jakthundar.




Nu finns det hur mycket som helst av hm... allt möjligt som man kan taga sig före tillsammans med hund. Utställning har mer blivit Show där handling och presentation fått allt större betydelse. Därutöver finns lydnadsprov, agility, freestyle och junior handling, vilket ger hundägaren kärkomna tillfällen att visa upp sig själv...




I de senare får man också lov att klä upp sig, vad gäller freestyle även klä ut sig...




Hurra!



Snart är vi framme vid "Idol" och "Let´s Dance" - det ultimata synliggörandet enligt dagens ideal.




"The cheapest way to get on the stage" som någon så träffande uttryckte det.




Så något har alltså hänt... Det tidigare viktiga - rasen och aveln - det som är Kultur, har fått vika för vad som i upplevelseindustrin definieras som Kul.




Är det något fel med det?




Ja, faktiskt är det så tråkigt nog.


För HELVETE - vakna upp nu! Det här är inte bara tråkigt - det är ett kulturarv som förskingras!!!!

Och kom inte och snacka om att det är Utveckling - skribenten skulle med andra ord vara en reaktionär bakåtsträvare... Det är Avveckling som vi bevittnar!




Förr - kära unga generation - då tävlade uppfödarna först och främst, vanliga hundägare deltog förstås, men mer sporadiskt. Något senare kom pausprogrammen lydnad och agility, dessa upphöjdes till egna tävlingsgrenar. Att folk kunde göra tävling av att visa eller dansa med hund hade ingen kommit på än...




Om man tittar på vilken tävlingsgren som ökar mest så är det tveklöst agility - 65.000 starter förra året. Lydnadsprov ökar också, nu 19.000 starter, medan SBK:s kärn- och ursprungsverksamhet, bruksproven, för en tynande tillvaro med 10.000 starter. Vad gäller freestyle och juniorhandling har jag inga siffror tillgängliga.




Det här säger något om själva hundsporten - på gott och ont...




Hundtävlandet har blivit en gökunge som måste matas och hållas igång till varje pris.... Länsklubbarna, som står för merparten av utställningarna, är jättekoncerner med många miljoner i omsättning. De nya grenarna i arsenalen kräver hundar av nytt och främmande slag; mera fart, mer aktivitet, bättre jaktkamplust och gripande...




Här någonstans skymtar orsakssammanhangen till den centralt påbjudna ivern med MH för Alla - hundarna och raserna ska ändras för att passa arenasporterna.


Det ska bli intressant att se hur den nya sköna världen avspeglas i sammansättningen av centralstyrelsen (och i förbundsstyrelsen). Blir det några nytillskott? I så fall - vilka äro kallade och vilka blir slutligt utvalda? Kan vi se fram emot välartikulerad klokskap, den ädla hundaveln till fromma? Eller eller blir det nya ja-sägande blindpipor av varierande dissonanser?


Det blir en spännande vår...

Svenska Kennelklubben (SKK) är en ideell demokratisk organisation. I SKK ingår läns- och specialklubbar samt ungdomsförbund. SKK har många uppgifter delegerade på respektive klubbar. Grundbulten är främjande av den ädla hundavel. Länsklubbarnas funktion hörs ju på namnet; den är uppdelade efter geografiskt hemvist. Avelsansvaret för respektive raser är fördelade på specialklubbarna. En del av dessa ansvarar för en ras, andra har inom sig ett konglomerat av rasklubbar vilka var och en har fått delegerat avelsansvar för sin ras eller raser.

Så långt är allt väl och begripligt.

Men vilket ansvar har specialklubben för hur avelsfrågorna förvaltas inom dess rasklubbar? Har specialklubben koll på vilken eller vilka människor som styr? Hur hanteras uppenbara brister i raskunskap och avelserfarenhet? Hur ställer man sig till klubbar där det regelmässigt genomförs kupper och busslastårsmöten? Om frågan ställs till SKK blir svaret: Sådan är demokratins spelregler...

Men alla dessa nya eller nygamla funktioner där det exekveras en betydande makt; hur förhåller man sig till dessa vars handläggare verkligen inte är demokratiskt valda? När en och samma person - som i aktuellt fall är såväl "ny" som utan ovanförmäld erfarenhet - är valphänvisare, avelsråd, webbmaster, sitter i RAS samt i redaktionen för föreningens tidskrift, då finns det skäl att börja skruva på sig.
Dessa förhållanden hade stadgekonstruktörerna aldrig kunnat förutse! Uppenbarligen råder här ett betydande demokratiskt underskott...

Trots att den gloriösa påsken nu är ett angenämt minne blott, får Yours Truly fortsätta att återanvända gamla bilder. Som nu denna med våra befjädrade vänner... På grund av diverse svepskäl kan jag inte lägga upp några gulliga valpbilder, som tänkt var. De tilldelade bilderna är nämligen slut, i min ofullkomlighet kan jag inte fixa nya...






Men hönsbilderna duger gott att skriva dagens betraktelse inunder. Då kommer jag osökt att tänka på en mycket rolig bok av den geniale Mark Levengood, nämligen "Gamla tanter lägger inte ägg" Och nu börjar skribenten så att säga närma sig ämnet...






När vi hade höns dök det ofta upp en ovälkommen företeelse i flocken, nämligen skråckhönan. Det är s k "ruvningslystnad" vilket tar sig uttryck i att den anfäktade hönan snor alla ägg och parkerar sig själv ovanpå. Där ligger hon, burrar upp sig och skråckar - därav namnet - samt är allmänt besvärlig. Skråckhönan lägger inga egna ägg. Framför allt stör hon de andra och nyttiga hönsen.






Jag tänker ibland på de besvärliga och tjafsiga skråckorna, när man konfronteras med motsvarande företeelse i hundvärlden...






Dessa äro välutbildade och välartikulerade damer på livets middagshöjd - typ 55+ - som inför denna livsfas bestämmer sig för att skaffa en hobby, nämligen hund. Hundskråckan ger sig in i sitt nya projekt med stor beslutsamhet. Allt i ämnet studeras, det gås kurser och man informerar sig. Så långt är allt väl.




Ibland kan Skråckan, som oftast har ett auktoritetsyrke i botten - typ socialsekreterare, polis, lärare, läkare eller motsvarande - även göra karriär i hundklubb. Det går mestadels alldeles utmärkt, enär Skråckan som sagt är välorienterad och nitisk. Så länge Skråckan håller sig till uppgifter som kassör eller sekreterare flyter det på rätt bra. Hundskråckorna fyller här samma funktion som de kulturbärande damerna inom teater och litteratur. Dock - ingen av kulturdamerna skulle väl komma sig före att lägga sig i regissörers eller författares arbete?






Men det är just det som inträffar när Hundskråckan börjar intressera sig för Avel...






Skråckan har nämligen behov av "att amma ett foster" - en ganska elak anmärkning från en kynologiskt insatt person, men det får vara med här på grund av träffsäkerheten... Hundavel är en ruggig uppgift som fyller Skråckan med bävan och skräck - överlämnas bäst till auktoriteter! - veterinärer och likställda...






En liten sidoanmärkning: hunduppfödning är en konst och ett hantverk som - i likhet med många andra färdigheter - bäst inläres i tämligen unga år... Det handlar inte bara om avelsprogram, inavelskoefficienter, foderstater m.m som man kan räkna, mäta och föra protokoll över. Utan fast mer förmåga att se sina hundar och begripa en massa naturliga processer. En känsla för vad som är kärnan i just denna ras, en förståelse av tikens och valparnas fundamentala behov. Detta är något som man tillägnar sig under många års träning och dessa saknar Skråckan i beklaglig utsträckning...






Alltså skiter det sig rätt omgående!






Skråckans valpar föds aldrig hemma, de dimper ner i baksätet på bilar eller på veterinärkliniker. Vänner och bekanta inbjuds att närvara! De kan ju göra nytta som sällskap till uppfödaren och om man skulle behöva uppsöka veterinär. Detta behov infinner sig i obevekligen! Skråckan har nämligen klippkort hos veterinären - mer därom senare...






Skulle valparna överleva förlossningsdramatiken, så tas de tämligen omgående av daga genom s.k stödmatning. Skråckan och hennes medsystrar litar inte på att valpmamman har mat till sina små... Skulle till äventyrs någon eller några valpar klara sig från lunginflammation av tillägg, förgiftningschock av alltför nitisk avmaskning eller shamponering med 3:e klassens ohyremedel - ja då är det till uppfödarens stora lättnad äntligen dags för leverans... Allt enligt regelboken naturligtvis, även kennelnamn är inregistrerat! Tyvärr har uppfödaren svårt att släppa taget och lever fortsättninsvis ofta i fejd med valpköparna.





Befriad från uppfödandets plikter kan Skråckan ägna sig med hull och hår åt vad som återstår... De egna hundarna karläggs i detalj, det röntgas och lyses - oavsett om det finns kliniska symptom eller annat som påkallar veterinära undersökningar. Skråckan och hennes gelikar är dock ingen affär för försäkringsbolaget... Hundarna står under ständig medicinering! Alla organ som inte är direkt livsuppehållande avlägsnas kirurgiskt; analsäckar, tonsiller, livmoder, testiklar...





Sen kan man ägna sig åt vad som ger livet innehåll - Tävling! Själva meriterande av djuren går dock inte såå bra - man tränar och tränar men det blir liksom inget av det hela...





Återstår ett nytt livsprojekt - Rasen! Här kan vår kära höna utvecklas till en verklig Tyrannusarus Skråck... Det finns alltid något dunkelt som "utrotningshot" eller ursprungsfunktion eller bekämpning att slå vakt om! Hamnar Skråckan på en nyckelpost i rasföreningen; ordförande, avelsråd, avelskommitté, etc. kan betydande oreda uppstå. Skråckan hatar och misstror de andra hönsen, förlåt uppfödarna och avundas dem deras ägg dvs framgångsrika avelsresultat. Hon är besjälad av att hålla dessa i schack. Det finns alltid någon fix idé att odla! Alltmer monoman och förfördelad lierar hon sig med likatänkande. Skulle inte detta vara tillfylles kan man söka stöd hos Auktoriteter; inte minst agronomer och beteendevetare, oavsett om dessa saknar kunskap om hundar eller avel. Skråckorna har absolut blind aukroritetstro och det är här som chronschoughianismen kommer in.





För de som inte är bekanta med begreppet krävs en förklaring:





Skollärare John Chronschoughs memoarer är en mycket rolig roman av August Bondeson som utspelar sig under andra halvan av 1800-talet då folkbildningen i Sverige ännu var i sin linda.





Bokens huvudperson är ende sonen till ett småbrukarpar där fadern dött tidigt. Chronschough är en av de första statligt utbildade småskollärarna och överfylld av en okritisk vördnad och beundran för alla former av auktoriteter. Mot dem som Chronschough upplever som okunniga eller "olärda", är han en besserwisser och översittare.





Namnet är en indikation på vem Chronschough vill vara: hans ursprungliga namn är Johannes Persson, men för att skilja sig från mängden ändrar han under seminarietiden till Kronskog, skrivet Chronschough för att se finare ut. "Chronschough" har blivit ett uttryck för halvbildad besserwisser.





När Skråckan blir en Chronschoug med maktposition i eller utanför rasföreningar, ja då är det verkligt dystert för den ädla hundaveln.





I alla problemklubbar finns ett gäng skråckor som styr och ställer. SKK är oförmöget att hantera dessa fruntimmer. De är scharlataner och dilettanter och andra tanter. Det här är en könsegen kategori, män konkurerar aldrig inom området.





Det sker ganska sällan att Skråckan kommer till Insikt - dvs att man själv är en Chronschoug.





Tänk om alla hundvärldens chronschoughar plötsligt upptäckte att de är det!





En sådan plötsligt vunnen insikt skulle göra alla hundklubbskrig onödiga, ja omöjliga.

Med Viggos prisrosetter muntert fladdrande för vinden lämnade vi lättade den trånga och bullriga utställningshallen och styrde bilen mot vårt övernattningskvarter. Efter incheckning togs rummet i besittning; jag packade upp medan Ingrid inspekterade faciliteterna.




- Mamma, det finns badkar!




- Badkar! Jippi!




Badkar är för mig höjden av lyx. När vi början på 50-talet flyttade från det dragiga råttboet i Hagalund - med vedspis, kallvattenskran och utedass - till den nybyggda lägenheten tvärs över gatan, var just badrummets alla bekvämligheter den ultimata njutningen.




Förtjust tappade jag vatten i karet och nedsänkte mig själv däri. Ah! Där låg Yours Truly och plaskade runt i löddret. Sen skulle jag gör mig presentabel, krypa i finstassen. Färdig för Grand!




Men först skulle jag upp ur badet... Det var då det började...




Det GICK inte att ta sig ur det djefla karet! Det var något fundamental fel på själva konstruktionen! Dels var badkaret kortare eller i vart fall smalare än andra badkar. Möjligtvis har jag själv hunnit bli bredare...




Lögn att kliva upp hur jag än försökte. Dessutom var badkarets innersidor konvexa - omöjligt att vända sig och stå på knä! Jag halkade runt hjälplös som en tvål i en tvålkopp... Försöke häva mig upp med hjälp av handtaget på kaklet. Det gick inte så bra... Mina ben var helt enkelt för långa... Knäna tog emot! Om jag tog ordentlig sats var risken för halkning överhängande. Då skulle skallen kunna slås i kanten...Också ett sätt att ta sig själv av daga....




Skulle jag dö där i Kista? Min kropp skulle hittas i sin nakna förnedring...




Det finns inget lättare sätt att mörda människor än att dränka dem i badkar, tänkte jag vidare. Badkarsmördaren Smith i England tog ut försäkring på kärlekskranka kvinnor och dödade dem enkelt genom att dra opp offrets fötter i badkaret. Det är så effektivt att en polissyster så när fick sätta livet till vid en rekonstruktion av metoden...




Badkarsmördaren avslöjades med tiden av chefspatologen Sir Bernard Spilsbury, men det är en annan historia...




Minuterna rann iväg... Nu var goda råd dyra! Skulle bussen till Grand rulla bort utan mig?




Jag var tvungen att ropa på Ingrid...




- Kan du hjälpa mamma?




Ingrid: Hi hi hi... Ta tag i min arm..




- Nej det går inte!




- Jodå, tänk på att jag lyfter gamlingar hela dagarna!




- Gamling! Vafalls?




Ingrid, som höll på att skratta ihjäl sig: Mamma, om du viker knäna så... Förresten, betalar du Viggos trimning om jag låter bli att berätta det här?




- Jag mördar dig om du säger minsta knyst!




På något sätt och viss akrobatik lyckades jag dra upp knäna till hakan, få plats med benen och vända mig. Sen gick det att ta sig upp.




Pinligheterna i ett hotellbadkar skulle falla i historiens glömska...




Då slog det mig att Ingrid har en drastisk framställningsförmåga och disponerar dessutom två bloggar... varav den ena på engelska... Det blixtrade till i huv´et - lilla I är fullkomligt kapabel att via ett knapptryck utsprida över jordklotet och glädja läsekretsen uttryck som "My Mother posing for an Allergorical Picture: A Stranded Whale...". Detta får inte ske!




Bättre att förekomma än förekommas!




Därför är episod i ett badkar med här...