... betyder "under huden" - alltså där blodådror och vener finns. Detta är intressant för den som t.ex ska till Blodgivningen, vilket husfadern ska idag, för han är en samhällsengagerad medborgare. Det vill väl så klart jag också vara, och även Yours Truly är registrerad blodgivare och har t o m blodgivarnål - en liten pin som fås efter tror jag det var 25 "tappningar" kanske det heter. Men sen lade jag av. Det beror på mitt sega skinn. Segheten har jag nytta på mångahanda sätt (får inte blåmärken, rynkor, synliga åderbråck, etc.) men just vid blodgivning är det ett helvete. Dessutom har man "rullande vener" - de smiter liksom undan när sköterskan kommer med sin nål. Det är ju synd för Blodgivningen brukar vara glada åt min livivande slurk, inte minst då den tillhör en blodgrupp som bara 1 procent av befolkningen har. Å andra sidan är det sega skinnet en tillgång, vid snart 64 års ålder borde man antagit russinfysionomi - inte fortfarande se oskyldigt slät ut. Detta, upptäcks det, i kombination med ärliga blå ögon, är en stor fördel i jobb och likställda verksamheter. Man ser snäll ut och människor slappnar av. Men det förutsätter att man träffas sas live. Folk har nämligen förutfattade meningar... En person sa: "Tänk, du är ju riktigt trevlig!" En något tvetydig, men dock komplimang... hoppas jag!***** F ö behöver moralen stärkas på varjehanda sätt! Fick i går ett fy-brev från Skattmasen... man hade synpunkter på någon uträkning som Yours Truly gjort! Stööön... Måste eventuellt göra om eländet! Alternativt krypa till korset och godta myndighetens uppfattning. I morgon blir det att ila till den stränga revisorn och försöka bena ut var felet finns - gissningsvis hos undertecknad... Har inte tid med slikt, för måndagens intervju måste färdigställas. Det är bara att ge sig ner i saltgruvan! Andra som har synpunkter är Riksdagen - ja inte på mig! - utan på hur SBK använder statsmedel från Försvarsmakten. Det blev försvarsministern som svarade - med en indirekt uppmaning att skicka Saken till Riksrevisionen. Ärendet kan beskådas på http://www.brukswebben.se Klicka vidare så kommer man till Riksdagen och försvarsministerns svar.

Yours Truly har ibland svårt att hitta kvinnliga förebilder, ivf för sig själv. Har för länge sedan insett att den medelålders vite mannen är normen och att alla andra; kvinnor, gamlingar, barn, negrer, muslimer, bögar, är skämtfigurer som det inte är så noga med. Det här är ju politiskt inkorrekt så det skriker, men så är det. Den som är såväl fruntimmer som gamling är bortom all räddning - out of the picture... Guuudars så träligt det är! Och inte ser det ut att bli bättring - om ens någonsin - i min tid. Varför ska kvinnor i dagens mediavärld framställas som dekorativa våp, eller inkvoterade i någon ledningsgrupp för att bättra på statistiken? Varför är det viktigare att ha rätt stuk på de s k livspusslet än att verkligen åstadkomma något? Varför ses banbrytande kvinnor i en stor verksamhet som besvärliga, medan en man i motsvarande grad är en förebild och hjälte? I mörka stunder får man söka tröst i den högre litteraturen - eller högre och högre... iaf kära gamla böcker med innehåll och romanfigurer att ta till sig. Si där finns förebilder! Alltså - nu duger bara Scalett O´Hara! Inte filmen (den har jag f ö inte sett) utan Boken. Borta med vinden (originaltitel: Gone with the wind) är en roman av Margaret Mitchell som publicerades 1936. Boken utspelar sig under det amerikanska inbördeskriget. Scarlett sliter med att vårda krigsskadade under vidriga formen, upplever Atlantas storming och tar sig därifrån med en stulen häst och resterna av sin familj i en gammal kärra tillbaka till barndomshemmet. Bomullsplantagen Tara har blivit invaderad och förstörd. Under rysliga förhållanden håller den viljestarka Scarlett ihop det hela, ser till att gården kommer i hjälpligt skick, skaffar mat och försvarar huset mot inkräktare. När skattmasen hotar ta gården ifrån henne sliter hon ner sin mors gröna sammetsgardiner och syr en ny klänning av tyget, i syfte att bli bedåra någon karl att låna ut pengar till skatten. Det är mina tag! Sådant skulle jag också kunna göra och har gjort och gör - hela tiden, känns det som...! Heja heja! I trängt läge är jag Scarlett... hennes initativ och approach livar upp på ett sällsamt sätt. Karlar är livrädda för sådana fruntimmer! Scarlett är naturligtvis bitvis en förfärlig människa, men det skiter jag i... hon är arg på sina medsystrar, som inte har mer ruter i sig än kaniner! Hon undrar varför kvinnor måste bete sig som de inte hade mer förstånd än en höna för att accepteras i männens värld. Det frågar jag också! Jag klagade till en god vän som vet mycket om människor. Fick ett generellt råd, som härmed vidarebefordras till alla verkligt eller inbillat hunsade och förbisedda systrar i förskingringen: Sluta nuppa - börja slåss!

Vilka ska ta vid när vi kroknar? Hur ser återväxten ut? Är det inte märkligt att den ende som seriöst verkar har funderat på det här - trots valhänta och välmenta försök i riktningen som aldrig blir något riktigt av - är den ledamot som möjligtvis är äldst i SKK:s centralstyrelse (eller kanske just därför?) - men sannerligen inte till sinnelagt, nämligen Göran Bodegård. Men så är Bodegård inte bara allrounddomare med internationell lyskraft, utan också med dr och expert på just barn och ungdom. Se här vad den gode doktorn skriver i en inlaga till styrelsen, publiceras här med benäget tillstånd - läs det! Här finns en viktig nyckel till framtiden,som kanske håller på att kastas bort:

"Det är en allmän kunskap att ungdomar i Sverige (i västvärlden generellt) är mycket mer ”peer-relaterade” än ”authority relaterade”. Det anses vara en följd av de genomgripande strukturella samhällsförändringar som lett till kärnfamiljens upplösning och föräldrars slocknande betydelse i autonomiutvecklingen för tonåringar.Ungdomar ”förhåller sig” alltså i sina idealbildningar och värderingar i mycket högre grad till kamrater och människor i samma sociologiska situation än till människor som representerar myndighet/auktoritet. Den psykologiska tolkningen är att myndigheten=föräldern kom att spela en allt mindre roll i det växande barnets kontinuum än gruppbildningar där barnen själva utgör den tidsmässiga och kvantitativa huvuddelen.Skall vuxna kunna återerövra en relation av djupare slag och få bli rollmodeller och idealbildare måste vuxna reparera det vittrade familjeperspektivet genom att invitera till en påtaglig närhet. (Vilket f ö inte självklart unga människor obetingat tackar ja till – och kanske inte heller självklart att vuxenvärden genuint önskar ?..…) SKK har en tydligt manifesterad positiv och invitativ hållning till ungdomar. – Denna omsätts dock i samma institutionaliserande anda som SKK har till andra respekterade grupperingar och till vilka SKK har en vuxen demokratisk hållning och samarbetsmetod. Andan är inte unik utan samhällets genomgående sätt att skapa struktur för att inga särgrupper skall hamna utanför den formella gemenskapen. Det är min uppfattning att detta förhållningssätt gynnar en rad autonoma men i polariserad anda uppbyggda aktiviteter, och vilka inte skapar möjligheter för unga hundintresserade att närma sig den vuxna och kynologiskt erfarna skaran med förväntansfullt, nyfiket positivt intresse. De unga stöds att själva skapa egna aktivitetsnischer som inte befrämjar inter-generationsgemenskap. Den svenska kynologiska världen byggs alltså f n kring en princip, som gynnar historielöshet och dränerar återväxten på den muntliga traditionens källa till värdefull kunskapskontinuitet. Samhällets allmänna skapar en känsla av gott samvete. SKK kan säga att vi tar hand om våra ungdomar – men alltså på principiellt samma vis som annan kommunal barnomsorg. Situationen är densamma i de flesta av västvärldens länder och där finner man följdriktigt katastrofal brist på resurser rörande återväxt. – Utställningsarrangörer - ofta i eller nära pensionsålder - tvingas hyra in folk för de funktioner och sysslor som tidigare självklart löstes av den naturligt närvarande unga kraften i klubbarna.Jag har funnit att problemet inte existerar i Japan där familjen f ö har en annan basal betydelse (Och inte heller på Island!) – Det var där uppenbart hur unga människor engagerades på alla nivåer i verksamheten och inte hänvisade i första hand till egen ”ungdomsverksamhet” i form av Junior handling, Agility, dansa med hund etc. vilket är sysselsättningar av viktighet med de facto inte av central kynologisk betydelse och inte alls säkert bryggar över och in i den kynologiska världen. SKK/CS bör överväga hur man konkret kan bryta med den rådande demokratiskt segregerande andan till ungdomar och hitta tillbaka till ett helt annat sätt att närma sig unga människor med hundintresse."

Jag tror att Göran Bodegård är något viktigt på spåren, han har sett alla "de stora" som tonåringar, sett hur de som unga intresserade kommit med sina hundar och med tiden själva byggt upp egen lysande verksamhet. Ofta har det varit unga som inte fick ha hund för föräldrarna - hund och hundsport blev något åtråvärt som man skaffade på egen hand, nämner bara två namn, Bo Nyman (schäfer) och Dan Ericsson (skotsk terrier & labrador). Så var det fallet med många andra, även Yours Truly. Jag har själv varit ung och vet att det sista man vill bli så är det "omhändertagen" och styrd in i vad som välmenade vuxna antar är "lämpliga" sysselsättningar. -----Skottebloggen uppdaterad med danska framgångar på Världsutställningen i Bratislava!

Det blev en liten kontrovers med en kommentatör, vilket ledde till att flera kommentarer togs bort (för förhindrande av en massa ledsamheter, etc) vilket iofs var beklagligt, för en del av detta var sympatiskt menat om än aningslöst. Men nu kan det sägas! Som t.ex signaturen "Trött" som ville ge "en eloge till alla de människor - unga, gamla,kvinnor, män, erfarna, oerfarna - som med engagemang och glädje lägger ner massor av arbete och tid i olika hundföreningar och klubbar eftersom de (trots att de kanske inte är perfekta eller alltid gör allt rätt) förtjänar ett bättre omdöme än att sablas ner som mindre vetande", bla-bla... Men det är just det som är grejen! Om man tar på sig ett uppdrag, det må vara genom anställning eller ideellt - så får man räkna med att någon (medlem, kund eller anställd) ibland ifrågasätter saker och vill ha felaktigheter tillrättalagda. Om varje uppdragstagare/förtroendevald vid sådana tillfällen skulle brista ut i långa klagosånger och inte bemöter med saklighet och fakta, skulle samhället stanna! Jag menade vad jag skrev, jag vill ha erfaret och kunnigt folk som ska besluta om viktiga saker i den verksamhet som jag ägnat större delen av mitt liv, jag vill ha felaktigheter åtgärdade. Det kan vara skäligen enkla saker, men besvärliga ändå för den enskilde. Hur kul är det när det ständigt blir fel i anmälan, fel i domarlistor och fel i resultatrapporteringen, fel i tidning... Än värre när styrelsen av missuppfattning av uppdraget eller ren dumhet tänjer på gränserna mer än stadgarna tillåter. Det är tråkigt om människor känner att de inte får den uppskattning de anser sig förtjäna, kanske har man till och med blivit ledsen, men de som mest har anledning att vara ledsna är faktiskt de medlemmar som kollektivt eller enskilt drabbas av en inkompeten klubbledning.**** På samma tema****Om det är läsare som tycker bloggen är mer ledsam än vanligt och eventuella livgivande bilder saknas, så beror det på att de tilldelade bilderna är slut och mina mossiga utensilier kan inte fixa några nya s a s för egen maskin!

... till ännu en världsvinnande västgötaspets från Fennican! Kanske finns det någon vacker bild på fina Äbby Ädelsten och bästa hanen Roy att pryda bloggen?

Maskrosen strävar alltid efter ljuset... Detta apropos förmågan att överleva svåra kränkningar och tramautiserande upplevelser med förståndet i behåll - förhoppningsvis. En underbar vän, som talar med Yours Truly ibland - som just nyssens. sa: "Jag vet detta, jag är också en maskros..." (och avvärjde mina invändningar) - "Även jag har förmåga att härda ut och ta mig genom asfalten - precis som du... Men vi är fan i mig fortfarande bara maskroser!" Man får väl nöja sig med det...

Halloween, eller rättare häxorna... kom tidigt i år... Det började med en anonym kommentar på nedanstående inlägg om de grupper av personer som kan kapa en förening... i och för sig förståligt, alla behöver inte hålla med Yours Truly och vi har åsikts- och yttrandefrihet i vårt land. Tänkte först deleta det hela, men... det var något mjältsjukt över tonen och approachen... Jag drog i reven och kände att något stort satt på kroken. Kunde det rent av vara så att...? Kommentaren fick stå kvar - ett tag. Och det var något mer... så diskreta efterforskningar vidtogs... Tillkännagav denna avsikt och det tog hus i helsike! Inom kort tid hade min arbetgivare, mitt fack, diverse myndigheter och rättsvårdande instanser fått påhälsning av en person (hemligt telefonnummer) som inte presenterar sig, men som ställer intrikata frågor om mig och min person. Inget om Saken alltså innehållet i det ursprungliga inlägget! Bara denna blinda skräck för att bli avslöjad... Detta är den bymentalitet och skvallerkultur som jag hatar mer än något annat - tänk om folk får veta...? Måste säga att det var en säregen, rent ekivok känsla att få sin handel och vandel nagelfaren av en okänd, en människa som jag aldrig träffat eller ens talat med (gissningsvis?),någon som inte känner mig som person, en existens som (förmodligen) verkar inom en ras som jag intet har att beskaffa mig med. Hur kunde detta ske? Bråk och stridigheter är ju inte ovanliga inom föreningar, och då särskilt hundklubbar - vilka alltid framhålls som ideella och demokratiskt styrda - precis som att det vora nödvändigt att påpeka att det finna demokrater i rasklubbar... Som för ett antal år sedan inom min egen ras, vilket i och för sig var hemskt och tärande på mångahanda vis... eller vårens debacle om den stora vackra långhåriga... vilket dessbättre utspelades inför öppen ridå med efterverkningar långt upp i kennelpolitiken... Men säga vad man vill om de oförsonliga i just denna klubb; de var förfärliga i sin tunnelsynthet och trixande med busslastmöten och framskrämda majoriteter... Men de lurades inte! De var (och är?) öppna med sina syften och metoder, de inbjöd till debatt och agerade under riktiga namn.Till skillnad från de ansiktslösa vålnader som nu förpestar tillvaron för mig och, visar det sig, för åtskilliga andra. Så sitt där i ditt pörte (jag vet på ett ungefär var) och runka med din rädsla och dina fördomar och ditt hat! Mig kvittar det vilket, jag har viktigare saker att bry mig i. Du är förstås rädd för att bli avslöjad och för det krävs domstolsutslag vilket förutsätter polisanmälan. Du kan vara lugn, din hemlighet är förankrad här. Jag har aldrig någonsin anmält en människa och kommer inte att göra det, vilket beror på att jag är från Hagalund. Det finns andra sätt att ta itu med häxor.

... (uppenbarligen är ni två - eller så har du listigt nog bytt dator mellan inläggen...)som förstör min blogg och min arbetsglädje med illasinnade och sinnessjuka kommentarer (som deletas och sparas för lämplig användning) - vore jag inte så upptagen med annat skulle jag banne mig bemöda mig om ett serious talk. Ja, jag vet ju varifrån du verkar och det är lite för långt att åka för det tvivelaktiga nöjet. Kan inte påminna mig ha något otalt med någon därstädes, fast det vet man ju inte förstås... Och du, framför allt håll dig för god att trakassera mig närstående och goda vänner! Hemligt nummer naturligtvis! Varför ringer du inte till mig istället? Går också bra att maila! Och varför så blyg? Framträd med namn och stå för din åsikt, så kanske du också är värd respekt...