Vad var det som hände? Dår för tre år sedan... Ett vet jag - livet för Yours Truly blev aldrig mer detsamma... Och lilla ulvusbloggen tog ett raskt skulle på p å listan över de mest lästa bloggarmna...

 Det hela började med några förflugna ord... En av våra mest anlitade domare suckade: "Det finns knappast en enda fin collie kvar... Man håller på att förinta en hel ras!"

 Va! Det är inte möjligt! Grubbel, forskning... Upp till bevis...

 Jag bad en i hundvärlden bevandrad om hjälp med ett representativt urval av bilder på topp-collies. Visst finns det underbara svenska collies! Av dessa valde jag ut den som kom att illustrera det första inlägget. Nu har jag fått reda på att hunden heter NW-07 STEADWYN MAGNETISM ägare Micael Johansson, Kennel Seabound's, samma kennel som fött upp hunden som illustrerar dagens inlägg - GB CH & IR CH Seabound`s She`s All That For Ingledene - The first exported Swedish collie to Great Britan who became an English champion!

 Så satte jag igång, lyckligen omedveten om vad det hela skulle leda till... Drog mig till minnes rasspecialer som jag författat åratals tidigare. Här fanns mycket att vaska fram!

Nu hör det till saken att collie är en favoritras, så det var inte svårt att hitta inspiration... Många, många av familjens vänner har eller har varit ägare av collies; underbara hundar, kloka, fina, älskansvärda... En av collieklubbens tidigare ordförande var vänlig och serviceinriktad och försedde mig regelbundet med årsböcker och liknande. Så Yours Truly har "följt med" så där lite lagom om vad som hänt i collievärlden. Collie var också en av de hundar som jag vacklade mellan, när jag insåg att det inte gick att leva utan hund! Det föll på att collien tillhör gruppen brukshundar... Inte för att jag har något emot sådana hundar, absolut inte! Och inte för att brukstävlande krävs... Bruks är bara roligt - vill jag påminna mig... Har faktiskt ägnat mig åt det med liv och lust! Men det är allt runt-om-kring...

Alltså blev det ingen collie för min del utan västgötaspets.

 Nå, var var jag? Jo lite historik och allmänna betraktelser angående collie lades upp å blogg. Sen bara vällde det in; kommentarer och mail... Det tog aldrig slut - förtvivlade, ledsna människor som kämpar för colliens fortlevnad i vårt land!

Jag hade inte en aning om att det hela tidsmässigt sammanföll med ett intrikat årsmöte i faggorna! Men det blev man varse...

Att det varit bråk i collivärlden och att olika fraktioner stretar i divergerande riktningar, det är ingen hemlighet. Men detta... överträffade med råge de vildaste fantasier!

 Att motsättningarna är så stora, att hätskheten kunde vara så avgrundslik...

 Man blir ledsen och upprörd!

 På förekommen anledning vill jag understryka att jag delar bekymren med ljudkänsligheten - det finns i hög utsträckning inom min egen ras, västgötaspetsen. Ljudkänslighet är ett stort lidande och därmed också ett djurskyddsproblem. Det är ingen tillfällighet att det var en ägare av västgötaspets, Gunnar Löfberg, som under tidigt 90-tal drog igång Smällarprojektet. Parallellt med detta skrev undertecknad, tillsammans med Marina Reuterswärd, den första motionen till Stockholms Kennelklubb med krav på förbjud mot smällare. Motionen hamnade så småningom på Kennelfullmäktige. SKK centralt var välvillig men inte mer, SBK var inte intresserad alls... Det var när SKK åratal senare fick behov av att stärka sin djurskyddsprofil, som vår smällarmotion grävdes fram och SKK gjorde gemensam sak med Smällarprojektet, vilket sedermera blev SKK:s profilfråga Smällarupproret. Men det är för att tala med Kipling, en annan historia...Så ingen ska påstå att jag inte är engagerad i frågan!

 Men att komma tillrätta med collierasens ljudkänslighet genom att ytterligare dra åt tumskruvarna i en redan hårt ansatt ras, det är som att skjuta gråsparv med kanon!

Jag tror på goda grunder att det knappast är rätt väg...

I likhet med collie var även shetland sheepdog ursprungligen en utpräglad brukshund och en produkt av alldeles speciella livsbetingelser på karga öar i Nordsjön. Shetlandsöarna är namnet på ett hundratal vindpinade öar norr om Skottland och Orkneyöarna. Bara 24 av öarna är bebodda av de cirka 15 000 invånarna. Historiskt har öarna haft stor betydelse för fisket i Nordsjön. Även den bofasta befolkningen har försörjt sig på fiske, jämsides med jordbruk och fårskötsel. För fårskötseln behövdes vallhundar och sådana fanns också på Shetlandsöarna.

 Naturen är karg och klimatet hårt och det präglar inte bara växtligheten utan även faunan. Djuren på öarna är ovanligt småväxta. Det gäller shetlandsponnyn, fåren och också vallhundarna. Förfäderna till Shetland Sheepdog var små och livliga och kallades allmänt för toonie-dog. En toon var namnet på de små gårdar som fanns på öarna, och hundarnas uppgift var inte minst att hålla fåren borta från de sparsamma grödorna. Hunden var en integrerad del av livet på Shetlandsöarna och hade en hög status bland invånarna.

 Den populära sheltien är en ung ras. Dess historia är oklar och det rörde sig från början om en mycket oenhetlig typ. Shetland sheepdog är visserligen en vallhund, men den är också sammansatt av flera raselement, av vilka fårhundarna utgör endast ett.

 Shetlandsöarna – Hjaltland – koloniserades av norrmän och var en del av Norge från 800-talets mitt. Kolonisatörernas hundar var desamma som de hade i hemlandet – buhundens förfäder. Det norska språket höll sig kvar ända fram till 1700-talet, trots att Shetlandsöarna kom att tillhöra Skottland år 1469, men det var slut med tillförseln av spetshundsblod från Skandinavien. Så småningom började det komma skotska hundar till öarna. Dessa hundar var ursprunget till våra dagars collie. Skotska hundar blandades med de lokala spetshundarna, liksom de hundar som medfördes av isländska fiskare. De isländska hundarna var troligtvis förfäder till isländsk fårhund. Blandningen av skotska fårhundar och skandinaviska spetshundar blev med tiden Shetlandsöarnas egen vallhund – shetland sheepdog. Av praktiska skäl lade hundägarna an på urval av särskilt små individet. Besökare på Shetlandsöarna lade märke till de små fårhundarna och började mot slutet av 1800-talet ta med några till England, där de användes och såldes vidare som sällskapshundar. För att ta vara på det nyvaknade intresset för bildades 1908 en shetländsk klubb - Shetland Collie Club - i Lerwick. Men det var när en skotsk sheltieklubb bildades året därpå som arbetet med att etablera rasen började på allvar. Detta skulle ske inte utan motstånd. När den egentliga aveln tog sin början vid sekelskiftet var uppfödarna oense om det mesta - om namn, storlek och utseende. Alla var eniga om att rasen borde vara ett slags miniatyrcollie, men det var också det enda man var enig om.

Den engelska kennelklubben godkände till en början vare sig klubbarna eller rasen. Främst var det de brittiska collieuppfödarna som stod för motståndet och de betecknade sheltien som en blandras. Det dröjde till 1914 innan rasen godkändes - och då under namnet Shetland Sheepdog.

 Starten var trög, första världskriget rasade och hindrade allt avelsarbete. De få entusiasterna fick arbeta med ett mycket begränsat avelsmaterial.

 Vid mitten av 20-talet fanns det fortfarande stora meningsmotsättningar om hur rasen skulle se ut. Valet stod mellan en collieliknande typ och eller en dvärghundstyp som mer hade det utseende som förespråkarna tyckt sig kunnat iaktta på öarna. En kompromiss nåddes under slutet av 1920-talet.

Under senare delen av 1930-talet skedde genombrottet för sheltieaveln. När det andra världskriget bröt ut stod rasen stark och något avbrott i aveln som under det förra kriget blev det aldrig.

 Shetland sheepdog kom till Sverige 1930. Redan 1932 ställdes nio shelties ut - det tog alltså inte särskilt lång tid att etablera rasen. Det fanns ett stort intresse bland colliekennlar att också ta sig an shetland sheepdog. Rasen kom snabbt att få en position som en av de mest populära av de mindre sällskapshundraserna. 1967 registrerades 707 hundar och samma år bildades Svenska Sheltieringen, en inofficiell rasklubb som sorterade under Specialklubben för Sällskaps- och Dvärghundar. 1981 blev klubben specialklubb med eget avelsansvar för rasen och namnet ändras till Svenska Shetland Sheepdog Klubben.

 När klubben fyllde 30 år var medlemsantalet 1 433.

Orsaken till rasens ständigt stigande popularitet måtte ligga i sheltiens egen karaktär. Det här är en bestickande och livlig hund som för sig med stil och elegans. Shetland Sheepdog är en liten, långhårig, mycket vacker hund av vallhundstyp, med harmonisk och proportionerlig kroppsbyggnad. Den får aldrig vara klumpig eller grov. Karaktäristiskt för sheltie är den rikliga pälsen, som bildar man och krås, det välformade huvudet och det söta uttrycket.

 Sheltien ska vara sund och aktiv, alert, vaken, vänlig och intelligent. Den är tillgiven och uppmärksam mot sin ägare, reserverad gentemot främlingar, men ska aldrig verka nervös. En shetland sheepdog är älsklig och intelligent.

Den som gillar att träna och tävla med sin hund får ut mycket av den lilla sheltien. Sedan många år ligger rasen i framkant vad det gäller lydnad och agility. År 1972 blev S LCh Björkgläntans Luvsen rasens första lydnadschampion och sedan gick utvecklingen med stormsteg. 1978 blev sheltietiken Wait’n See, Årets Lydnadshund i Sverige. Året därpå tog SLCh Metras Ulla-Bella SM i lydnad. I början på 80-talet fick rasen sin första dubbelchampion, S LCh & S Ch Sagolidens Flamming Jenny.

Nu började sheltien att visa framtassarna även i agility. 1987 blev Maribell’s Forever Young, årets mini-agilityhund alla raser. Samma år hade rasen ännu en SM-deltagare i lydnad, S LCh Shelgate Idle Ida, numera etablerad SM-legend.

 1988 blev ännu en sheltie årets mini-agilityhund, LP Smedjenäs Douglas, förare Bo Larsson. Samma förare tog fram rasens första tjänstehund 1995, LP Smedjenäs Dickson. År 1995 var tre sheltie i topp bland årets mini-agilityhundar med Ag Ch Starbelle Satin Slippers, som etta. 1996 blev samma hund SM-vinnare i agility. Sedan dess har sheltie dominerat miniklassen på SM i Agility. I slutet av 90-talet var det sheltiehundar som tre år i rad erövrade Årets Agilityhund.

 År 2001 registrerades 899 shetland sheepdog. Rasen låg därmed på 12:e plats i SKK:s 20-i-topp. Nu har sheltien stadigt runt 1000 registreringar.

 Man kan fundera på varför utvecklingen för sheltie blivit så lyckosam, medan tillståndet för den rasmässigt och och historiskt sett närstående collien påminner om rena domedagen?

Vi ska återkomma om detta... Den fina rasrepresentanten är BIS-vinnaren på World Sheltie Show NordJV-07 NordV-07 SV-08 Lundecock's Hoity-Toity