Svenska Brukkshundklubbens Hedersordförande Folke Hildebrand har gått ur tiden 81 år gammal. För många vara han den i alla avseende störste inom brukshundrörelsen. Folke hade allt; han ledde den största specialklubben under dess gyllene år 1981-91, han var kommunalråd i Kungsbacka, han hade sparrat mot tungviktsvärldsmästare Ingemar "Ingo" Johansson, han tog strid för viktiga principer. Folke är värd så oändligt mycket mer än några rader. Se nedan min sista intervju med Folke Hildebrand, Brukshunden 2006.

foto: Gunnar Lindgren

Folke Hildebrand är en av de verkliga SBK-profilerna. Och precis som för så många av hundsportens storheter, började alltsammans med en kurs i brukshundklubben. Den första egna hunden, en pudel, köptes 1953. Folke gick en dressyrkurs i SBK och på den vägen är det.

Folke Hildebrand, född i Göteborg, var golvläggare och blev facklig ombudsman inom Byggnads. Efter en lång rad förtroendeuppdrag inom det politiska och fackliga området blev Folke kommunalråd i Kungsbacka kommun. Folke var även idrottsintresserad och blev med tiden en skicklig boxare. När det begav sig sparrade han mot tungviktsvärldsmästaren Ingemar Johansson.

I den hildebrandska familjen fanns ett stort djurintresse, man höll flera hästar och födde upp pudel med stor framgång. Folke blev ordförande i Pudelklubben och dömde pudlar på utställning, men det var i Brukshundklubben som han fann sin livsgärning.

Den hund- och sportintresserade unge Hildebrand kände sig hemmastadd i SBK. Här fanns allt på en gång. Med sitt varma engagemang för hunden och med sina politiska färdigheter i bagaget var Folke som klippt och skuren för allt större uppdrag. Det var givet att organisationen snart skulle ta hans tjänster i anspråk. Folke visade sig vara en lysande förhandlare och något så ovanligt som en naturlig folktalare. Allt detta var SBK till stort gagn, inte minst i den kennelpolitiska världen.

Folke Hildebrand blev ledamot av SBK:s Centralstyrelse (nuvarande FS) redan vid mitten av 60-talet, vice ordförande från 1979 och förbundsordförande de gyllene åren 1981-1991. Dessutom var Folke ledamot av Svenska Kennelklubbens centralstyrelse 1975-1991.

Folke Hildebrand följer uppmärksamt Brukshundklubbens utveckling. SBK:s hedersordförande missar aldrig en kongress och deltar även i debatten. Några väl valda inlägg från maestro själv har ofta styrt upp det hela, har det visat sig.

I samband med kongressen 2006 fick Brukshunden en pratstund med Folke Hildebrand. Vi hade med några gamla tidningar för att friska upp minnet.

Bl.a bild på Folke som ordförande på riksstämman 1969.

 Folke: Det där är inte jag! Jag var inte så smal!

Brukshunden: Jo, det är du som sitter bredvid GS Tage Pehrsson. Du var väl i form då, så mycket som du tränande boxning.

  Folke (med sin sedvanliga blygsamhet): Det hade jag slutat med då. Jag sparrade mot Ingo före olympiaden i Helsingfors. Då var han fruktansvärt bra, så jag förstod att jag aldrig skulle bli världsmästare. Det var bara att lägga av.

 Fotarbetet är kanske inte lika smidigt som på Ingo-tiden, men i allt annat är Folke Hildebrand sig lik. De som minns sin förbundsordförande från tiden när han höll SBK:s fana högst i SKK:s centralstyrelse kan känna sig lugna. Folke är på hugget och allt som sägs på välmodulerad göteborgska låter naturligtvis extra klokt.

 En tidning från jubileumsåret 1993 för in samtalet på Brukshundklubben. Rubriken, från en intervju med Folke, lyder ”En knagglig väg mot rätt håll”.

Är det så du uppfattar dagens SBK?

- Ja, det ligger fortfarande stora stenar i vägen. Men nu är det mest ekonomiska stötestenar. Det är bättre nu, men det var kanske roligare förr… Man måste göra något åt hur vi ska få instruktörerna att ställa upp. Först och främst: hur ska vi få folk att bli instruktörer på en väg där man inte har några inkomster utan bara utgifter? Det är mycket slit och släp som tär på kropp och ekonomi. När inom andra verksamheter man får ersättning för sina insatser. Här betalar vi inom brukshundklubben väldigt lite pengar. Det är naturligtvis rätt på många vis, det är ju ideellt det här. Men någonstans går gränsen. Människor får lägga ner så mycket tid på att jobba för andra! Det är en av svårigheterna, säger Folke och menar att SBK nog borde öppna sig för någon form av arvodering.

- Ett annat stort bekymmer är att medlemmarna inte får vara med och tävla. Då faller ju människor bort. Jag har talat med folk som blivit utlottade 5-6 tävlingar i sträck. Kanske kunde man införa ett system där dessa kunde ha förtur. Nu i datans tidevarv borde det inte vara svårt att lösa det.

 Folke menar att dagens ordning leder till många tappade sugar.

– Nu faller folk bort. Får man inte vara med och tävla, så är det lite meningslöst. Hunden blir äldre och tiden går. Detta, förutom det här med instruktörerna, är frågor som måste lösas. Sedan måste vi få fram människor som kan göra tävlingar också. Det är inte bara att gå ut och lägga spår. Vi måste få fram folk som kan. Nu blir det ofta oerfaret folk och det är inte tillfredställande. Och de som kan är ju ofta de som blir bortlottade. Varför ska man gå ut och lägga spår för andra! Varför ska man lägga ner tid och möda på något när man inte själv får vara med, undrar Folke retoriskt.

 Varför har det blivit så här? Är det för få som ska göra för mycket?

– En sak är att jägarna lägger hinder i vägen. De släpper inte in oss på markerna. Därför kan klubbarna inte ta in så många tävlanden som man vill. En annan sak kan ha med bekvämlighet att göra. Det är obekvämt och slitsamt att lägga många spår. Svårigheterna är väl också en viss form av trängsel i våra marker, i varje fall i jämförelse med förr. Det byggs småhus överallt, fler vill vara ute i markerna.

 I en tidigare intervju frågade Brukshunden om det bästa du har varit med om i SBK. Du svarade då ”Armenien” (SBK:s räddningshundar insats vid jordbävningen). Håller du fortfarande med om att det var Brukshundklubbens stoltaste stund?

– Ja, det gör jag! Det tråkiga är ju att det inte har blivit någon fortsättning på det, egentligen. Alla de duktiga människor som skulle kunna göra insatser får inte göra det. Och nu ändrar man det hela, nu ska man inte använda svenska hundar över huvud taget. Nu ska man använda utländska hundar i all räddningshundsverksamhet. Jag förstår inte varför. Och varför fanns ingen representant från Försvarsmakten på vår kongress? Förr var det en hel rad med uniformer på första plats. Då hade vi ÖB, Flygvapenchefen, Rikshemvärnschefen som gav försvarsinformation. Visserligen är jag inte så insatt i detta nuförtiden, säger Folke, men låter förstå att det hela är svårbegripligt.

 Men det finns väl mycket annat som du haft att glädjas åt?

– I det stora hela är det den sociala verksamheten. Människorna! Det finns folk som jag har känt i femtio år. Och vi är fortfarande vänner! Vi har aldrig sagt ett ont ord till varandra. Vad det handlar om i den här stora verksamheten i brukshundklubben är kamratskap, vänlighet. Vi har så många människor som är med hos oss och hjälper till och bara är där. Vi kan hålla på med det här och forsätta att vara goda vänner. Det är stort! Vi har så mycket minnen. Det är otroligt!

 Men så har det väl också utväxlats ett och annat hårt ord mellan varven?

- Nej, det minns jag inte, säger Folke med ett skratt, men blir straxt allvarlig. Orättvisor! Det tycker jag man måste ta itu med. När folk bär sig illa åt så ska man säga ifrån. När andra organisationer gör angrepp på Brukshundklubben, som nu Kennelklubben gjort, säger Folke och syftar till en (då) aktuell artikel i Hundsport. Då gör det ont! Varför gör man sådana här angrepp på andra verksamheter, där folk har hjärta. Som vi ändå har! Tänk på alla dessa människor som jobbar inom brukshundklubben. Det är ett påhopp på dem. Det är dåligt!

– Kennelklubben borde göra något åt alla blandraser som produceras istället för att angripa oss! Nu köper folk en blandras för 5.000 kronor och har inte en aning om vad de får! Det är oroväckande, menar Folke indignerat, och rundar av med konstaterandet att har människor i oförstånd skaffat en blandras, så är man ändå välkommen till Brukshundklubben…

 Folke har stått rak i blåsvädret förr. Det var på den tiden när man var noga med titlar och ombudsmannen Folke stack ut bland direktörer och friherrar i SKK:s centralstyrelse. Än värre blev det när SBK, som första av medlemsorganisation, pläderade för svanskuperingsförbudet, tvärs emot SKK-ledningens inriktning. Folke var SBK:s talesperson.

– Jo, det minns jag. De var helt galna på Kennelklubben när vi tog upp det här. Det tyckte man inte om alls. Då var vi inte bra!

 Men det blev ju det första steget mot den djurskyddsprofil som SKK har skaffat sig.

- Ja, Ulf Uddman tog ju upp det här idag. Det var ju bra. Sen blev det anti-eldressyr och dressyrpolicy. Det gick framåt!

 Sen blev Folke rikbuse i ”det stora ordförandebråket” (debatten med SKK:s dåvarande ordförande K-G Fredricson om hundägarutbildning och lokala kennelklubbar).

 Folke tog strid. Igen.

- Ja, ha ha, det hade vi ett långtgående krig om, medger Folke och ser upplivad ut. Det har jag inte haft något emot.

 Berätta!

Folke drabbas av akut minnesförlust.

– Nej det kommer jag inte ihåg något om…

 Med facit i hand; ångrar du denna uppslitande bråk?

– Nej, jag har aldrig gjort fel! Inte i dom frågorna i alla fall… Det var värt att ta strid för en viktig princip. Det är klart att SKK inte tyckte om mig. Man var impopulär i högsta grad. Vi upplevde då att SKK behandlade Brukshundklubben på ett styvmoderligt sätt. Det var fruktansvärt. De var helt enkelt emot oss. Kanske kände man sig hotad av Brukshundklubben som var på väg uppåt. SBK var den stora folkliga organisationen för den vanliga människan. Kanske var det ett hot.

 Folke var inte riktigt tillfreds med situation.

- Nej, man tog inte de mänskliga hänsyn som jag vill ha i en sådan här föreningsverksamhet. Det handlade om andra saker, som att synas personligen.

 Folke saknar idédebatten, ”det finns ingen ideologi”. Han tog strid för att det var rätt. Inte för att köra över meningsmotståndare.

- I varje sådan här rörelse måste det finnas en idé. Den försvinner alldeles för mycket i de flesta sammanhang. Det blir personliga saker som det handlar om. Det är en fara. I Brukshundklubben finns ideologin kvar. Det är det som är skönheten i verksamheten.