Och titta på den sköna tricolourernas uppsyn; vackra naturligtvis, men också aningens infernaliska, vilket passar bra en dag som idag när det är så mycket som är på tapeten...


Är det någon mer än Yours Truly som tänker på Den skotska pjäsen/The Scottish play?


Shakespeare´s Macbeth 1:a akten



THIRD WITCH: A drum, a drum!







Macbeth doth come.







ALL. The weird sisters, hand in hand,







Posters of the sea and land,







Thus do go about, about,







Thrice to thine, and thrice to mine,







And thrice again, to make up nine.







Peace! The charm's wound up.

Ja, det har blivit mycket collie på senaste tiden... Det är utmärkt, då måste man ta reda på en massa saker vilket håller en pigg och rask!



Det kom en liten kommentar på skottebloggen signerad vår yngsta dotter Ingrids lilla skotte Viggo, som väl fått lite hjälp av matte... Viggo noterar med tillfredställelse senaste inlägget om legendariske skottehandlern Bob Bartos - läs det! Där finns lärdom för livet att dra! - och antyder försynt att de små skottarna icke må glömmas bort i den stora collieextasen.



Käre lille vän! Grattis på ettårsdagen! Det kommer en hel radda med skottegott - vad sägs om "skottar i Ryssland" som ligger närmaste i pipeline?



Även colliebloggen kommer att uppdateras, har fått fantastiska bilder (tackar!) - bara jag kommer på hur jag ska förminska bilderna! - och info om viltspårande collie - signalhundar, bengalhundar! (collie som nosar reda på bengaliska eldar på fotbollsstadion), epilektikerhundar, m.m



Så vänta bara!

Yours Truly har vare sig collie eller skotskt terrier - inte än... Men här på gården går tre djur som är min dagliga stora lycka och som rent geografiskt har samma ursprung, nämligen våra älskade sheltlandsponnyer! Tänk vad fina djur som Skottland frambringat! Oavsett art har de varit i människans tjänst i århundraden, blivit kultiverade och formade mänskligheten till nytta och glädje. Kultur!



Mordbloggen ligger tillsvidare dessvärre i träda, men hela deckaren med upplösning och allt är i säkert förvar, dvs i min skalle... Så den kommer vad det lider...



Som Leif Panduro så sant fick till det: Var sak på sin plats - skridskorna i kylskåpet!



Njut av den här stämningsfulla gruppbilden med två hanar och tre tikar, signerad Mia Ejerstad



Bl.a Show Stopper, MultiCh Steadlyn Ravishing Saga, MultiCh St. Signature och två av Mias egenuppfödda unga tikar, som också är MultiCh.

Uppdaterat på colliebloggen; bl.a om den fabulösa blå gruppen!Uppdaterat på skottebloggen; om Bob Bartos legendarisk BIS-vinnande handler på Westminster!Jomän...

Jag skrev en kommentar till Kerstin, men det blev för långt så jag vill gärna skriva ett förtydligande inlägg.

Hej Kerstin,

nu var det ju inte riktigt detta som gårdagens blogg handlade om... Mitt inlägg, förutom direkt citat av Björn von Rosens ledare i SKK:s tidskrift Hundsport 1965, tar upp följande:

"Hur SER vi rasen?" /.../ "Annars ordagrannt citerat. Nyckelmeningen har jag satt en asterisk framför. *Egenskapsbalansen är ömtålig; förbättringar på en punkt drar som bekant inte sällan med sig försämring på en annan, kanske till en början omärklig.




I den aktuella rasen collie vill rasklubben sätta avelsspärr på avkomma till föräldradjur som inte uppfyller vissa punkter i MH. Orsaken sägs vara att föreningens styrelse "befarar" att ökningen av ljudkänsligheten går allt snabbare.




Men går man in och pillar på känsliga saker som hundars mentalitet kan det ge oönskade effekter. Det är alltså inte bara ljudkänsligheten som önskas i en viss rikting, utan andra egenskaper; t.ex ökad nyfikenhet, livlighet, mer gripande, ökad jaktkamplust. Plötsligt står man där med en hund med helt andra egenskaper än de som standarden beskriver... I värsta fall en aktivare, livligare, mer lättstressad hund - fast med ljudkänsligheten i behåll. Jag har sett motsvarande i min egen ras västgötaspets. Och vad har man uppnått då?"

Tro nu inte att jag bagatelliserar ljudkänslighet eller andra rädslor. Det är är ett svårt lidande och ett djurskyddsproblem. Som tidigare påpekats skrev jag till Stockholms Kennelklubb (tidigt 90-tal) den första motionen ang fyrverkeripjäser vilken med tiden ledde till Smällarprojektet och en av SKK:s stora profilfrågor. Så ingen ska säga att jag inte är engagerad i frågan!

Vad vet jag då om hundar och rädslor? Jag - en bedagad dvärghundsuppfödare och föredetting i förskingringen... Ja, något litet... Rädslor av vad form det vara må är svåruthärdligt och ingenting att bygga på. Alltså genomgick våra avelshundar det gamla BOK-provet - även pekingeserna - vilka naturligtvis klarade detta galant. På den tiden då vi födde upp schäfer - 60-80-talen - var våra avelstikar alltid bruksmeriterade. Av vår uppfödning som hamnade hos kunniga ägare fanns många duktiga brukshundar, KM- och DM-vinnare, korade, L-testade, lydnadschampions, polistjänstehundar, m.fl

Framför allt vet jag en hel del om uppfödning och är smärtsamt medveten om att utopier sällan blir verklighet. Det var därför som jag kände igen och kan vidimera Björn von Rosens synpunkter i HS-ledare; när man går in och försöker ändra mentala funktioner i en ras leder förbättringar på en punkt inte sällan till försämring på andra.

Det var detta som gårdagens inlägg handlade om.

Eftersom nästan ingen kynologisk debatt värd namnet pågår i vårt land, i vart fall inte som under den tid för några decennier, när Björn von Rosen, Stig Ahlberg m.fl regelbundet publicerade inlägg i Hundsport, så tar jag mig före att citera en tänkvärd ledare av Björn von Rosen (Hundsport 1/1965):

"Att tillvarata värdefulla hundraser - det är kärnpunkten i kynologins uppgift. Lägger vi till orden ´ytterligare förädla dem´ är vi redan inne på mer problematiska förhållanden.
* Egenskapsbalansen är ömtålig; förbättringar på en punkt drar som bekant inte sällan med sig försämring på en annan, kanske till en början omärklig. Inte alltid är vi överens om att ett steg i taget i en hundras utveckling har visat sig vara ett steg framåt. Visst går det att förädla utan att tappa sundhet, klokhet, naturliga instinkter, det har vi sett exempel på. Men exempel på motsatsen är kanske fler och åtminstone lättare att iaktta. Själva renodlandet, tillvaratagandet och befästandet av de redan befintliga värdena, är den enkla kärnan i uppgiften. Enkel - och svår.

I själva verket ligger svårigheterna, som sedan alltid möter, inneslutna i själva kärnan. Redan tillvaratagandet döljer ett val. Hur SER vi rasen: vad är det mest väsentliga i dess värde för oss, i dess yttre typ och - än viktigare - i dess inre? Hur ska vi försäkra oss mot att just detta väsentliga dunstar bort under renodlandet? Risken finns - att terriern förlorar sin terrierkaraktär, lapphunden och collie sin vallarklokhet. Saltet sin sälta!

Klargörandet måste ske redan på ett tidigt stadium, annars kan arbetet från början glida i fel riktning. Det kan det förresten göra ändå, lätt nog."

Så långt den lärde von Rosen. Varför talar aldrig någon i dessa termer nuförtiden? Varför accepterar vi - i de ädlaste av avsikter naturligtvis - alla trubbiga instrument som numera per automatik selekterar avelsurvalet intill bristningsgränsen? Varför tar vi för givna alla tvingande regler, trots att dessa ingalunda är vetenskapligt utvärderade?

Hur kunde det gå så illa?

***

Då min dators mossiga program förhindrar fet eller kursiv stil, har jag tagit mig före att skriva det ord som BvR skrev kursivt - och alltså ville trycka extra på - står här versalt; Hur SER vi rasen. Annars ordagrannt citerat. Nyckelmeningen har jag satt en asterisk framför. *Egenskapsbalansen är ömtålig; förbättringar på en punkt drar som bekant inte sällan med sig försämring på en annan, kanske till en början omärklig.

I den aktuella rasen collie vill rasklubben sätta avelsspärr på avkomma till föräldradjur som inte uppfyller vissa punkter i MH. Orsaken sägs vara att föreningens styrelse "befarar" att ökningen av ljudkänsligheten går allt snabbare.

Men går man in och pillar på känsliga saker som hundars mentalitet kan det ge oönskade effekter. Det är alltså inte bara ljudkänsligheten som önskas i en viss rikting, utan andra egenskaper; t.ex ökad nyfikenhet, livlighet, mer gripande, ökad jaktkamplust. Plötsligt står man där med en hund med helt andra egenskaper än de som standarden beskriver... I värsta fall en aktivare, livligare, mer lättstressad hund - fast med ljudkänsligheten i behåll. Jag har sett motsvarande i min egen ras västgötaspets. Och vad har man uppnått då?

Hej! Snart har första delen av månaden avverkats och ulvusbloggen i HALVA mars har lika många läsare som under HELA förgående månad dvs drygt 1600 unika besökare. How come? Jo skillnaden stavas COLLIE. Intresset har varit överväldigande, colliefrågan höll på att ta över mitt liv! För att styra upp det hela lite grann skapades colliebloggen. Den skulle brukas ungefär på samma vis som motsvarande om skottar - intressant och kulturhistoriskt runt en spännande hundras, blabla... Det hjälpte nu föga...hundratals kommentarer, mer än 100 mail! Bara beröm (trevligt!), oerhörda förväntningar (hm)...



Har inte skrivit på någon av bloggarna på ett tag. Det var nog ganska klokt. Rimligast vore om SKK centralt tog ett fastare tag i collieproblematiken?!



Hur går man då vidare på förståndigast sätt?

Grubbel!

Forskning...



Det framkom att parallella processer är under uppsegling! Är det inte då bäst att invänta dessa och bida tiden? Det hela är sas självskötande...



Yours Truly har dessutom ovanligt mycket att göra; stora omändringar av de mobila krafter, bilverkstad, bilprovning - måste köpa ytterligare en bil. Allt det här tar en massa tid! Dessutom ska jobb levereras... helst idag!



Så man har fötterna i alla byrålådor...



Lämplig illustration ur SBK-broschyren Mentalbeskrivning av hund.



Tyvärr blev bilden väldigt mörk, men damen i vitt är legendariska brukshundsdomaren Ulla Tjus och människan i mitten t.v är undertecknad menige reporter å dragade kall och uppdrag. Intresserat studerar vi genomförandet av MH.

Hej Lisbeth! Vad jag är glad för att du finns!


Så har det låtit hela veckan... Mycken uppmuntran, uppskattning och många vänliga ord bland kommentarer och mail. Tack så mycket! Jag blir smått rörd... Nu man också har fått uppmärksamhet internationellt! Hur har detta gått till? Det kommer numera mail som inleds med Kære Lisbet, Hello Lisbeth Hogman, Hi Lisbeth och Dear Mrs Högman, vilket naturligtvis är smickrande, ja rent överväldigande!




Det börjar höjas röster för att SKK centralt må intressera sig för de aktuella motsättningarna inom collieklubben. Svenska Kennelklubben har inget intresse av att en i Sverige stor ras praktiskt taget förintas för våra ögon. Dessutom anses motsättningar vara så stora och åsiktsskiljaktigheterna för avgrundslika för att klubben internt ska klara av att lösa dem.




SKK har olika instrument till förfogande för att hjälpa och stödja problemklubbar. Det yttersta på skalan är tvångsförvaltning - vilket under SKK:s historia har tillgripits i ett par fall, exempelvis för några år sedan specialklubben för västgötaspets. Det gick ju inte an med förhållandet att en svensk nationalras för vilken SKK innehar rasansvar internationellt och delegerat avelsansvar till specialklubb, där föreningsarbetet enligt stadgan i praktiken upphört eller i vart fall gick på kryckor.




I fallet med collie ligger det lite annorlunda till. Collie är ett globalt intresse, en världsras. Här går det inte heller an att en rasklubb i specialklubb inom SKK i viktiga avseenden förändrar en ras utan att det får betydande konsekvenser även internationellt sett.




"Colliefrågan" i Sverige är frukten av en överenskommelse (eller en hel kedja av beslut och förhållningssätt) som är så rotig och invecklad och antagen under så tvivelaktiga former att den skulle kunna kallas "kryptiken" - den kryptiska, obegripliga.




Men jag ska ändå göra ett försök att granska bevekelsegrunderna som lett till dagens situation. Jag ska plocka fram stadgar, beslut, protkoll, etc. Det är riktigt spännande!




Men först ska djuren skötas och få sin mat! Erst kommt das Essen, dann kommt die




Moral, som Brecht så riktigt påpekade. Först kommer käket, sedan kommer moralen...

Ch Whitchcraft Of Rokeby född 1963, en av de mest betydelsefulla tikarna i världen, mor till 15 championbarn varav 5 i samma kull! Sonen Ch Royal Ace of Rokeby lämnade 27 champions!

Jag visste det! Jag skulle få skit för Dr. Mengele, men jag kunde inte låta bli... Jämförelsen och frestelsen var för stor! Nu står jag för texten och har tittat på den igen; den håller... som ett resonemang, jämförande sheltiens utveckling i Sverige contra collien, det germanska synsättet angående avel och motsvarande i den engelskspråkiga världen. etc. Det som är så tråkigt är att en ordblind psykopat tagit sig före att anmäla en i collievärlden känd person till CS /SKK-centralstyrelsen) med krav att CS ska be vederbörande säga om h*n sympatiserar med vad som står i bloggen eller inte (den med germanska/engelska synsätt, avelsvakter mm). Vad är det för trams!!!Liknande mail har kommit till mig närstående person(er?). Det innehåller en massa lögner och är inget att göra åt, kan ej hjälpa att folk har grava problem med läsförståelse. Dessutom har vi ingen totalitär regim och SKK/CS har viktigare saker att göra än att snoka efter människors åsikter och vad man "sympatiserar med".

Kopierar här det famösa inlägget, så kan var och en avgöra om jag sätter likhetstecken mellan Mengele och MH - hur nu det skulle gå till? Vilket jag bl.a anklagats för att göra.
Ulvusbloggen 1 mars 2009) "Detta till skillnad mot collie, som har en liknande ursprungsbakgrund. Efter 1900-talet första hälft skulle en brittisk fårvallare - den skotska collien - inlemmas i en specialklubb vilken rasmässigt helt dominerades av tyska skydds- och vakthundar. Det germanska synsättet på exteriörbedömning och avel är helt väsenskilt från motsvarande i den engelskspråkiga världen. Alltså mer tandräkning och mätning och kryss i protokoll samt s.k avelsvakter, vilka bestämmer hur du ska bedriva din avel och vilka valpar som ska få leva... Ursäkta, men är det någon mer som tänker på Dr. Mengele? Förlåt, jag är en gräslig människa...












Grovt förenklat uttryckt: enligt brittisk tradition är det fint "to be a stock-man", man ser på helheten, den enskilde har stor frihet och som uppfödare lika stort ansvar .













I Sverige, där vi i själ och hjärta egentligen är ett slags nordtyskar, har vi alltid vacklat mellan det "germanska" och det "brittiska". När det kommer till kritan sitter vi ängsligt och sätter kryss i rutor och känner oss ansvarsfulla..."