... till mormor var en CD med kärleksfullt utvalda favoriter; Pouges, Springsteen, Stones, Lundell, Led Zeppelin, m.fl OCH ett lika egenhändigt tillverkat omslag till skivan - obs den lilla ritade västgötaspetsen! Fotot är från min 50-årsdag, bilden lika noga urvald, gissningsvis med tanke på att mormor är till sin fördel... F har sin bana utstakad i FN:s diplomatiska kår! Tack goa Felix! Den här musiken ska vi spela i bilen på väg till årets utställningar!PS Morfar fick en likadan CD med sina favoriter!

Den som vill läsa mer om Högman från en... annan synvinkel... kan göra det på http://collievaenner.blogspot.com/ ...eller kanske hellre av Högman på http://www.hundsport.se/ --- Uppdateras fortlöpande!

Ulvus E-kull

Det är väl en samvetsfråga? En tilltänkt spekulant ringde före jul. Yours Truly svarade lite svävande: öh... västgötaspetsar kostar 8-9000... tror jag... Och sanningsenligt has det inte så bra koll... det var ett tag sen sist. Spekulanten in spe lät lättad inför min kvalificerade gissning (som jag iofs tycker är en förfärlig massa pengar): - Så bra! När det senast köptes hund i familjen var valppriset 16.500 För en valp, ett oskrivet blad! Sextontusenfemhundra kronor! Det får man en liten bil för!

Har också uppfattat att svenska valppriser ligger vida högre än motsvarande i jämförbara länder. Hur kan det komma sig? Varför är det så dyrt att tillverka valpar i Sverige? Så rubrikens fråga borde vara: Vad kostar det att föda upp en valp? Har roat mig med att ta del av en uträkning (Eva Gustafsson, tack så mycket!) av uppfödarens kostnader för en aktuell kull i en vanligt förekommande ras, i detta fall labrador : Ungefärliga utgifter för en kull på 8 labradorvalpar inkl allt

*Medlemsavgift SKK 370:-

*Medlemsavgift LRK 225:- För att kunna dra nytta av valpförmedling

*Kennelnamn 2.000:-

*Registreringsavgift 370:- x 8 2.960:-

*HD & AD röntgen 1.800:-

*Avläsning röntgen 300:-

*Ögonlysning 600:-

*Utställningsmeritering x 2 800:-

*Avmasking tik före parning 200:-

*Vaccination tik före parning 300:-

*Optigentest (DNA för PRA) 1.500:-

*Språngavgift 1.200:-

*Parningsavgift 1.200:- x 8 9.600:-

*Progesterontest vid parning 800:- (Canirep)

*Bilresa tor hanhunden ca 20 mil x 2 600:-

*Valp/dräktighetsfoder tik fram till Valpning 600:-

*Foder till tiken under 8 veckor 2.000:-

*Minst 3 avmaskningar valpar + tik 1.000:-

*Köttfärs första målen 200:-

*Valpfoder fram till leverans 2.000:-

*Veterinärbesiktning, vacc, ID 4.800:-

*Diversepost som inkluderar:Liggunderlag valplåda + valphage,Valpleksaker *Förtäring valpköpare

*Eventuella veterinärbesök vid valpning eller med någon valp, bilresor till besiktning mfl resor. 2.500:-

*Summa 36.355:-

*Vid insemination av sperma från utländsk hund tillkommer:Tappning 2.500:-*Transportkit 550:-

*Transport inkl hämtning och lämning 2.000:-

*Inseminering av tiken 1:a 2.500:- 2:a 1.500:-

Summa ca 9.000:

-----Ej medräknat är kostnad för försäkring.

Nu är det så att uppfödarens obligatoriska utgifter gör valppriset ohemult högt. Det här en en tabubelagd fråga i kennelvärlden. Det går aldrig att ifrågasätta alla tvingande regler vilka medför kostnader, vilka i sin tur måste betalas - av uppfödaren först och så småningom av valpköparen. OM det nu finns någon valpköpare som är villig att betala förstås...

Den svenska modellen är nämligen kontraproduktiv; massor med duktiga uppfödare sitter runt om i landet med sina praktuppfödda men ack så dyra valpar som ingen vill ha eller rättare sagt kan ha råd med att köpa. Finns det någon förståelse inom SKK:s ledarskap för uppfödarnas situation? De skenande veterinärkostnaderna i Sverige gör inte saken bättre... Ett kejsarsnitt i Norge kostar 3.500, motsvarade i Sverige 18-20.000 bara som EN jämförelse.

Många hälsoprogram kanske inte är välmotiverade inom alla raser där det reflexmässigt tillämpats. Det finns gott om exempel på regler/rekommendationer som är frampressade av förvisso engagerade personer inom rasklubben, men vilkas intresse är mer teoretiskt orienterat (det är kul med statistik!) och utan att man själv behöver bära kostnaderna (har ingen eller minimal praktisk erfarenhet av uppfödning). Om uppfödarna inte finner hem till sina (dyra) valpar så är det trist nog. Värre är att valpar/hundar kommer att säljas ändå; blandraser, oregistrerade - eller som nu senast - insmugglade valpar. För det saknas ingalunda människor som vill bli hundägare...

Valpsmugglingen ökar lavinartat - över 400 valpar enligt senaste siffror från tullen -de som blir upptäckta vill säga... Dessa valpar, oftast är i eländigt skick, blir rutinmässigt avlivade. Ska det behöva vara så? Att folk tar sig före att föda upp blandraser, oregistrerade valpar eller smugglar in valpar från öststater, beror bara på en enda sak - de går att sälja. Varför? Ju för de kostar inte så mycket som SKK-valpar. Det gängse priset för SKK-valpar är för högt för många; tonårsflickan, pensionären - just de personer som kan erbjuda ett gott hem och som man innerligt önskar en bra frisk valpuppfödd valp.

Money talks! Oavsett vad vi tycker om detta så måste saken upp på skrivbordet.Här finns slutsatser att dra....

Självfallet kan Eva Gustafssons uträkning diskuteras, vissa kostnader kanske inte är aktuella för alla raser/uppfödare. Andra kan tillkomma - för SBK-raser ex vis MH á 350:-.Sedan Black Jacks krönika i Hundsport upphörde i och med Stig Ahlbergs bortgång är det ingen som på allvar tagit tagit tag i ämnet. Men diskutera då! Och tänk efter...

Kung Bore och Fenrisulven hava gemensamt lagt gården i svepning. Det kan vara nöjsamt att inifrån frostrosiga fönster se de vanliga utsikterna bli bulliga och vita, men... Så otroligt kallt! Hundarna nuddar inte gärna golvet så jag lade en temometer därpå. Den visade +7 grader, vilket väl inte låter så farligt, men när man går omkring på det hela dagarna så... Det spelar ingen roll hur mycket man pälsar på sig - "min penna darrar i frusna klor" som Ferlin fick till det när han ett ögonblick var begravningsreporter. Bokläsning är inget nöje längre, det går knappt att hålla i en bok någon längre stund. Så kom jag på att någonstans i huset finns cykelhandskar, alltså med fingrarna "fria", hade även använts vid spårning - så att inte linan bränner i handflatorna - och vid körning av häst. Dessa hittades, framtogs och fungerar splendid! Så bra! Tillbringade en stund med att kika på bandy: Hammarby - Sandviken. Brukar inte bry mig så mycket i resultat, etc. men trivsamt ändå att se isens vinthundar och det snabba spelet. Och fick en bekräftelse på att i en myrstack av regler kan de bästa av syften bli sin egen fiende - ends up on the wrong foot. Det finns en diskutabel regel om att "varje spelare ansvarar för sin egen klubba" - så klart, vem skulle annars ansvara för den? - och att höjd klubba i ansiktet så blodvite uppstår renderar till matchstraff och en man kort. Så skedde nu; en spelare i Hammarby fick åka till sjukhus och sys, en spelare i Sandviken blev utvisad för resterande tid, i praktiken hela matchen. Nu var det bara det att ingen klubba vispades i huvudhöjd - det syns hur tydligt som helst på reprisen att den spelaren som skadades fälldes först och fick en skridsko i nyllet. Svårt att sia om vem som rådde för detta, hurusom var det orätt att döma matchstraff. Det var alltså ingen som sköt på ett regelvidrigt sätt... Ja, skott och skott - är det skillnad på det? Är utskjutna champagnekorkar lika mycket "skott" som en startpistol? Välmenande aningslösa tror att hundar som en gång klarat skottprov är vaccinerade mot ljudrädsla för all framtid, och därför, just därför ska MH användas som avelsinstrument, fast detta inte var meningen från början. Det ursprungliga syftet med MUH - som det då hette - var förvisso helt respektabelt, med tiden tillkom bakomliggande mer spretande intressen. MH marknadsfördes som "bra för aveln" samt "visar att hundorganisationer tar sitt ansvar" - befanns lämpat som slagträ och argument i framtida befarad farliga-hund-debatt.(Det är bara att slå upp kongresspärmen från aktuella år så står detta mer eller mindre tydligt och klart). Nu vet alla människor som har varit med lite mer än ett par-tre hundliv, samt i bästa fall fött upp ett antal hundgenerationer att hundlivet inte är så fördummande enkelt som så. Förr i tiden, kära unga generation - då fanns det gamla karaktärsprovet (med skott) - s.k BOK-prov = Bevaknings- och karaktärsprov. Då Yours Truly var en ambitös idiot så gjordes prov även med husets småhundar. Alltså pekingese, japanese chin, tibetansk spaniel i långa rader genomgick karaktärsprov, minst tio hundar och alla med godkänt resultat. En tid fanns här sex hundar vilka var och en hade en prydliga stämpel i stamtavlan på godkänt BOK-prov. Men hundar kan lära sig av varandra och rädslereaktioner kan uppstå ändå. Av dessa sex hundar blev fem lik förbannat med tiden mer eller mindre skott- och åskrädda. Här står vetenskapen frågande! För c:a tio år sedan deltog några collie i djurförsök på SLU utförda av Louise Winblad von Valter. Man ville utröna de fysiologiska reaktionerna vid rädsla hos hund. Rasen som skulle användas var collie, ty hundar i den rasen är ju så rädda! Det var 13 eller 14 hundar som prövades och undersöktes, bl.a från flera kända s k brukskennlar. Forskningsresultaten blev inte riktigt vad som förväntats... hundarna var inte tillräckligt lättskrämda! En skapligt bruksmeriterad hund visade sig vara förmodligt skottränad - hans fysiologiska reaktioner vid skott vad de samma som hos de som var skotträdda. Intressant?

I SKK centralstyrelsens (CS) protokoll kan man läsa följande:

Broholmerföreningen överklagar AKs beslut om att inte godkänna föreningens ansökan om att införa hälsoprogram för rasen. Föreningen framför att hälsoprogrammet skulle innebära att endast hundar med känd HD- och ED-status samt känd mental status (MH) skulle kunna få registrera valpkullar. Vad är nu detta? Broholmerföreningens ansökan kan väl ses som bara ännu ett steg i rätt riktning?

CS faställer dock AK:s beslut. Det är klokt. Historien förskräcker nämligen. Låt oss backa bandet.

Redan på 50-talet upptäcktes ett problem hos schäfer - höftledsdysplasi.Ett utbrett och invalidiserande ledutvecklingsfel hos vår populäraste hundras och tillika den mest använda tjänstehunden var ett smärtsamt uppvaknande. Paniken spred sig. År 1965 återger Hundsport nr 8-9 en artikel av den tyske experten Dr Sachs: ”Den snabbaste och säkraste vägen att befria schäferrasen från höftledsfel är naturligtvis att utvälja, dvs. till avel rekommendera, enbart sådana hundar som är röntgenologiskt fria från höftledsdysplasi. Vilka åtgärder som nu än tillgripes, blir det smärtsamt för många ägare av värdefulla hanhundar. Och dock är det nödvändigt.”---”Ingreppet måste en gång äga rum och om några år är allt övervunnet.”

Så lät det då. Observera det reflexmässiga "naturligtvis"... Motiveringen lyser över svenska hälsoprogram än idag med oförminskat skimmer. Svenska Brukshundklubben som har s k avelsansvar för rasen reagerade med stor beslutsamhet. På ett par decennier hade man hunnit intala sig - och länge omvärlden - att det var en gammal SBK-tradition att verka för brukshunduppfödning via avelsspärrar och tvingande regler. Här grundlades den svenska ovanan - aldrig utrotad - att dra ut på korståg. Brukshundklubben, född i krigets skugga och ostört utvecklad under 60-talets uppgång och nya hundintresse - i skyddad verkstad inom stängda gränser, har haft stort (för stort?) inflytande i svensk kennelpolitik. Har något blivit bättre? Hur står det till 60 år senare? Hundratusentals hundar är röntgade, varje år avelsspärras en tredjedel av landets schäfrar pga HD-anmärkning.

Det låter ansvarsfullt. Fast å andra sidan kunde väl uppfödarna själv få avgöra saken. Av högtidstalen att döma har SBK ambitionen att marknadsföra sina avelsrekommendationer - i praktiken restriktioner - till en vidare krets. Från sin moraliska alptopp i Sverige och i kraft av sin i dubbel bemärkelse röststarka delegation har man genomdrivit en rad tvingande regler. "Vi ska lära uppfödarna - och valpköparna" - (fast det inte gått) - "att syssla med rätt hundar." Det låter vackert men är farligt. Krig med ädla och goda syften blir gränslösa och förödande.

Den moraliska ivern att utrota alla felaktigheter och allt ont kan bara leda till ett moraliskt berättigat utövande av förbud - alltså utrotande - via utarmande avelsspärrar. Det är bara logiskt att autoimmuna sjukdomar ökar i förskräckande omfattning, att schäfer minskat med med tre fjärdedelar (även övriga SBK-raser tappar mark) och att det är stora problem att få fram dugande tjänstehundsämnen. Ty det absolut goda måste vinna en absolut seger.*** Jag har haft med nedanstående tidigare, men det är fortfarande lika aktuellt: Enligt experten och ostiologen (ostiologi, läran om ben) Professor Jorunn Gröndalens föreläsning Skelettprojektet, SBK:s RUS-konferens (Brukshundens reportage 1/05) är orsaksfaktorer till HD:Polygenetiskt 10-50 % Kön, anatomi, muskelvolym, hormoner, växt, beteende, sjukdomar med mera är möjliga disponerade faktorer som är genetiskt betingade.Miljöfaktorer är 50-90 %, såsom skador, sjukdomar, aktivitet, beteende, utfodring, vikt, växttakt. Om hunden har HD-fel enligt röntgen har i realiteten att göra med följande faktorer:1. Vid vilket tillfälle hunden har röntgats. 2. Vilken veterinär och klinik som har röntgat. 3. Vilken röntgenutrustning som använts. 4. Vem som är hundens ägare vid röntgentillfället. 5. Vilken sedering (bedövning) som har använts. 6. Hundens position på röntgenbordet. 7. Exponeringsfaktorn.Därtill kommer överkurs: Avläsningen!Huruvida hunden har verkligt fel eller inte är tydligen oväsentligt. Röntgenavläsning har blivit en bedömningssport där veterinär X kan odugligförklara en hunds höfter för både försäljning och avel (och kanske predestinera den för avlivning), medan veterinärna Y och Z lovprisar samma hunds leder. Varför ska denna plågsamma, ångestframkallande och dyrbara cirkus tillåtas att pågå, år efter år?

  

Foto: Felix Nilsson 

 Vidtogs profylaktiska åtgärder för nyårsafton... stallfönster förspikades, rullgardiner drogs ner... Efter en lagom fryntlig middag... lax och sill, ostar öl och någon sorts nymodighet (fläderbrännvin?)... intogs vardagsrummet - alla hundar draperades runt i soffan! Vi hukade och inväntade tolvslaget... Men si! i år uteblev terrorn! Förmodligen en kombination av bortresta grannar och väder - 7 grader kallt och ymnigt snöfall... Yours Truly gladdes åt flingorna...

Det smattrade lite runt om i grannskapet, men helt uthärdligt, ingen av hundarna berördes, inte ens lilla miss Houndini, som kanske varit med om varjehanda i sin ensamma vinternatt. Champagne var i år bortrationaliserat så vi höjde varsin bägare irländsk whiskey och skålade för ett gott nytt år! Mycket har hänt... ber att få återkomma med en kort sammanfattning...Så otroligt mycket snö! Hundarna leker glada, hästarna frustar och krumbuktar sig...

När man ledsnat på det så går det bra att hålla sig inomhus och laga något gott, t.ex Ärliga Bettans Helstekta Kalkon med patenterad urgod sås enligt (hittills) hemligt recept. Uppfunnit under den tid då vi hade fullt med kalkoner. Nu får eftervärlden ta det av detta!Man tager en rejäl kalkon, minst 4 kg, stoppar den full med apelsinklyftor med skal, smör och dragon, salt och peppar på, penslas med smält smör, brynes i ugn runt om c:a 225 grader till kallen är aptitligt brun. In the meantime kokas hals + övrigt som funnits innuti i en halvliter vatten + buljontärning. Detta ska bli till såsen.

Sänk ungsvärmen till 175 grader. Kalkonen ska nu stå i ugnen i en halvtimme per kilo, penslas idogt (minst 2-3 ggr) med smör, vändes ett par gånger, sista tiden med ovansidan upp. När detta är klart får kallen stå och vila sig inslagen i folie. Därefter vidtages creme de la creme - dvs Såsen - då kalkon med förlov sagt inte smakar så mycket av sig själv. Redning: sila skyn, två matskedar vetemjöl + lika mycket smör + buljongen. Kasta en kritisk blick på anrättningen och avsmaka om det behövs ytterligare piff - vilket det gör...

 Tillsätt ett par dl tjock grädde + lite soja + ytterligare dragon om så önskas. Det var det hele! Kalkonen kan hel och inslagen i folie medtagas vid släktkalas (som nu senast juldagen hos Nilssons).

Instant success! Värdinnan slipper matos i håret och kan istället ägna sig åt vacker dukning (se ovan) samt spirituell konversation. Serveras (kalkonen alltså inte värdinnan) med brysselkål, potatishalvor samt ev sallad om någon orkat göra + Såsen. Avbrännes med lättbentyl. (Obs skoj). Valfria drycker, förslagsvis ett smakrikt rödvin, Salice Salentino, italienskt och mycket prisvärt. Mycket god stämning infaller garanterat. Smaklig måltid!

vill vi önska alla vänner, två- såväl som fyrbenta, bekanta, väl- och okända bloggläsare!

Bilden får symbolisera stjärnfall (tack Pernilla!) över Vårdal, vårt hundraåriga hus och inte luften full av nyårsraketer. Ärligt talat så skiter Yours Truly i om det blir något nyårssmällande... det värsta har redan hänt... Och inte tror jag att någon av oss orkar vara uppe till tolvslaget... ingen har fått en blund i ögonen i natt! Vad var det som hände? Dessvärre lite svårt att redogöra för... Vid 18-tiden efter middagen släpptes hundar ut för rastning - man får passa på när det är tyst och inget fyrverkeri i sikt- eller hörhåll! Efter en stund hörs hullaballo - några bilar står med lysen påslagna utanför vår gård. En kvinnoröst ropar att två hundar är på vägen - två hanhundar - förtydligas det. Jag ropar på mina hundar och tar in dem i köket. Våra två hanar är med. Så jag ropar tillbaka att det måste vara andras hundar. Ny bil? från andra hållet, en mansröst säger att en hund springer bortåt längs vägen. Jag går in igen och kollar flocken, en liten tik saknas. Hur har hon kommit ut? Har de hjälpsamma bilisterna försökt öppna grinden? Det går inte ivf om man ej vet hur... För att förhindra att oväntade besökare öppnar och inte stänger ordentligt - så att hundar och hästar tar sig ut på landsvägen - är låsanordningen förstärkt med stadig kedja. Synar grind och lås - plogbilen har pressat upp is så att det blivit en glipa... en mycket smal ål kan ta sig igenom, men ingalunda mina bredbröstade pojkar... Hurusom måste jag få tag på den hund som finns någonstans därute i mörkret. Hastar iväg med ficklampa och försöker hitta spår. Det är molnigt och tji sikt - inte en chans att se något. Ropar och lyssnar; inte ett liv! Går tillbaka och uppbådar husse. Under stigande panik letar vi, tillsammans eller var för sig, i allt vidare cirklar från hemmet räknat. Sedan ger vi oss ut med bilen - fram och tillbaka, hit och dit - på alla tänkbara småvägar. Mycket snö och skare som inte bär, jobbigt för en liten hund att pulsa i. Under tiden smäller fyrverkerier utav bara attan... Vilken mardröm! En hund på vift är ganska uppskärrad (av situationen, mörket, billjus, ev jagande bilister) så inte direkt underlättar det med fyrverkerikrevader! Hur resonerar en västgötaspets på avvägar? Drar på vilt? Nej, nej, det är det inte frågan om! Springer besinningslöst "rakt fram"? Kanske, en liten bit... Låter sig upptagas av främmande? Aldrig, inte den hunden! Blir påkörd? Stor risk - att dö under hjul är den vanligaste anledning till västgötaspetsens hädanfärd... Jag tror att den här hunden har hoppat av från vägen, hittat ett gömme eller en vrå i ett buskage och sitter och lugnar ner sig, vilar lite... Jag sade detta till husse som höll med, men oron drev honom ändå ut att leta, jag stannade hemma och spanade runt gården, mest för att vi ville intala oss själva att allt som kunde göras var gjort. Efter sex timmar gav vi upp - en vetbed lades ut framför huset, grinden fick vara öppen... det var fem grader kallt, det klarar en hund, men...Jag satt uppe ett par timmar till, tittade i alla fönster, gick ut ibland och ropade lite tyst. Klockan tre lade jag mig i sängen, helt apatisk, omöjligt att sova! Så jävla typiskt, skulle jag nu mista min lilla goa tik? Nu när det mesta började gå åt rätt håll efter ett riktigt skitår i detta sjufallt förbannade decennium. Hemskast av allt är att inte veta vad som hänt, om hon blivit påkörd och dumpad i något dike. Hade inga problem att fantisera ihop en hel roman... Klockan sex på morgonen, när det fortfarande är mörkt, så hörs ett bestämt "Vaff" utanför köksfönstret! In genom dörren slinker en kall, smal, pigg och framför allt mycket hungrig västgötaspets. Efter omklappning och undersökning kunde konstateras att allt var prima liv. Var hon varit under 12 timmar i vinternatten och vad hon varit med om får vi förmodligen aldrig reda på. Vilken pärs! Sens moral: Underskatta aldrig plogbilars förmåga att ändra grindars topografi. I mörkret är alla hundar västgötaspetsar eller i varje fall grå.

  

Flygfyrens butikschef Conny Holmlund* Någonstans i höjd med den första julskyltningen - alltså månadsskiftet oktober-november - brukar Yours Truly börja oroa sig... Glädjen och trevnaden med julen förmörkas av vad som kommer efter - nyåret - och därmed hörande fyrverkeriterror!

Roslagen med omnejd är nämnligen svårt smällaranstruket... Så kallat "skjuta salut" är gammal Tradition. Halvluriga bönder tog alla tillfällen i akt att gå ut om aftonen och brassa av älgstudsaren i samband med jubileum och kalas. Ett år var det någon som lyckades skjuta av elledningarna och mörklade en hel by... Nuförtiden har de mer eller mindre helluriga familjefädren nya möjligheter - man bränner av raketer.

Nyåret 2006 kommer vi aldrig att glömma! Satte ärr i själen för all framtid... Skräckslagna djur och människor! Raketer regnade runt vår lilla gård... hamnade på hustaket och jag vet inte allt... Yours Truly tillbringade natten i stallet med förfärade hästar, varav en genomsvettig, den andra apatisk! Sedan dess betraktar jag nyåret som årets värsta helg, önskar innerligt -25 grader, snöstorm och drivis så att smällargalningarna håller sig inomhus... gör diskreta efterforskning huruvida grannarna är hemma eller ej... Drömscenariet är om alla vore bortresta! Det finns dock små ljusglimtar! Alltfler butiker och varuhuskedjor har beslutat ta bort den skadliga fyrverkeriförsäljning. Eja, Gud i det! B-butiker som ÖB fortsätter dock... Grrr... Bojkottas!

Dagen Hjälte är Conny Holmlund, butikschef på ICA Flygfyren i Norrtälje, som i Norrtelje Tidning meddelar att försäljningen av fyrverkerier upphör. Dessutom avstår man från sitt eget fyrverkeri kring 28-29 december vilket man haft sedan 90-talet. Istället stöder man Svenska kyrkan och andra hjälporganisationer på Mariagården för motsvarande belopp (30.000 kronor). Heders-Conny meddelar också att han firar nyåret med sin familj. Utan fyrverkerier.

*** PS Värst av allt är kanske inte de enskildas skräckupplevelser - även om det är illa nog. Nuförtiden använder kriminella raketer som vapen - verkligt dödsbringande! I samma tidning får man veta att en antänd raket stoppats i i brevinkastet i en lägenhet - dessutom hade dörren blockerats av en cykel. Polisen ser allvarligt på tilltaget. Mordförsök!

***OBS Gå gärna in på http://www.hundsport.se/ (Olyckor & lagen) och läs Lisbeths senaste artikel i ämnet!

Upplivad av läsarintresset fortsätter Yours Truly härmed den spännande fortsättningen: Airedaleterriern var, i likhet med collien, tidigt införd till Sverige och befanns synnerligen lämpad för många uppgifter. 1918 hänfördes airedaleterriern till de raser som sorterade under FSSSH. Håkan Jarvin, styrelseledamot i FSSSH på 1920-talet, var ledande entusiast för airedaleterriern. Redan 1912 försöksutbildades sju drag- och rapporthundar vid I 28 under ledning av överstelöjtnant Gustaf Trönnberg. Några år tidigare hade detektivkonstaplarna Catoni och Åkerblad varit i Tyskland för en månads studier vid den tyska dressörskolan. Därifrån medförde de till Sverige en airedaleterrier och en schäfer för Stockholmspolisens räkning. Ingegerd von Tell tog upp ämnet i en fyllig rasmonografi (Brukshunden nr 1 1941):”I sitt arbete som polis- eller rapporthund i krig har airedaleterriern givit rikliga prov på sitt mod och sin urskiljningsförmåga. Här har återigen hans förvärvade duglighet och nerärvda intelligens, understödda av naturligt mod, visat att han är en hund av oanande möjligheter. Under förra världskriget användes airedaleterriern till arméhund, bl a av den ryska armén och har förklarats vara fullt jämställd med schäfern som överbringare av bud och rapporter då andra kommunikationsmedel avskurits. Airedaleterriern har även använts av Röda Korset till att uppsöka sårade. I samverkan med militära utposter har airedalarna utfört ett gott arbete i bevakningstjänst, då deras fina väderkorn och goda hörsel uppfattat annalkande fara vida snabbare än några människosinnen kunnat göra. Såsom skydds- och vakthund är airedalen utomordentligt värdefull, i synnerhet inomhus. Det finns knappast en vaksammare vakthund, och han är även tillräckligt skräckinjagande för att skrämma bort icke önskvärda besökare. Airedaleterrier dresseras och används nu allmänt i England som polishundar och beledsaga, i ensliga distrikt, poliskonstaplar på deras farliga pass.” Rasens första bruksprovschampion Ch Vinland Vixen, ägare Eric Sundqvist, ansågs vara den bästa airedaleterriern i Brukshundklubben, specialist på rapportföring. Airedaleterrier, Brukshundklubben....Hur gick nu detta till?

Svenska Brukshundklubben bildas den 6:e mars 1940. Det kunde ha börjat bättre…

Andra världskriget hade brutit ut. Från försvarsmyndigheternas sida anmäldes trängande behov av hundar. Och då inte bara hundar för utbildning och fler hundförare och därutöver vakthundar för bevakning av känsliga industriobjekt. De militära behoven satte fart på utvecklingen - draghundar behövdes för att dra fram militära förnödenheter, vakthundar som hjälpmedel för vaktposter. Vid Sveriges långa gränser, vid ensligt belägna förråd och otaliga känsliga bevakningsobjekt - överallt behövdes hundar...

Dessutom ville man från försvaret ha med endast en organisation att göra och inte flera. Hundar och intresserade förare fanns, men uppsplittrade på olika rasklubbar och organisationer. Sex raser räknades som brukshundsraser; schäfer, rottweiler, dobermann, riesen, boxer, och airedaleterrier. FSSSH, Föreningen Svenska Skydds- och Sjukvårdshunden låg närmast till hands. Inom FSSSH, som bildats 1918, sysslade man med utbildning av samliga brukshundraser och hade genom sina styrelseledamöter inflytande såväl i rasklubbarna som i Kennelklubbens ledning. FSSSH hade stadigt c:a 400 medlemmar, anordnade kurser för hundar av brukshundras och bruksprov, som fyllde högt ställda anspråk. Svagheten var att FSSSH aldrig blev rikstäckande. Det var egentligen bara i Storstockholmsregionen, i Göteborg och i Västerås som aktiviteterna fanns.

Det hade flera gånger tidigare funnits tankar om en enad brukshundsrörelse. Dessa hade emellertid alltid stupat på grund av splittring och oenighet. I och med krigsutbrotten fick all meningskiljaktighet läggas åt sidan. Det gällde att få alla att streta i samma riktning. FSSSH hade tagit initiativ till fusionsöverläggningar och nu var det bråttom! Huvudansvaret för det intrikata fusionsarbetet bar dåvarande ordförande i FSSSH, Harald V Pettersson, som också valdes till den nya organisationens ordförande.

Som sagt, det kunde ha börjat bättre…

Harald V Pettersson, som lagt ner så mycket arbete på att få sammanslagningen till stånd, fick aldrig skörda frukterna av sin diplomatiska möda. Bara tio dagar efter fastställandet av organisationens namn avled Svenska Brukshundklubbens första ordförande. Till ny ordförande valdes Sven Rosengren.

Han odlade också goda relationer SKK-ledningen... och de behövdes för den nya organisationen stod på svajiga ben. Det var nämligen i detta läge som airedaleterrier började röra på sig... Airedaleterriern hade redan från starten 1918 tillhört FSSSH. Nu ville rasens företrädare lämna det nya SBK och ta sina hundar med sig!

Det var de goda tyska erfarenheterna av airedaleterriern i polis- och militärtjänst som motiverade SKK att nominera rasen till brukshundsgruppen. I ett uttalande från chefen för den finska krigsskolan, framhölls att airedaleterriern visade sig vara den hund som hade starkast nerver och bäst uthärdade trumelden under vinterkriget, 1939-40.

Det sista SBK önskade var att bli av med airedaleterriern! Man tog hjälpa av starka försvarsintressenter...

I ett brev till Kennelklubben den 22 mars 1944, skrev arméhundväsendets chef Einar Edström:

"Med hänsyn till de särskilda intressen som jag på grund av chefen för armén förordnande inom klubben företräder, får jag bestämt avstyrka, att airedaleterriern, som ur försvarssynpunkt måste betraktas som en synnerligen användbar brukshund, överföres från Svenska Brukshundklubben till viss annan, enbart för avelsändamål verkande kynologisk sammanslutning."

Men inga böner hjälpte. Trots alla protester var terriermänniskorna ståndaktiga!Goda råd var dyra... Hur skulle det gå för SBK?

Här hade man en ung organisation med nytt namn, en kompetent ledning, egen tidskrift och myndighetsuppdrag - och så rådde det brist på hundar! Uppfödarna hade det svårt under krigstiden, bristen på foder och veterinärmedicin var besvärande, valpsjukeepidemier grasserade. Kriget omöjliggjorde avelsutbyte över gränserna. Och så kommer en hyfsat stor och framför allt dugande ras och lämnar brukshundgruppen... Detta gick ju inte an!

För att lugna och trösta brukshundsföreträdarna måste någon ha erinrat sig colliehundarna...

De första räddningshundarna var collie, men det var airedaleterrier, tillsammans med de tyska raserna schäfer, dobermann och rottweiler, som kom att räknas som brukshundraser inom FSSSH. Och collie gick sin egen väg...

När det gällde en rasklubb för collie rådde länge ett säreget förhållande. En utanför kennelassociationen stående förening, ”Collievännerna”, bildade år 1924 Svenska Collieklubben, som därefter sökte association med SKK. Collievännerna måste ha känt sig bjudna med armbågen för SKK-anslutning erhölls först år 1931. Associationen hävdes föga oväntat redan året därpå på grund av konflikter. Trots att klubben existerade i många år därefter, blev den aldrig på nytt associerad med SKK. Rasen collie kom dock tillbaka, inte som egen specialklubb, vilket man ansågs ha misskött. Det blev SBK som fick förtroendet att ta hand om avelsansvaret för collie. SBK - som ju inte ens hade existerat så sent som något år tidigare! - hade ju skött sina åtaganden klanderfritt, anordnat kurser och utbildning, odlat kontakterna med SKK:s ledning, hållit försvaret på gott humör... Denna skötsamma och mönstergilla specialklubb - ingen kom sig för att ifrågasätta SKK:s drömskildring av sin senaste association - var nu redo att förvalta den ras där SKK redan en gång misslyckats. En notis (Brukshunden 3/41) meddelar att collien från ingången till år 1942 överförts till brukshundraserna genom beslut av Svenska Kennelklubben. ”Detta betyder alltså att collien, för att erhålla championat å utställngar, måste ha avlagt anlagsprov å erkänt bruksprov. Collien blir därigenom även berättigad att i alla förekommande klasser deltaga i bruksprov. Särskild sektionsstyrelsen för collie har bildats med agronom Sven Sixtensson som ordförande.” Collie blev år 1942 instoppad i Brukshundklubben och fick vips status som brukshund, medan airedaleterrier blev terrier och överfördes till Terrierklubben.