Det ar en gång en liten flicka ...som inte lekte med dockor...   Nej, när de andra flickorna lekte med sina dockor och dockskåp, så lekte just den här flickan bara med sin nalle och med sin ladugård och leksaksladugårdens alla djur. För den här lilla flickan vara bara intresserad av djur, helst hundar. Men hund fick hon inte ha för föräldrarna, så med tiden blev det akvariefiskar, kanariefåglar, sköldpadda och marsvin. Dessa var förstås rara och trevna och intressanta djur, men inte gick de upp mot en riktig egen hund! Så vår lilla flicka tog saken i egna händer och fick valla kvarterets alla hundar. Hundintresset hängde med genom åren, alla hundtidningar lästes, hundutställningar och kurser bevisades och alla julklappsböcker skulle handla om djur, hundar helst.

Med tiden blev den lilla flickan äldre och visste alltmer om hundar. Precis som tjuren Ferdinand blev hon större och större - och en dag var hon jättestor!

Då var skolan ett minne blott och egna pengar tjänades. Så småningom blev det en hund och det blev tävlingar och priser och segrar. Flickan var nu i mångas och framför allt i egna ögon en verklig auktoritet! Ack ja! Och tillfrågades och utdelade goda råd... dvs sådant som hon hade läst i böcker och tidningar och hört på kurser. 

Tiden gick...

Så äntligen! Vår hjältinna var nu 20 år och nästan myndig och kunde gifta sig och flytta ut på landet... och... sätta igång med uppfödning och på så sätt omsätta all lärdom i praktiken.

Det blev en tung tid med många raserade illusioner...

De präktiga väluppfödda valparna blev inte alls friröntgade så som förutskickats med tanke på föräldrar och alla släktingar som var just det. Och de valpar som inte fann nya hem genast blev skygga och nervösa - trots prima och testade föräldrar, för ingen hade då kommit på det viktiga med socialträning. Hunduppfödning på den tiden - kära unga generation - var stamtavlor och foderstater och att hålla rent åt valparna. Vilken tur att saker har ändrats!

Och inte var valpköparna så trevliga och ambitiösa som de ser ut på kennelklubbens broschyrer, utan som folk är mest. På gott och ont.

Vår uppfödare insåg att hon inte kunde lite på sina nyvunna teoretiska kunskaper utan måste lära sig allting själv. Eller från mycket erfarna uppfödare som är generösa med sina kunskaper.

Senare i livet upptäcktes att de absolut värdefullaste uppgifterna kom från små engelska ladies som hållit på med framgångsrik uppfödning i 40 år och aldrig någonsin gått en kurs.

För vår uppfödare bodde i Sverige, ett land med (dåvarande) karantänsgränser och isolering och gammelprotestantisk auktoritetsvördnad, vilket skapat ordning och reda och gott smittläge och hundhållning och en känsla av moralisk förträfflighet emot övriga världen, en egendomligt sammansatt känsla. Samt en övertro på regelverk som ska täppa till snart sagt varje mänsklig yttring, och att allt kan ordnas till det bästa bara man tillsätter en utredning, vilken visar på behov av kunskaper, mao utbildning, alltså kurs.

Kan man dra några slutsatser och i så fall vilka?

Snipp, snapp, snut - nu var sagan slut!  60 år senare...