Alltså, ju fler gånger jag läser AK:s beslut i det protokollet där de beslutade om hälsoprogram (HD) för dansksvensk gårdshund - desto mer bryllad blir man. Enligt alla tänkbara signaler från de högre environgerna så ska SKK fortsättningsvis vara ytterst restriktiv med nya hälsoprogram - och en del av de som finns kan förmodligen fasas ut på sikt. Det ser konstigt ut att man i samma andetag beslutat avslå ansökan om hälsoprogram från ett par andra raser i SAMMA specialklubb som de små pigga gårdshundarna...& ändå köra igenom hälsoprogrammet för DSG?





Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att ana mygliga orsakssamband... Det är noterbart att AK uppenbarligen inte var enig - beslutet togs efter viss diskussion. Nå då får väl CS ta och titta på det här; en liten ras med trång genpool mår väl kanske inte så bra av ytterligare selektering? Från rasklubbens sida är oeningeheten markant; förslaget pressades igenom på senaste årsmöte under former som påminner om motsvarande i collieklubben... Är dansksvensk gårdhund verkligen betjänt av ett "tredje världskrig"? Se på hur det gick för västgötaspetsarna (tidigare) och collie (nu) - spåren förskräcker... Dessutom - inte minst viktigt! Dansksvensk gårdshund har något så unikt som delat rasansvar... Vad säger danskarna om att Sverige skapar hindrande avelskrav? Rasen är nyligen godkänd av FCI - hade det inte varit bättre att den fått tid att "sätta sig"? Varför denna brådska?











Mycket märkligt i sammanhanget - när det är så viktigt i RAS och grunderna för ett bra RAS som det har proklamerats - att det ska bygga på KOMMUNIKATION tillsammans med och i SAMRÅD med RASENS UPPFÖDARE - hur kommer det sig t ex att specialklubben SGVK inte la ut sina protokoll under första halvåret 2009, och detsamma för rasklubben...? Hoppsan, vilken tillfällighet! Eller...





Förvisso är sakkunnig SKK-person inbjuden till RDSG:s årliga utställningshelg första helgen i augusti, Avelsforum för uppfödare på fredagen....men man kan ju vara tveksam till nyttan av diskussion... i efterhand? Det blir väl mest en form av det bekanta uttrycket "gilla läget"!





Precis sådant här trixande har vi sett förr när kontroversiella frågor ska krånglas igenom. Det är enkel, ful och vanlig politik.
***
Det vore av intresse att även danskarna fick ett ord med i laget!
Svar kom från söderled och det med besked!


Formanden (ordförande) Danske Gårdehundeklubben, Julie Sámalsson:
"Det er godt at vide, hvad der foregår. Det er bare ærgerligt at det skal
ødelægge så meget for os, der gerne vil bevare en sund race og have en bred
genetisk avelsmasse. Så må vi jo bare krydse fingre for at det INTE bliver
godkendt!" (Julie Sámalsson har givit sitt medgivande att detta publiceras
här)

Ånget, ångest är min arvedel,


min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen.... (Per Lagerkvist 1916)





För första gången i livet är Yours Truly rädd på allvar! Benet är värre än någonsin, knät enormt och värker konstant, all kroppsrörelse utom försiktig andhämtning framkallar smärta...


Ska det bli så här? kroppsödem, cirkulationstjall, hjärtbesvär...


Började rannsaka mig själv och fundera ut av vad och på vilket sätt släktingar har kolat...


Har hittintills förlitat mig på en stark fysik, blir nästan aldrig sjuk, brukar "tåla" det mesta... Tänkt att kausalitesförhållandet är bra gener samt härdande tillvaro i Lifvets Hårda Skola.


Men detta... är bara djefelusiskt och dessutom ett streck i räkning på allt kuligt som planerats!


Dessutom... hästarna har ledsnat på sitt fina bete och rymt ut på golfbanan! Måste flyttas pronto - men KAN haltande gamling leda tre ponnyer på landsväg i 6 kilometer? Så klart jag kan, men... hur ser knähelvetet ut efter det?


Måste köra och hämta hö, kan dock inte komma in i bilen, mycket mindre lyfta kopplingspedalsfoten förrän svulladen gått ner...


Värst av allt; kursens näsarbete står för dörren! Det brukar vara det absolut roligaste på valpkurs, en trevlig utflykt, småttingarna får pröva sina nosförmågor, matsäck och termos och trevlig samvaro i vacker miljö - har verkligen sett fram emot och glatt mig åt detta! Kan jag ta mig dit? Går det att gå i skogen?


Ska jag bli blåst som vanligt? Så jävla typiskt mig...
***
En och en halv timme senare: Även de mörkaste ofärdsmolm kan uppvisa en silverne kant... (skickligt!)
* Det har framkommit att den resoluta fru Reis har fångat in mina ston före avresan till USA (Agnetas, inte hästarnas!) och lett dem till ett nytt fint bete som Pistol-Bengt generöst ställ till förfogande!
* Far har erbjudit sig att köra bil och lasta balar, jag behöver bara krångla mig in i bilen och peka ut var höet finns!
* Ingrid, som uppenbart hämtat sig från akutenupplevelsen, har ånyo volonterat och medföljer på spårövningen!
Vad vore man utan snäll familj och goda grannar? Eja, Gud i det!
(redigerat av Yours Truly, genast piggare)

Här kommer den utlovade artikeln om utställningsträning m.m Texten är från Brukshunden 4/98 och hade naturligtvis många bilder, här får ni nöja er med en, Gerard O´Shea visandes st bernhard. Själv tycker jag i all blygsamhet att artikeln blev jättebra, det var bara att skriva av vad Mr o´Shea sa. Så läs noga dessa visdomsord! Det ligger mycket hjärta, passion och hundkunskap här! Varsågod:

****

Brukshundens handlerskola



Börja träna NU för sommarens utställningar. Steg-för-steg visar Gerard O´Shea konsten att lyckas i utställningsringen.



Text: Lisbeth Högman



– Öva först de olika moment som hjälper dig att visa upp hunden på bästa sätt. Jag arbetar väldigt mycket med positiv kontakt och hög motivation; kontrollen kommer sist, säger Gerard O´Shea.

– Man ser ofta ”over-handling”, utställare sliter och drar i sina hundar för att man tror att det ska vara så. Handling är inte ett annat ord för att flytta hundens tassar, det är en fråga om attityd. När din hund är avspänd, motiverad och står och rör sig naturligt, då är den en mycket vackrare och mer harmonisk hund.



* Förberedelser...

– När du förbereder hunden för en utställning är det ett slags blockbyggnad; en serie av olika träningspass som hjälper dig att visa upp hunden på bästa sätt. Det är kontaktövningar, rörelseträning med löst koppel (Obs inte linförighet, hunden ska kunna röra sig med viss frihet). Framför allt ska du lära hunden hantering, d v s du måste kunna ”gå över” den med dina händer innan du kan be en domare göra det. Speciellt i början är det viktigt med massor med handkontakt och lugn hantering. Inget godis på den här nivån, det bara stressar och distraherar. Senare, när hunden förstår vad du vill, då kommer godis med i bilden. I början är det du som är belöningen!

– Undvik all stress dagarna för utställningen. Låt hunden vara med och känna att något roligt är på gång. Stoppa inte in hunden i buren för att den ska vara ”ur vägen”. Förbered allt i god tid, bad, rena tänder, klo- och pälsvård, etc. Du ska inte behöva stå på utställningen och reda ut tovor eller torka smutsiga öron. Där ska bara göras den sista touchen. Gå upp tidigt, unna dig en god frukost och hunden en lugn promenad. Kör i god tid, kolla kartan ordentligt. På utställningsplatsen, låt om möjligt hunden vänta i bilen medan du går in och letar upp ringen och bär in de prylar som du behöver. Sedan hämtar du hunden. Du har nu båda händerna fria och kan i lugn och ro gå igenom insläppet. Här väntar spännande lukter och nya bekantskaper. Motivera hunden genom att prata med den, få din hund att känna sig pigg och förväntansfull. Nu är det något kul på gång!



* Klädsel...

– Enligt mitt förmenade är klädsel och presentationen av din egen person det sista du ska bekymra dig över. Är inte hunden väl förberedd; hel ren, vältränad och motiverad, då hjälper ingen kostym i världen! Tänk på att det är hunden som ska framhävas, inte handlern! Inga kläder i samma färg som hunden: mörka byxor till svart päls, brokigt om hunden är tecknad, etc. Klädseln ska vara ren och prydlig och framför allt praktisk. Du ska kunna röra dig obehindrat, det ska finnas fickor för godis och det du behöver. Jag har alltid extra halsband och koppel, utifall... Ha kläder som du trivs med, då menar jag inte bara att de ska vara bekväma. Klä dig så att du känner dig väl till mods.



* Utrustning...

- Hundens vattenskål, filt, clips för nummerlapp, bur/hage beroende på ras, det är vad du har med dig, plus borste och kam för sista-minuten-justering utanför ringen. Ha godis med, men ge ingen mat före bedömningen. När det gäller brukshundar använder jag helst inte stryplänk. Är hunden rätt förberedd har den lärt sig att ”läsa” ditt kroppspråk. Det är den teknik jag använder. Använd ett mjukt halsband, det ska aldrig vara stort. Ofta är halsbandet för stort och dinglar och stör. Personligen föredrar jag nylonhalsband, de ska inte ha strypfunktion.



* Kontakt...

– Ett problem är bristen på förberedelser. Brukshundfolk förstår förmodligen bättre än de flesta vikten av fysisk och mental förberedelse. De har mycket stora kunskaper inom dessa områden. Om man hade samma attityd i en show-ring som inför ett bruksprov, då skulle det inte vara några problem. Men många utställare, inte minst inom bruksraserna, förstår inte vikten av att etablera rätt kontakt med hunden innan de går in i ringen.

– Utställningsringen är en hotfull atmosfär för hunden - en helt ny stämning jämfört med den övriga delen av utställningen, där människor pratar och umgås normalt. Så fort vi går in i ringen förändras allt; folk blir spända, där finns en dominerande person - domaren - i en för övrigt tom yta. Vi tenderar att skapa en negativism i ringen som vi är omedvetna om; hukar oss över hunden, drar i kopplet för att undvika andra hundar. Allt det här ger varningssignaler till hunden - Pass Upp!

- Som utställare är du säkert nervös, kollar nummerlappen, domaren och konkurrenterna och försummar därmed din hund. Hunden uppfattar ju att något är på tok, en annan hund morrar och din hund morrar tillbaka. Då plötsligt reagerar du! Hunden har - på sämsta möjliga sätt - lärt sig hur den ska få din uppmärksamhet.

– Kontakt ska vara etablerad redan innan man går in i ringen. Det är handlerns uppgift att hela tiden kvarhålla och fördjupa kontakten, en känsla ska vara obruten genom hela bedömningen. Man kan se exempel när domaren ber att få se rörelserna och folk springer som om de höll på att missa bussen! Istället ta den där extra sekunden för kontakt; hunden är med på noterna och du får balans i rörelserna.



* Kontroll...

– I bruks går man efter en strikt procedur, hundarna är väldigt väl kontrollerade, nästan som en militär drill. När det gäller utställning ska idealet vara en lätt kontroll, mer som en känsla - ungefär som när man med lina longerar en häst. Linan är den nästan osynliga kontakten mellan människa och häst. Den får aldrig störa harmonin i rörelserna. Du ger frihet men du har samtidigt lätt kontroll. Det ska vara som att dansa; en för och den andra följer, fast utan tvång!



* Mjuka händer...

– Ett stramt koppel ger en negativ kontroll av hunden; ryck i halsbandet och samtidigt ett ”Nej!” plus ändrat kroppsspråk, etc skapar negativ förstärkning. Hunden blir spänd, orolig, betryckt. Du måste bryta en olycklig kedja av intryck. Spänn av, ge löst koppel och en lätt kontakt med mjuka händer.



* Triangeln...

– När vi för hunden i den traditionella triangeln är det lätt att göra det vanliga misstaget; kolla bakåt. Det gör vi eftersom vi har noll koll på var vi är. Hunden har inte en aning om när du har bestämt dig för att vända. Kopplet och koppelarmen dras bakåt för att ”styra i hörnen”. Det skapar en serie av negativ stress: hunden vet inte var den ska gå eller vad du vill att den ska göra. Stress i sin tur skapar aggressioner. Det rätta är att slappna av, hålla kopplet löst, koppelarmen lågt och mjukt föra hunden genom triangelns vinklar, på samma sätt som man leder en häst. Använd kroppsspråket och visa hunden riktningen. Sakta inte in i hörnen, öka farten istället!



* Dubbelhandling...

– I många brukshundraser förekommer dubbelhandling - ”outside motivation”. Det är OK för mig så länge det sköts vettigt. Hunden är inne i ringen i 10 eller 20 minuter, den hålls i rörelse och motiveras från ringside. En olägenhet är att hunden glöms bort. När kritik, band, mm, delats ut, springer föraren bort till kompisen/ägaren. Man pratar ”vad sa domaren, bla bla”. Ingen bryr sig om hunden längre. All den motivationen som hunden känt under bedömning är bortblåst. Det finns inget utrymme för belöning, ingen lugn upplösning. Tävlandet har blivit viktigare än hunden. Detta är ett stort misstag.



* Rörelser...

– När hunden visar sina rörelser ska den få beröm och den måste veta när den ska förvänta sig berömmet. Ge beröm och uppmuntran varje varv; på samma ställe i ringen. Det gör travandet mer meningsfullt. Gör ”din” ring större - gå djupt in i hörnen. Hunden blir också lugnare när den ser repen och publik som avgränsar ringen, den får en guideline för riktningen. Hålla avstånden till hunden framför dig och var noga med att inte tvärnita - du är inte ensam i ringen. Den som är bakom dig tittar på sin hund och så har vi en dominoeffekt - alla springer ihop. När detta hänt en gång växer spänningen och snart kommer aggressionerna fram.



* Förebilder...

– Som tonåring kom jag i kontakt med Bosse Nyman när han dömde på Irland. Hans kunnande, passion och personlighet gjorde ett djupt intryck på mig. Jag fick höra att han även arbetade professionellt med hundar och blev väldigt inspirerad av hans hundsyn.

– Sven Järverud ”the Fandango-man” har utvecklat bruks efter hundens naturliga förutsättningar. Han använder motivation och positiv förstärkning. Jag menar att det är så man också ska träna för utställningsringen.



* Attityd...

– Jag arbetar väldigt mycket med positiv kontakt och hög motivation - kontrollen kommer sist. Många utställare sliter och drar i sina hundar för att man tror att det ska vara så. Utställning handlar inte om att flytta hundens tassar, utställning är en fråga om attityd.

– När din hund är avspänd, motiverad och står och rör sig naturligt, då är den en mycket vackrare och mer harmonisk hund. På stor utställning som t ex Stockholm, är det ungefär sextusen hundar. Av dessa är det kanske tusen hundar som får CK. Vad skiljer dessa från de verkligt stora hundar som vi alla känner igen i grupptävlingarna? Det är inte detaljer, inte ögonfärg, päls eller ens rörelser - det är attityden!



* Konkurrenter...

– Det är väldigt lätt att bli negativ mot de människor som vi har mest att göra med; dina utställningskollegor. Alla hoppas vi på bästa möjliga resultat, att ”den här domare kommer att gilla just min hund”. Så, om han nu inte gör det, varför bli arg på människorna som äger de hundar som vann över din hund? Vi är alla där för att göra exakt samma sak. Om du inte är nöjd med bedömningen så är det en sak mellan dig och domaren. Låt inte ditt dåliga humör gå ut över andra utställare. Vi är alla beroende av varandra. Utan konkurrenter står du där ensam. Hur kul vore det?



* Misslyckanden...

– Var aldrig rädd för att misslyckas. Kom ihåg att alla i ringen, inklusive domare, förstår att våra hundar inte är ”mer än människor”. Så det finns alltid en ny utställningen och en annan domare. Försök att skapa en social atmosfär omkring dig, det påverkar även hunden. Istället för att göra ett misslyckande mer negativt än det är - motivera hunden, gläd dig åt alla bra hundar på utställningen, umgås med folk - kort sagt: ha kul!

Bror Jack och jag

Hörde häromdagens att en fin hane hade gjort bort sig och muttrat i ringen - ja det var väl mer än så - och alla var lika ledsna för det inträffade och det talas om rapporteringskoder och annat trist..

Lusten att lägga mig i blev övermäktig, inte minst då muttraren är lillebror till våran Jack.

Nu hör det till saken att jag minns slutet på 90-talet, då var det ett Herrans liv i vgs-ringen, särskilt i stora klasser med hanar. Där var hundar som uppenbarligen kände igen varandra och hade något otalt sedan gammalt. Det rycktes i kopplen och hundar togs avsides och fick en minnsbeta på något diskret ställe, jag såg det själv på en special. Det var inte trevligt. Fy! Vad jag tycker illa om slikt...

På en lilla Stockholmsutställning var det dags igen; en av rasens dressyr-förstå-sig-påare höll i kopplet på en annan persons hund. Den unga hanen stod för 3:e certet, men hade på sistone sabbat sina chanser via dåligt uppförande och utfall mot andra. Nu skulle alltså gossen få en läxa!

Jag såg inte hur det gick till, men uppenbarligen hade läxan utlärts, för hunden framfördes av sin ägare och såg ganska låg ut.

- Hur gick det? ropade förstå-sig-påaren.

- Jättebra! Sa ägaren. Han skötte sig toppen!

Men inte blev det något cert den dagen heller, för det får inte hundar som nästan kryper...

Hunden parkerades under bänken där jag satt och då märkte jag att han var väldigt rädd och darrade. Alldeles uppenbart hade detta att göra med den utdelade minnesbetan en stund tidigare. Jag hade sett hunden på morgonen och då var han glad och pigg.

Senare på dagen sa jag något harmset om det inträffade till en god vän, nyligen bortgångne Pekka Jäppinen, och nämnde detta om hundilska och att det ofta går vilt till i SBKraserna.

- Men då ska jag presentera dig för en kille som kan gå med en rottweiler i en sytråd! Sa den engagerade Dr Jäppinen och vi gick iväg till rottweilerringen, där den handlern Gerard O´Shea mycket riktig fick sin hund att stå och gå i fullständig harmoni, helt underbart att se faktiskt.

Slutet av historien blev en ny bekantskap, idé och tycke uppstod och det hela resulterade i Handlerskolan i Brukshunden, ett mycket uppskattade inslag i tidningen.

Jag ska i kommande blogg presentera väsentliga delarna av texten.
Fungerade det? Absolut! Det är alltid roligt att lära och Gerard O´Shea hade verkligen något nytt att lära ut.

När jag fick mina västgötaspetsar tränades de efter denna modell. Ingen har någonsin varit dum i ringen, utan varit pigga och uppmärksamma. De tre av mina som blivit champions erövrade sina titlar rätt omgående, om inte "på tre raka" så iaf utan att behöva hålla på och traggla i evigheter. Hur mycket är ett mångmila-championat värt?

Kom ifrån ämnet, men i morgon kommer första delen av Handlerskolan, Surprise! Detta från en som inte tycker det är så hysteriskt viktigt med handling...

Men det är motivationen och det är den som är grejen och som lärs in!

Kom hem från kursen med lilla O, det befanns att huset var fullt av ovanligt många hundar! Där var pojkarna från Sandkilen, Ingrids skotte Viggo och västgöte Uno, plus matte. Vad trevligt! Och inte nog med det; vi hade plötsligt en ny stor och fin TV, vilken Ingrid hjälpte far att installera! Vilken surprise!
Vår gamla TV - en låneapparat från Astrid, då gamlen gav upp andan mitt i något idrottsevenemang - hade på sistone fungera styckevis och del, så att säga. Men nu kan vi plötsligt faktiskt utan svårighet se vad som försigår på rutan - och använda video och DVD. Vilket lyft!
Kursen var rolig och gick bra, fast det kanske inte var så välbetänkt ur konvalcentsynpunkt att stappla omkring på appellplanen. Benet är värre än någonsin! Knät svullnade upp något groteskt, min norra spira ser ut som en boaorm som svalt en spädgris - helt obscent!
Det är tom svårt att ta av sig kläderna, får liksom skala av byxbenet, som att skala en banan.
Alltså ni sjukvårdskunniga, jag vet att ni läser här - är det en bra idé att ha elastiskt stödförband för att förhindra svullnaden? Eller är det sämre?
Det här ställer till det - inte för att det gör så förfärligt ont, utan mest för att det är opraktiskt. Till min fasa har jag upptäckt att det nog inte går att köra bil, inte några längre sträckor. När knät blir tjockt går det inte att böja och följdaktligen inte att lyfta kopplingspedalsfoten. Suck!
Visa hund i ring strakbent går nog - mina små ska ju inte framföras i expressfart - men går det att ta sig dit? Sommarens kuliga hundevenemang är bara att glömma...

Anyway, Yours Truly has a Cunning Plan... Den går ut på att den antiinflammatoriska medicinen intages enligt ordination och x antal kilon bantas bort (hade varit i planeringen tidigare, men gick i stå på grund av filbunks- och pajtillverkning... sagda delikata produkter befrämjar ej magerhet. Även energiska motionspromenader var påbörjade och ingick i planen.
Vi får se hur det går...
Hur som - valpen växer som en störböna, har en hel skog med nya tänder + plus en tjusigt mörk ny färg och är på alla vis en vacker och välartad liten västgötefröken.Dessutom hann jag bli klar med alla jobb i tid. OCH skicka iväg fakturor!Man får vara glad åt det lilla.

Yours Truly har nu funnit ytterligare ett sätt att dramatisera sitt utseende och går numera med käpp!
(Inom parentes sagt: Går det att visa hund på utställning med käpp? Vad säger utställningreglerna? Och vad tycker hunden...? Det kommer att visa sig! Man vill ju inte dö nyfiken, så ävenledes detta måste provas... Slut på parantesen).
En alternativ beskrivning av gårdagens sjukhusbesök finns på Ingrids blogg http://igurt.bloggagratis.se/
Med sådana nära anförvanter behöver man inga ovänner!
Men tack i alla fall...

Fick en trevlig hälsning från Göran Staaf, husse till Ulvus Mulle, som varit med på bloggen tidigare, då han fick 1 avelsklass Hp. Vi är otroligt stolta över Mulle och alla hans vackra barn, som Göran också skickade kort på, bl.a nyblivna champion Grålötens Tut i Luren. Tack för den trevliga hälsningen!

***

Eftersom ingen besvärat sig med något läsvärt om resultaten i Piteå, så kommer här ett bidrag:

Det var 13 västgötaspetsar anmälda; ovanligt många för så pass långt norröver. Ogint väder och korrekt klädd domare efter årstiden, dvs långbyxor, lågskor, skjorta och jacka (inte som man kan förledas att tro av annorstädes rapport).

BIR blev Möllebos Jesper, BIM Stenrikas Försigkomna Fabiola, certhane danske(?) Marripyttan Sören Sidevind, certtik Lejondalens Felicia. Bästa veteran Sänningegårdens Botilda. Grattis till vinnarna! Glory to the Brave!(redigerat tisdag - ser att Kim skrivit på sin sida och att Felicia blev champion och Jesper BIG-5 och BlåGula-3).

****

Vänstra knät har antagit fotbollsformat, så det var bara att åka till Sjukhusets vårdcentral och visa upp eländet. Ingrid var med som moraliskt stöd och påkläderska. Tack snälla, mor hade inte fixat det här annars...

Sköterskan kastade en blick på min anslående spira... sen blev man förvisad till akutmottagningen. Efter en utdragen evighet kom ett par läkare fram till att det var en inflammation, knät måste dräneras! En spetsad telefonstolpe rändes in i leden, det gjorde satans så ont... Ut drogs en massa gucka som vi ska förbigå med tystnad...

All sjukhuspersonal var vänlig och icke-snorkig, framhålles det, samt förargade mig inte - iofs är det lätt - och verkade duktiga på sina jobb, vilket väl är viktigast.

När vi kom ut efter fem timmar på akuten så satt en parkeringsbot på bilrutan...

Vilken dag!

Foto: Felix Nilsson




Vaknade en morgon med gruvsamt ont i benet, har inte en susning om vad som hänt, men knät går knappt att böja, än mindre gå i trappor. Bad far inspektera och jämföra - har bra ögonmått! - men han kunde inte se någon skillnad på benen, så förhoppningsvis är det väl inte blodpropp eller något annat pinligt. Uppsöker inte Norrtälje Sj----s om det så är den sista platsen på jorden - so I´ll have to soldier on...



Vi promenerar med hundar varje morgon, det går bra så länge inga knäböjningar äro av nöden. Nu är det en pensio i huset, vi har faktiskt diskuterat; hur ska det gå??? Kommer vi att kunna stå ut med varandra, etc....



Kan rapporteras att det går förvånansvärt bra! Dessutom är det faktiskt rätt trevligt med sällskap när man väl vant sig och bedårande med en händig karl stand-bye! De senaste åren har jag nämligen misstänkt att min säng är sned! Lånade fars vattenpass och kollade - mycket riktigt! Sänghelvetet är 4-5 cm lägre på höger sida! Här är en annan på vippen att trilla ur bingen i ett! Undrans på att man blivit krokig...



Min intelligenta och älskvärda make gjorde då ett arrangemang och si! - nu är jämnviken återställd i paulunens topografi...




Fick foton som Felix tog vid fars födelsedag i Länna. Tack så mycket!




Han hade undanbett sig firning, etc. men lite trevlig lunch var väl inte i vägen? Det slutade med att hela baletten var där; Astrid med familj, Marina med dito, Ingrid & Ola - in alles 12 pers och så kronan på verket, allas vår faster Maud. Denna senare en ditsmugglad surprise!




Far blev glad att träffa storasyster!




Marina hade dukat en underbar lunch ute på deras nya veranda. Ingrid hade sina två hundar Uno & Viggo med, jag hade lilla Odetta och alla låg i skuggan och uppförde sig perfekt under lunchen, sedan fick de springa omkring och leka. Far fick en London-resa i present till valfri Arsenal-match + trevligt resesällskap i form av Felix, Boa & Marina!




På bilden Maud och Boa (obs skylten).