Int & Fin & S & N Ch Golden Mist Black Lombardi "Blacky" * 5 x CC, 5 x CACIB, BIG-2, BIG-4, BIG-5***Uppf: Marja-Liisa Aapaoja, Kennel Golden Mist Äg: Kaarina Pesonen, Downmoore collies--- Häromnatten hade Yours Truly en märklig dröm. Jag hade här hemma en hund, en långhårig collie, och den var så levande så jag kunde se och ta på den. En vacker fin och klok hund, min kompis i livet. I vanliga fall brukar man inte komma ihåg sina drömmar, men den här var helt verklig. Drömmen följde mig hela dagen - till sist var jag tvungen att börja leta efter förebilden för nattens colliedröm.

Nu har jag hittat honom - eller i varje fall den som är närmast... Int & Fin & S & N Ch Golden Mist Black Lombardi - som ligger bakom så många av de fina Steadwyn collies - bl a förra årets världsvinnare Ch Steadwyn Fashion N´Passions. Så kan det gå... Innan jag blev västgötaspetsägare fanns alltid tanken på en collie och då förhoppningsvis en blå tik... Men det som kändes som ett inre motstånd var att jag i själ och hjärta är uppfödare - ville ej ha en ny brukshundras - inte med de svenska välmenta men drakoniska tvingande och avelsspärrande reglerna för denna hundsort. Som f d schäferuppfödare mindes jag hur mycket av glädjen som togs bort - man vågade aldrig fästa sig vid en valp, tänk om det blev något mackel med HD-röntgen.... Jag skulle gladeligen underkasta mig vilka uppoffringar som helst (och gjorde det också!) om det varit någon nytta med dem...Men det fungerade inte (såsom förutskickats)... Den sköna världen av friska och stabila hundar uteblev, alla avelsrestriktioner till trots... istället ökade de autoimmuna sjukdomarna - i massor!

De avelsinstrument som står till buds är väldigt trubbiga... Problematiken är vida mer komplicerad än enbart avelsselektering. Inte ens den statliga avelsanstalten får fram dugliga tjänstehundsämnen. Undrans på att de klassiska bruksraserna (och brukstävlandet) minskar i förskräckande omfattning! Trots att jag tävlade bruks med liv och lust kändes det även märkligt att exteriöra titlar skulle hänga samman med vad som ev gjordes på fältet. Det spelade ingen roll hur fin hunden var i allt övrigt - inget utställningschampionat utan bruksmerit! När jag i början på 80-talet satt i SKK:s arbetsgrupp för nya utställningsregler prövades (av lätt insedda skäl) tanken på att skilja utställningschamponatet från fältmeriter... så klart blev det inte så... Suck! Alltså ingen bruksras mer för mig... Så det fick bli den lilla sunda och robusta västgötaspetsen... Trots allt så väcktes nu ändå drömmen om collie till liv på nytt - kanske inte den blå tik (som tänkt var) utan en svart! hane? - som nu den här underbara Blacky. Vem vet - det här livade upp mig, jag har något att tänka på och fantisera om. För på något vis är jag skyldig collien ett engagerat intresse...

En av mina mentorer och förebilder i livet var den kända collieuppfödaren och medarbetaren i Hundsport, Kris Sandberg, hon var den som uppmuntrade mig och vars handfasta medverkan bidrog till mina första jobb i tidningen Hundsport (1977). Kris Sandberg beskrev på att oöverträffat sätt sin favoritras. Vem känner inte en vild och obändig lust att gå ut i den disiga novemberdagen med en sådan hund?: "En collie ska framförallt se snäll ut, utan att för den skull verka intetsägande. I colliens uppsyn ska nämligen finnas den där unika collieglimten, ett drömmande, en smula listigt uttryck.Colliens själ ska avspegla sig så här; den aristokratiska, trofasta, vänliga och lojala hunden som är en riktig familjehund. En collie är inte utpräglat jaktbenägen och inte känd som slagskämpe, den är känslig för skrik och bråk bland de sina. Bäst tycker den om att vara tillsammans med familjen. Kanske är det colliens vallningsinstinkt som gör den så synnerligen anpassningsbar till ett harmoniskt familjeliv. Gentemot okända är collien vanligtvis svalt neutral. Man har snarast en känsla av att collien betraktar främlingen under kritiskt höjda ögonbryn, innan den bestämmer sig för om den skall ge en vänlig svansviftning.

En collie är nöjd med umgänget med de sina och olycklig om den förmenas mänskligt sällskap. En kännare har sagt att collien är en stor hund utan att vara det. Den bara ser sådan ut genom sin päls. Collien har inget behov av att förhäva sig och försöka vara störst, bäst och starkast. Vackrast och vänligast av dem alla - det är collien." Så för ögonblicket fortsätter Yours Truly att odla den sköna svarta drömmen och håller mig pigg och rask! Vi får se hur det går...