Jaha, det är tydligen fritt fram att klaga på domare och offentligen kritisera deras bedömning. Hur ska man annars tolka DN:s beslut i aktuellt fall?

__________________________________________________

Anmälare: (X, ort)

Anmäld: (Y, ort)

Disciplinnämndens beslut:

Anmälan föranleder inte någon disciplinär åtgärd.

Anmälan mm:

(X) har anmält (Y) för brott mot SKKs grundregel 1:4.

Y har bestritt att hon brutit mot den angivna grundregeln.

Båda parter har åberopat utdrag från kennel (namn) hemsida. Kenneln innehas av Y.

Disciplinnämndens skäl:

Y har bekräftat att hon kritiserat Y och ifrågasatt hans kompetens

"SKKs grundregel 1:4 stadgar att det åligger varje medlem i SKK-organisationen att i anslutning till prov, utställning eller tävling inte agera på sådant sätt att det påverkar andra hundars chanser till rättvis bedömning och att inte heller uttala sig nedsättande om andra hundar, funktionärer eller deltagare."

Att framföra sin åsikt och uttrycka sig på det sätt Y gjort utgör inte ett brott mot SKKs grundregel 1:4.

Utställaren Y skriver bland annat på sin hemsida: Så här i efterhand önskar jag att jag hade anmält (domare X:s) bedömning som 'tekniskt fel' för nog skulle man väl kunna tycka att det är ett allvarligt tekniskt fel när domaren inte kan rasstandarden på en ras han eller hon dömer officiellt?! 

I sin anmälan (vilket citeras direkt på utställarens blogg) anför den förtalade domaren: "Hennes påståenden som i allt är osakliga innebär direkt förtal av mig och är potentiellt skadliga för såväl mig som den aktuella utställningsverksamheten ..."

Men trots detta  anser DN att  uttrycka sig på detta sätt utgör inte ett brott mot SKKs grundregel 1:4 - "inte --- uttala sig nedsättande om andra hundar, funktionärer eller deltagare."

En stilla undran: är inte domare "funktionärer"...

_____________________________________________________________________________________

Den domarkompetensifrågasättande utställaren anser sig därmed ha "vunnit" och kommenterar i triumf det hela på sin hemsidas blogg:

EN SEGER FÖR DET FRIA ORDET!

I går damp beslutet från SKK/DN ner i min brevlåda.

Självklart känner jag mig synnerligen nöjd med utgången. Dock finner jag det utomordentligt betydelsefullt att SKK genom sitt beslut fastställer den enskilde medlemmens rätt att på ett korrekt sätt få framföra sina synpunkter på och åsikter om vad som sker inom organisationens verksamhetsområde.

Jag skänker därför en tacksamhetens tanke till SKK/DN som genom sitt beslut ovan har ingjutit nytt hopp hos undertecknad. Kom att tänka på Davids kamp mot Goliat, fast självklart i betydligt blygsammare omfattning, speciellt i fråga om sistnämnde, men ändå ...

GENMÄLE TILL BLOGGERSKA OCH BARFOTAMADAM

Bloggerskan skrev (obs! direkt citerat):

"I en anmälan till SKKs disciplinnämnd föreslår en av de uthängda domarna att DN prövar om yttrandefrihet utan ansvar råder i den svenska hundvärlden och inför SKK. Det är angeläget att förhållandet prövas inom den svenska kennelorganisationen innan civilrättsliga prövningar initieras.

Utmärkt om detta grasserade ofog blev ordentligt genomlyst, det är på tiden! Så vitt Yours Truly är bekant vore det första gången inom SKK."

Min kommentar: Länge leve yttrandefriheten!!

Till den rödhåriga kortklippta 'barfotamadamen' vill jag bara säga: Svinhugg går igen!

  Stööön! Knasbolleriet svämmar över....

 De typiska aktiva och agerande motståndarna till uppfödning utgöras av den lilla minoritet som alltid väcker irritation i tider av samfällda stora insatser, framför allt under ovisshet och ekonomisk ansträngning. Det är så kallade debattörer, i egna ögon intellektuella, radikala och pratmakare, ivriga damer och annorlunda herrar, rara och välmenande tanter och en och annan riktigt ondsint knasboll. Det är en grupp som har lättare än någon annan att reta omgivningen då de vanligtvis saknar allt som räknas i sammanhanget - kunskap, erfarenhet, stil, egna resultat inom uppfödning och tävling. Det man har gemensamt är den oomkullrunkeliga besattheten, en rad fixa ideér om sakernas tillstånd.

De kommer samman i kotterier på bloggar och hemsidor och svetsas ihop av inbördes beundran förutom av sina övertygelser. De drar på sig hat och förakt. De anser sig hålla på med mer betydelsefulla saker än de berömda och framgångsrika uppfödarna. De präglas av en sådan självgodhet som utmärker personer som är övertygade om att de flesta har fel och bara de själva rätt. På så vis liknar de troende kommunister och religiösa fundamentalister. I en häftig tid av mediadebatt angående djuravel, blir de en liten högfärdig elit som avskys av de flesta och inte har svårt att hata tillbaka. Det är för många svårt att inse att dessa svåranpassade, mångordiga, pratsamma, utopiska och verklighetsfrånvarande idealister trots allt spelar en stor roll i utformandet av uppfödarnas verklighet och framtid.

Ofta är den bärande idén att man avelsvägen ska kunna utrota mer eller mindre vanligt förekommande sjukdomar. Detta ska ske genom selektering av s.k anlagsbärare - ja, det är andra som ska selektera, själva sysslar utopisterna sällan med uppfödning mer än i teorin...

  På bloggar och hemsidor sås tankar och planteras ideér och principer som snart metastaseras till etablerade sanningar. För att ha så ovanligt lite på fötter, är uppfödarhatarna en viktig utomparlamenterisk kraft. Störst och värst inflytande får de när en rasklubb annekteras, helt enkelt kapas.

 Aveln i aktuell ras kommer då i händerna på en styrelse som omsorgsfullt ser till att inga bildade och kunniga personer får några befattningar av betydelse. Den verksamhet som dessa inskränkta idealister vill bedriva framstår som en blandning av konspiration och dumhet.  Man vet helt enkelt för lite om avel, uppfödning, om hur människor fungerar eller ens något om hur verkligheten ser ut och vad som är praktiskt genomförbart.

Det tas exempel från den livsmedelsproducerande djuraveln - enligt rekommendationen 80-talet honor och 20 hanar. Vilka har dessa möjligheter?

 Det vore väl OK om man höll sig med sina idéer inom den egna gruppen, Men oh nej! Alla ska med tvingas in i samma fålla...

Som t.ex inom en klubb där avelsrådet rekommenderar en hanhundsägare att inte låna ut sin hund till en viss tik. Tiken är champion och har A på höfterna. Vad var det då för fel?

Jo, tiken hade i en tidigare kombination parats med en oröntgad hane. Tikägaren skulle med andra ord "bestraffas"... Säga vad man vill om ärftllighetsgången hos HD, men så vitt jag vet så har ännu ingen hävdat att den är smittsam...

Ovannämnda avser hunduppfödning, men liknande tankegångar finns även inom katt. Det viktiga är att kunna identifiera sjukdomar - resten; typ, sundhet, temperament, modersegenskaper, parningsförmåga, att tåla mat - det är sådant som förutsätts vara ett självspelande piano.En ledsen uppfödare som mist en kattunge fick frågan: Du tänker väl obducera? Precis som om något hade blivit bättre för det... Yours Truly har låtit obducera - flera gånger... För att detta ska vara meningsfull måste man veta vad som ska påvisas. Ibland blir svaret colibakterier, vilket är goddag yxskaft, alla corpus innehåller colibakterier...

Helst vill utopisten vara den som avelsvägen "utrotat" en sjukdom... Som den uppfödare som rutinmässigt "testparade" hanar med en dotter för att på så sätt "få reda på" om de fanns någon bärare av slemma anlag. Valparna avlivades naturligtvis... Exemplet är från Danmark, med stollar finns överallt!

Skrämmande exempel på när det hela går överstyr har inträffat även i vårt land för ett par decennier sedan. En entusiast beslutade sig för att på ett amatörmässigt sätt "avla bort" en ögonsjukdom. Jag hörde vederbörande  med extatisk blick säga: Jag längtar såå efter att få skicka ögonen till Köpenhamn...

De avlivade valparnas ögon skulle alltså undersökas för att identifierar förekomst av en näthinnesjukdom som leder till blindhet...

Det hela slutade i 70-talet hundar som växte uppfödaren över huvudet, misär, vanvård och ett år i fängelse. Begriper utopisterna sådant?

På Birka kattklubbs utsställning i helgen såg jag till min stora glädje en av alla tiders favoriter GIC S*Athelstones Tiara JW DSM, en svartsköldpaddfärgad perserdam, med en typ och en utstrålning som ger Yours Truly ilningar i tårna!     Sköna Tiara (här med matte Anna-Lena Wester) vann BIS på lördagen. Jag beslöt mig för att följa de finaste supermissarnas främsta PR-flickor  på söndagens utställning:

....först rasbedömningen för erfarna domaren Elisabeth Raab Alvarson...

Domaren hade inga problem med att sända Tiara till BIS-panelen.

   Och där gick det så här! Upp i skyn höjdes BIS-katten - Ch Athelstones Tiara!

Toppsegrar är inga nyheter vare sig för Tiara eller för Anna-Lena, som känner vägen till prisbordet. Dit har hon vandra många gånger och tillerkänts de högsta utmärkelserna för de vackra, sunda och välpresenterade Athelstones Persians & Exotics, vilka ägs och fötts upp av Mats Pålson & Anna-Lena Wester. Till saken hör att Tiaras efterföljare för framtida lagerkransen, sköldpaddsfärgade perserkattungen Athelstones Glossip, debuterade med att bli BIS-ungdjur båda dagarna! 2 x 4 BIS på två dagar... Quality!

   Tiara: Matte, Du och Jag...Vilket Show-Team!