foto:Lisbeth Högman   "min penna darrar i frusna klor..." Kände mig idag som Nils Ferlin när han ett ögonblick var begravningsreporter.... 

Det var kallt i kyrkan, ljuslågorna fladdrade...  ute dånade den annalkande stormen runt åldriga murar. Jag tassade in och satte mig längst bak... Hjärtat slog... Ett tjugotal personer, uppklädd lantortsbefolkning i ovana mörka finkläder. Jag kände inte igen en kotte, utom en adoptivdotter. Folk viskade med lågmälda kyrkoröster, ett par gummor snyftade stilla. Så blev allt tyst. Klockorna klämtade... Begravningsakten inleddes på ovanligt sätt, nämligen med solosång: Var inte rädd... det finns ett hemligt tecken... det finns ett spår i sanden...

Mycket starka känslor där, min lilla blomma skälvde i i handen... Så rädd jag var under hela min barndom! Prästen talade om ett långt, arbetsamt liv som säkert inte varit så lätt alla gånger. Den hädangångna blev nästan hundra år... När maken gick bort för fjorton år sedan var jag tveksam till att närvara vid den begravningen, men tog mod till mig. Den stora dominerande oberäkneliga moran, som omgivningen hukade inför, var borta... Där satt en liten, liten, krokig gumma och tittade snett uppåt, sade: "Du va snäll Bette som kom" - och senare: "Vi va väl leda ve dej". Det var ett erkännande i alla fall. Fast det satt långt inne...

En enda människa kan prägla ens barndom, som i det här fallet, på gott och på ont. På så vis blev jag den människa jag är. Det fanns försonande drag, den hädansovna tyckte mycket om djur och då särskilt katter. I dödsannonsen stod en vädjan om bidrag till ortens katthem. Därför gick jag på den här begravningen. Jag mindes att hon gillade blommor och den rosa färgen. Min fina skära ros glödde på den enkla kistan. Det blev ett avslut till sist. Vila i frid.

Är jag vuxen nu?

  Yours Truly hade tänkt liva upp sig själv och bloggen genom att plita ihop en sedelärande Saga, ungefär så här:

Det var en gång en Häxa som bodde i ett litet land i norr. Hon var så grå, så liten, så tunn, så färg- och livlös att hon utan vidare hade kunnat läggas in i en dissektionssal utan att väcka den minsta uppmärksamhet. Ändå var Häxan fullt kababel att ställa till jävulskap, även på distans...bla-bla. etc.

Därav blir intet för Verkligheten hann i kapp; allt går i grått. Det är som fritt sprunget från Skåne-poeten Ola Hansson i Hönsinge, vilken kunde beskriva den grå färgen på minst sexton sätt: lergrå, smutsgrått, åskgrått...:

De öde skogarne

stå så stumma.

De vida markerna

ligga skumma.

Som luften molngrått

är insjöns vatten.

Nu lutar jorden

sin kind till natten.

Just nu strilar ett tröstlös regn och eroderar gårdens smutsgrå snödrivor till ännu gråare lera... Enligt väderlekstjänsten ska det sedan sätta igång att blåsa utav bara helvete. Om ett par timmar befinner sig Yours Truly på Begravning... Kyrkogårdsgrått? Farväl till det gamla, välkommen det nya... eller...

Det finns andra som är grå, nämligen Gråben, varg, ulv...

På en sajt som följer bloggen på ett närmast maniskt sätt och reflexmässigt citerar och gör nya tolkningar om sådant man tror sig veta något om, har senast nu "ulven" omtalats i förklenande ordalag.

En försynt fråga: vem är det som avses - ulvus blog eller SKK:s vd - i aktuellt sammanhang, på samma sajtsida. Han heter som alla vet Ulf i förnamn.