In the shadows of the past, there all memories are grey
But I fumble on in search for the truth that can heal all wounds
When the moment takes another bite of the time that rolls on
I want to walk alongst this stage when the eleventh hour arrives

  Ada med Ulvus M-kull foto: Göran Staaf

När Yours Truly började lära något om hundar och avel - för 40-50 år sedan - då talades i fikonspråktermer om "linjeavel" och sådant som numera är no-no. Men ett ord bet sig fast - "selekterad" - alltså utvald. "A select breeding" var det som var grejen. Den förhoppnings- och ansvarsfulla uppfödaren skulle till avel utvälja det bästa, para med det bästa och givetvis hoppas på det bästa... Detta förhållningssätt stod mig bi i 40 år och resulterade i framgångar, misslyckanden, många mödosamt inlärda erfarenheter och bl.a 70-talet champions - vilket var den tidens mått att mäta. Nu ägnar man sig också åt selektering, men detta på ett annat vis. Nu ska hundarna mätas, testas och klassificeras innan de åstadkommer några resultat som predestinerar dem för avel. Vi förväntas mäta/kontrollera ett par-tre egenskaper och så förutsätts resten vara fin-fina grejer. Men hundar består av tusentals egenskaper... I förskräckande omfattning därmed sållas framtida avelsdjur bort...De sållningsmekanismer som numera är givna är mycket trubbiga.Ett populärare uttryck för samma sak är kasta ut barnet med badvattnet. Är det ingen som tänker på det?

...mkt trevlig och händelserik..! Bilderna får tala för sig själva:

Hästsläpp

Trädgårdsmys..

Blommor & Blader högt & lågt...

 (känt citat av Moa Martinson). Stämmer på pricken, ivf på mig. Blir mest entusiastisk över och genomdrivare av de egna påhitten, åtminstone de genomförbara... Medan androms påbud får mer förströdd uppmärksamhet... Och är det något bra här i Livfet som Yours Truly medverkat till så är det våra underbara döttrar! Alltid beredda att stötta när det behövs, alltid snillrika i egna företag. 
Marina, Astrid, Ingrid - de vackra namnen är som pärlor på tråd... Kram till våra fina och rara flickor - ni hedrar far och mor!

Det här är återanvändning av ett inlägg från 2008 - ämnet är evigt aktuellt..

Varför blir det så få västgötaspetsar? Eller rättare; varför händer det så ofta att en tilltänkt union inte resulterar? Av rapporter från omgivningen att döma är det osedvanligt många som misslyckas med parningen. Detta kan ju oftast skyllas på den mänskliga faktorn - talar om hundar i allmänhet - det kan vara fel dag, fel omgivning, tikägaren, hanhundsägaren, eller båda i förening, beter sig klantigt. Detta är inget ovanligt Sen har vi en del del knepigheter med just västgötaspetsen.

Mycket ligger väl i att västgöten är en "naturras" - den står i många avseenden de vilda hundarna närmare. Det kan vara Alfa-tikar som inte tillåter någon annan tik i familjen att få valpar. Många vgs-tikar har betydligt längre mellan löpperioderna än mer domesticerade raser. Färre chanser att försöka... Dessutom finns det gott om västgötaspetsar som är som svanpar, de gillar bara varandra...

Ett annat problem är att vissa hanar visar ett måttligt intresse för uppgiften. Och så alla som inte får "häng" hur de än anstränger sig. Det blir bara ut-och-in. Utan naturlig hängning måste man hjälpa till - det förutsätter självklart att det är en tik som är villig. Hanen ejakulerar i tre faser, under den första kommer inga spermier. Trillar han då ut så blir det inga valpar... Alltså får man då vara påpasslig och stötta tiken så hon inte sätter sig, samt milt putta på hanen baktill, så att det som ska hamna på rätt ställe också gör det.

 Och så detta med storleken... som visst har betydelse... Någon uppfödare som skulle beskriva sina hundars övningar, sa att "den" var ju inte mer än en blyertspenna, så det var inte konstigt att det inte blev någon hängning. Tycker mig märka att de mer välutrustade herrarna har lättare att få häng.

Mången tikägare odlar en romatisk idé om att allt ska ske så "naturligt" som möjligt. Vad är naturligt? Släppa hunarna i en skogsbacke och gå in och sätta på kaffet? Det är inte så bra... Tiken kan försöka slita sig och hanen kan bli skadad. Säkert kan flertalet hundar förr eller senare klara av ett genomföra en parning, men ofta får hunden göra hundratals försök innan han lyckas. Ibland har man inte tid/möjlighet att vänta i flera dagar och hanen riskerar att bli utmattad. Den som påstår något annat vet helt enkelt inte vad man pratar om.

Det är ingen tillfällighet att det är de mest erfarna uppfödarna som oftast lyckas bra med att para. Alltså de som vet "hur man gör"...

 Det är heller ingen tillfällighet att det förr i tiden fanns professionella hundparare. Den mest kände höll till på Hundstallet i Stockholm - har för ögonblicket glömt hans namn - men dit kom tik- respektive hanhundsägare med sina hundar och lämnade in paret på det att parning bleve ordentligt gjort. Vi talar om waaay back i tiden - kanske 50- 60-tal. Det var alltså inte bara för att de fina damerna på Östermalm skulle slippa befatta sig med slikt. Vitsen var ju att hundpararen skulle se till att unionen kom tillstånd vilken förhoppningsvis skulle resultera i valpar. Och det var ju det som var meningen med alltihop.

Efter helgens SBK-Kongress fanns det åtskilligt att fundera på:  Ja, alltså inte sååå mycket vad gäller självaste Kongressen - det var då så stillsamt och vänligt och av så gott som ingen ifrågasatt, så att tillträdande och med acklamation nyvalde ordförande Rolf Weiffert oroligt undrade; Var är debatten..?? Ofrånkomligt börjar tankarna vandra... Alltså; vad håller vi på med? Eller rätteligen: vad håller DOM på med? Utställningsarrangörerna alltså. Ursäkta lappkastet... men... Är dom resebyråer eller vad? Varför ska alla okända storheter med namn som bara består av konsonanter, döma just min /mina raser? Och dyrt är det! Pengar kastade i sjön? Har inte ställt ut på flera år och har ingen lust heller.

  Utställningsarrangörer I Sverige inviterar med det enda kravet att vederbörande ska vara akutoriserad på rasen i sitt hemland. Detta behöver inte nödvändigtvis innebära att domare dömt, eller överhuvudtagt sett ett enda exemplar av rasen. Sverige är det enda hundland i världen den inbjudan av utländska domare inte passerar landets huvudorganisation. (Detta skedde tidigare). Om detta kunde man läsa åtskilligt i Göran Bodegårds artikel i Hundsport. Men det var 2007. Det borde vara dags igen.

Men det vore bra att frågan åter kommer upp på bordet. Tänk så trött jag är på att t.ex västgötaspets ska dömas av alla möjliga, utom just de som har mest erfarenhet av vgs, svenska (nordiska) domare eller möjligtvis domare från Storbritannien. Är detta att döma vgs i rasens hemland en fjäder i hatten för utlänningarna? Så klart det är! För inte kan det väl vara så att arrangörsklubben tycker det är spännande att se vad Mr Tjong från Malaysia tycker om våra svenska västgötaspetsar? Eller en öststatdomare som dömmer tibetansk spaniel kanske placerade sina hundar på ett hyfsat sätt. Men det står ingenting i hundarnas kritiker som ger en fingervisning om att domaren kan rasens finare poänger; inga hartassar, noskuddar, plymer, schal, rastypiska proportioner, etc.

 Den svenska domarutbildningen är omfattande och gedigen och tar sin rundliga tid. Bjuder utställningsarrangörer in de mer snabbutbildade från "små" hundländer just för att de är mer "användbara" = dömer fler raser än motsvarande svenska domare?

Jag är inte ensam om mina funderingar. En vän som är exteriördomare (ej på mina raser) suckade och sa: Det är en märklig upplevelse att stå framför en 28-årig allrounder från Serbien-Montenegro. Man kan undra hur den här auktorisationen går till? I en del "små" hundländer finns det c:a 80 raser och landets allrounders är auktoriserade på dessa. Men i Sverige har vi c:a 240 raser som ställs ut...

Gömt i en kommentar till inlägget för några dagar sedan "Född i rätt klass?" finns förfärliga sanningar ang karriärmöjligheter inom hundsporten... Ursprungligt inlägg ulvusbloggen 2008-03-06