Nu ska jag berätta om mitt första och troligtvis enda 1:a maj-tåg.















Förhistorien är denna:







I juli 1973 låg jag några dagar på Norrtälje sjukhus. På sjukhuset befann sig även den store författaren Vilhelm Moberg. Ingen av oss såg speciellt sjuk ut, så vi möttes här och där, vid kaffevagnen eller ute i sjukhusparken. Moberg tittade varje gång mycket forskande och eftertänksamt på min enkla person. Ville han mig något? Jag var för tafatt och blyg för att ta något initiativ. Det var inte direkt läge för att knalla fram till Sveriges mest berömda författare och fråga: "Är det något som önskas?"







Vi lämnade sjukhuset. Någon vecka senare var Moberg död . Han hade simmat ut i havet vid Väddö och drunknat.















Åren gick och jag tänkte ibland på Den Store och hans tunga blick. Vad tänkte han då? Fanns däri något dolt budskap?







I början på 90-talet stod jag och bläddrade i en loppiskatong med böcker. Bland Kitty-böcker och gamla Maria Lang-deckare stack det fram en liten bok:






Vilhelm Moberg - Därför är jag REPUBLIKAN.






Boken var signerad och vissa partier var förstreckande, uppenbarligen av författaren själv. Boken var tillägnad "republikanen Hjalmar Branting". Moberg påpekar den vidskeplighet som genom historien vidlåder monarkin. Han citerar ironiskt Lloyd George: "Statschefen ska utses genom avel och icke genom val" och Strindberg: "Monarkin demoraliserar överallt där den finns".







Ett parti hade särskilt tjocka pennstreck:






"Ordet "Republik!" har åter blivit synligt på fanorna den 1 maj."







Det gick en stöt genom mig! Aha, detta var vad Ville ville! Jag köpte så klart boken och drog mig tillbaka med denna uppbyggliga litteratur. Nu gällde det att tänka ut en plan.














Inget politiskt parti var intresserat av att realisera mitt (dvs Mobergs) förslag. Alltså fick jag göra det själv. Febril verksamhet utbröt. Jag hade gjort Ung Vänster några små tjänster. Nu var pay-back-time! På mitt uppdrag målade snälla v-ungdomar en banderoll, vit text "Republik!" på röd botten i samma stil som Solidaritets-fanan. Föreberedelserna var gjorda. Jag var mycket nöjd.















I:a majs morgon randades. Jag åkte ensam till Medborgarplatsen i Stockholm med banderollen ihoprullad under armen. Vänsterpartiet var där samlat för sitt demonstrationståg. Ingen ville kännas vid mig och min röda banderoll. Så jag placerades först, på behörigt avstånd från de övriga. Banderollen var jättestor, befanns ha två pinnar och måste bäras av två personer. Jag bad ödmjukt om assistans. Det ropades och snart stod en volontär och höll i ena pinnen. Det var en ung man, låt oss kalla honom Morgan.















Musiken spelade och tåget började röra sig ner mot Götgatsbacken. När jag vant mig vid denna nya situation, att gå först i ett 1:a maj-tåg, gjordes ett par upptäckter. Morgan var svårt låghalt, vilket gjorde det problematiskt att gå i takt. Morgan var dessutom utvecklingsstörd och inte helt på det klara med att pinnen i hans ända på skulle hållas lodrät.















Vi marscherade och sjöng:







-Upp, trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå... Det dånar uti rättens krater, snart skall utbrottets timma slå...







Jag: Morgan, sträck pinnen!















- Båd´stat och lagar oss förtrycka...







vi under skatter dignar ner...














Jag: Morgan! Pinnen!!!















Vi tågade stolt förbi kungliga slottet. Trummorna dundrade, fanorna fladdrade, sången dånade:







- Upp till kamp emot kvaa-len...







Sista strii-den det äär...







Morgan började tappa stilen totalt. Banderollen var slakare än någonsin!







Jag (desperat): Pinnen!!!















-Ty Internationaa-alen







till alla lycka bäär...















Så svängde vi in på Kungsträdgården, ungvänstrarna från min stad gömde sig bakom träden. Jag tackade Morgan för väl genomfört maj-tåg, rullade ihop min banderoll och tog bussen hem. Mission completed!

... gårdagens inlägg igen. Det är viktigt! Har ändrat det flera gånger och gjort många tillägg innan jag blev nöjd. Inga kommentarer? Absolut inga kommentarer! Är det bara Yours Truly som bryr sig om sånt? Ledsen att sluta april (som i övrigt var rätt lyckad) i denna tråkiga stämning, men så blir det ibland.Lovar att vara snäll, glad, rolig, underhållande, vad-som-helst i nästa betraktelse. Må vi gå ut i solskenet på 1:a maj och lämna detta hemska bakom oss!