Varför blir det så få västgötaspetsar? Eller rättare; varför händer det så ofta att en tilltänkt union inte resulterar? Av rapporter från omgivningen att döma är det osedvanligt många som misslyckas med parningen. Detta kan ju oftast skyllas på den mänskliga faktorn - talar om hundar i allmänhet - det kan vara fel dag, fel omgivning, tikägaren, hanhundsägaren, eller båda i förening, beter sig klantigt. Detta är inget ovanligt Sen har vi en del del knepigheter med just västgötaspetsen.



Mycket ligger väl i att västgöten är en "naturras" - den står i många avseenden de vilda hundarna närmare. Det kan vara Alfa-tikar som inte tillåter någon annan tik i familjen att få valpar. Många vgs-tikar har betydligt längre mellan löpperioderna än mer domesticerade raser. Färre chanser att försöka... Dessutom finns det gott om västgötaspetsar som är som svanpar, de gillar bara varandra...



Ett annat problem är att vissa hanar visar ett måttligt intresse för uppgiften. Och så alla som inte får "häng" hur de än anstränger sig. Det blir bara ut-och-in. Utan naturlig hängning måste man hjälpa till - det förutsätter självklart att det är en tik som är villig. Hanen ejakulerar i tre faser, under den första kommer inga spermier. Trillar han då ut så blir det inga valpar... Alltså får man då vara påpasslig och stötta tiken så hon inte sätter sig, samt milt putta på hanen baktill, så att det som ska hamna på rätt ställe också gör det.



Och så detta med storleken... som visst har betydelse... Någon uppfödare som skulle beskriva sina hundars övningar, sa att "den" var ju inte mer än en blyertspenna, så det var inte konstigt att det inte blev någon hängning. Tycker mig märka att de mer välutrustade herrarna har lättare att få häng.



Mången tikägare odlar en romatisk idé om att allt ska ske så "naturligt" som möjligt. Vad är naturligt? Släppa hunarna i en skogsbacke och gå in och sätta på kaffet? Det är inte så bra... Tiken kan försöka slita sig och hanen kan bli skadad. Säkert kan flertalet hundar förr eller senare klara av ett genomföra en parning, men ofta får hunden göra hundratals försök innan han lyckas. Ibland har man inte tid/möjlighet att vänta i flera dagar och hanen riskerar att bli utmattad. Den som påstår något annat vet helt enkelt inte vad man pratar om.







Det är ingen tillfällighet att det är de mest erfarna uppfödarna som oftast lyckas bra med att para. Alltså de som vet hur "man gör"...



Det är heller ingen tillfällighet att det förr i tiden fanns professionella hundparare. Den mest kände höll till på Hundstallet i Stockholm - har för ögonblicket glömt hans namn - men dit kom tik- respektive hanhundsägare med sina hundar och lämnade in paret på det att parning bleve ordentligt gjort. Vi talar om waaay back i tiden - kanske 50- 60-tal. Det var alltså inte bara för att de fina damerna på Östermalm skulle slippa befatta sig med slikt. Vitsen var ju att hundpararen skulle se till att unionen kom tillstånd vilken förhoppningsvis skulle resultera i valpar. Och det var ju det som var meningen med alltihop.



PS Idag har bloggen slagit rekord - över 300 unika besökare!

 

Inga

15 maj 2008 23:53

Min erfarenhet av tex. ovilliga/okunniga hanar , är särskilt de sk."mammaspojkar". Dvs. hanvalpar som blir boende tillsammans med sin moder.Dessa hanar behöver mera tid att mogna. Deras intresse för löptikar börjar först kanske vid 3-4 års ålder.
Alla hanar är inte som min första VS hane Bodatorp Danne, som parade sin första tik genast då han fyllt 1 år. Han parade 11 olika tikar, alltid med häng och varje tik blev dräktig. Med 3 tikar hade han 2 valpkullar.
Under 20 år som VS uppfödare har jag haft endast en tik av mina hemmahundar, som inte blivit dräktig,trots 3 utmärkta parning med häng. Med fodervärdstikar har det inte alltid lyckats lika bra.
Som tur så har vi en sk. professionell hundparare här i Finland och nog har jag anlitat honom några gånger.Efter hans hjälp har hanarna parat utmärkt.
Dessutom har jag en god väninna, som är jätteduktig med att hjälpa till med parningar . Utan hennes hjälp, skulle nog det varit färre valpar här hos mej.

http://www.kolumbus.fi/fennican

 

Isabel

16 maj 2008 08:29

Ja varför inte? kanske inte någon dum idé. Det här med parningar är ju verkligen inte så lätt alltid.

http://kennelviking.bloggagratis.se

 

Lisbeth

16 maj 2008 08:33

Jovistt, men det förutsätter att hanen är samarbetsvillig. Vissa tillåter inte att man petar på dem, utan framhärdar med sin egen - ursäkta uttrycket - taskiga teknik...

 

Lisbeth

16 maj 2008 12:41

Jag håller med Inga ang "mammaspojkar" - detta gäller också i viss mån familjer där hunden är "enda barnet" - dessa hanar kan få problem eftersom de aldrig fått chans att lära sig hur man beter sig i dessa sammanhang.

Många ägare, särskilt de som bara har en hund, har en hämmande inverkan på sina djur. Om tiken är ovanligt fjär kan det hjälpa att avlägsna tikägaren.

Om hanen är mycket bunden till sin ägare, så kan det vara en god ide´att hanhundsägaren inte är med.

 

ewa

16 maj 2008 17:36

Jag har nog ganska mycket jag kan säga i frågan men jag vill nog protestera mot idén om "mammas pojke" Zimon växte upp med sin mor Qvitta och nog var han mammas pojk i mycket men para kunde han 13 månader gammal och valpar blev det även om det inte har blivit så många någon kull. Det gäller nog mest att hanarna får lära sig ta emot hjälp och inte springa omkring i buskarna och "fösöka själv". Jag har alltid haft tiken i koppel och är det sedan "rätt dag" så har det inte varit problem. Grabbarna har litat på att jag håller i tiken så fixar dom resten.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

   Vi som  jobbat för tidningen hittar överallt i och utanförorganisationen och har decenniers erfarenhet av faktainsamling ochnyhetsförmedling. Men ack nej! Detta får vi inte ägna oss åt sen de senastetio åren. Medlemmarna kan ju störas i sin rosa...

    I dagar när pennor höjs mot skyn och millioner manifesterar för yttrandefrihet och pressfrihet, kan man bara konstatera att detta gäller inte den sfär där undertecknad tillbringat större delen av ett yrkesverksamt liv. Journalister är inte v...

  We are in Love and the Love i have for you never change do you know that Love? i feel same here ok.. You are my happiness you always make me feel better I love you more ...

    Supreme Champion Yffranes New Moon Rising JW COTY 1 2013 waiting in the wings for judges´decision together wirt Co-owner/Breeder Marina. Yes, "Mandy" was awarded "StockholmsMästare"   His son Yffranes Someone Special aka "Bonney" - our l...

Our Kits 4 months of age: Yfffranes Someone Special & Yffranes Tommy-Gun     Photo by Kicki Thenberg ...